Känd som mjuk men bränns vid beröring

Det är ovant att man parkeras i vägkanten på den utstakade vägen och någon annan kör vidare.  Varför känner jag mig diffust utanför?

Jag kollar på Drömmer om ett barn och funderar på hur det gick till när Alfons kom till mig. År av längtan har övergått i vardagsliv med småbarn. Hann jag ens med? Är det ens möjligt? När är det dags att tänka på syskon, och vågar jag ens tänka på syskon? Är det att vara girig? Det finns så mycket tankar i mig som jag inte vet vart jag ska lägga dem. Såg en sida på fb idag. Nils-killen som hjälper dig. Han svarar på alla frågor, lågt till högt. Kanske ska jag fråga honom om han vet.

Det tar vi en annan dag. Nu sova lite.

Min son sover likt Pippi med fötterna på huvudkudden. Alltid. Så även idag. Tror att han somnade på mindre än en minut, kanske till och med innan han lade huvudet på kudden. Tassade ut, tassade in, då hade han vänt håll och hunnit somna. Min son var trött idag. Och så även mor och far. Idag har vi firat min födelsedag. Jag bjöd in vänner och familj på brunch. God mat och mycket mat. Den Gotländska saffranspannkakan satt nog bäst, eller västerbottenpajen, eller korven, potatisen, surdegsbrödet, eller kanske rent av baconmarmeladen. Med det sagt var maten en förträfflighet. Som mannen slitigt med sedan tidiga morgonen. Tårtorna var så fina och Alfons högg efter tårtskeden.

Jag har överraskats så den här födelsedagen. Fina vännerna överraskade med champange, blommor och ansiktsbehandling när jag och mannen kom till Yasuragi förra helgen. Jag överraskades av fina kollegorna på jobbet med presentkort på centralbadet, vidare har det varit virkat, dansföreställning, middagar, goshelg, spamys, shopping och tro det eller ej...sånglektion. Helt rätt.

Vid årsskiftet går jag åter på mammaledighet, fram mot sommaren. Resten är oklart. Alfons hoppas vi börjar på dagis i Augusti och tips från coachen lyder, dela på inskolningen och vad du är gör, missa den inte. Nästa som att föda barn. Jag hoppas kunna jobba lite redan under sommaren för att sedan gå åter i jobb på 80 %. Men med morgondagen vet vi inte mycket och låter så vara just nu.

Nu gör sig tröttheten allt för mycket påminnd och jag ska krypa ner i säng. Göra sig redo för en ny spännande arbetsvecka.

Tackar å varmaste för denna här dagen.

Idag Alfons har du varit en solstråle, intensiv som vanligt. Pratar med alla, kryper omkring med ilfart för att inte missa något, någonstans. Du är alltid med där det händer och du tar dig fram där svår terräng råder. Fantastisk är du. Mamma fyllde 30, därför samlades många vänner och familj i vårat hem. Pappa hade lagat mat hela förmiddagen, från tidig morgon. Du och jag åkte och hämtade beställda tårtor i Sickla köpkvarter.

Du ville INTE sova när alla var här, du var igång hela långa tiden, men sedan senare på kvällen efter ett varm kvällsbad, så somnade du tungt, snabbt. Gulliga hjärtat mitt, söt när du sover med fötterna på huvudkudden. Älskar dig gofis. Tack för dagen. 

För exakt tre år sedan skrev jag följande "...jag har under ett par veckor känt mig splittrad i fokusering och mitt känsloliv har levt om. Har förlorat en självsäkerhet, ett självförtroende som jag ofta burit högt och starkt. Men jag har känt mig som en tom tonåring utan något vettigt att säga. Som att jag får tunghäfta i mina tankar. Jag ber om klarhet, och ordning i tankar, struktur i livet och ett högt buret huvud. Jag ber om tilllit och tilltro. Jag ber om mer kärlek och mindre glömska. Jag ber och ber och ber. Men jag vill även ge, för jag bär en stark kärlek till Gud. Jag behöver bara en påminnelse. Och Guds lilla blå ger mig löften och vägledning i livets villervalla..."

Sådan kan orden låta idag. Och jag ber tyst... 

Stirrar på datorn efter en sömnlös natt. Liten är förkyld och har svårt att sova. Det finns så mycket att skriva om, men när hjärtat är grumlat har jag svårt att höra orden och sortera dem viktiga tankarna. Tungrott, sankmark, ledsen och ofta irriterad. Känner mig dålig, tar fel beslut och vill ha mer ork för min familj. Idag är det inte lätt. 

Jag vill helst vara bilden av Maria Montazami, accepterat virrig och härligt bekymmersfri. Ett ekonomiskt oberoende på det så har vi bilden av lätthet.

Nu talas det om samlevnadsekonomi på tv. Oromantiskt så det förslår men viktigt för familjens trygghet och vara. Lämnat.

Igår såg vi gröngräset i Hagaparken tillsammans med nyfunna vänner över en picknick med barn. En mycket trevlig dag som mer än gärna görs om. En man och en kvinna hade nyligen blivit vigda och barnen sprang runt i gräset en solig höstdag. Vackert.

Idag ska bli en bra dag. Det får vi ordna trots det inställda parklekshänget och gråmulna vädret.

Har just ingenting att skriva. Känner mig tom idag. Det husar en stress inuti mig som berättar att jag ska njuta och känna kvalitét i allt jag gör och tar för mig. Under helgen ökar den stressen och varje minut blir osunt viktig. Njutandet hinns inte med för att jag jagar tid och räds för att förlora tid med min son. Det är så mycket jag vill hinna med och göra. Och i detta så går just kvalitéten jag jagar förlorad och plötligt är det måndag.

Jag trivs mycket på jobbet och det går framåt för mig. I slutet av september åker vi på en kort konferensresa till Istanbul, tre nätter blir jag borta. Borta från min son. Glöm mig inte då hjärtat mitt.

Ovan uttryckta känslor känns överflödiga en dag som denna. Och istället för att uttrycka dem borde jag istället njuta lite mer av mitt vackra liv.

Den vansinniga människa som löpt amok i Norge gör mig ofantligt ledsen, tyvärr också rädd inför den framtid vi möter. Jag vill ge min son en nyanserad bild av verkligheten och rusta honom med empati och civilkurage. Önskar honom ett långt liv med sjuhelsike mycket kärlek. Där spelar alla vuxna en stor roll i hans liv. Alla vi som finns för honom kan bidra med den nyanserade världsbilden, sunda värderingar och massa, massa kärlek.  

Nu ska jag lägga mig, snusa lite Affe och sova gott,ett tag innan han snart vaknar för lite välling.

"Så tidigt?" lyder de två förvånade orden vanlig på folks läppar
då mamman väljer att gå tillbaka till jobbet i vad som ses som förtid. Lämna
barnet i faderns trygga omsorg är inte gott väl i omgivningens ögon. Så känner
jag, och modern känner skuldkänsla. Att gå åter i jobb efter att varit hemma
med sitt barn innebär alltid, tror jag, tvivel, sorg och saknad. Samhället gör
det inte lätt för familjen att själva göra fria val. Utan skuld. Det här passar
oss, tror jag. Jag tvivlar varje morgon då jag pussar min son hejdå för några
timmar och går till jobbet. Och gläds när han är åter i min famn. Men han mår
bra, han lider inte en sekund av att vara hemma med sin far. Den som lider mest
är nog jag.

Samtidigt så trivs jag mycket bra på mitt jobb. Mitt nya jobb till
råga på allt. Jag jobbar på kungsholmsdoktorn, trevliga kollegor och tilllika
arbetsuppgifter. Till en början tvivlade jag varje dag på min förmåga, min
kunskap och huruvida jag var en tillgång. Idag känns det betydligt mycket
bättre. Min chef skapar mig en tillsvidaretjänst och jag stannar kvar. Jag
börjar känna mig varm i kläderna och snart har en månad förflutit. Om
ytterligare en månad kommer det kännas än bättre. Hoppas jag.

Vid årsskiftet är det planerat så att jag går åter på mammaledighet fram
tills dess att Alfons börjar på förskola. Det finns en tanke, ännu ej planerad
för, att jag vid årsskiftet fortsätter jobba om än bara två dagar i veckan. Mer
om det senare.

Alfons mår bra. Han är en fantastisk liten pojke. Glad, bestämd, envis, intresserad, intelligent och charmig som få. Vi har verkligen blivit välsignade med den människan. Han har fått två tänder, och han kryper baklänges. Han skrattar ofta och ler så det smittar. Nu ligger han och sover djupt och gott. Att lukta på
Alfons när han stilla ligger och sover kan närmast förklaras med det bästa av
rus.

Imorgon är det fredag och veckorna går ganska fort. Arbetstiderna är sköna
för den nyblivna småbarnsmamman. När jag kommer hem står allt som oftast
middagen på spisen. Jag gör mat till Alfons. När han har ätit sitter han kvar
vid bordet och så äter Fredrik och jag. Sedan är det nedvarvning i soffan,
välling och bums i säng. Där somnar han med flaskan i munnen. Än sover han
dåligt natten igenom och vi hoppas varje natt att det ska bli bättre. Den dagen
kommer väl så småningom och vi stressas inte över det. Nu säger jag god natt.

Min älskling, idag har du varit ute på stan med pappa, ni har promenerat och
fikat med din faster Sara. Det är väldigt varmt nu och du gillar det inte så
jätte mycket. Men pappa ser till att du får i dag vatten så det går bra ändå.
Nu sover du sött och nu ska vi göra desamma, tills dess du vaknar, första
gången

Som alltid, tiden går allt för snabbt. I påsk var vi över till Palma Mallorca. En vecka med Fredrik och vår Affe. En fin vecka, mycket fin för oss. Flyget över förväntan då förväntan var skrik och gnäll. En rejäl bajsblöja på en trång flygplanstoalett var enda turbulensen och vi landade mjukt med en sovande lillkille i mina armar. Veckan bestod av tidiga mornar, bad, promendader, bad, promenader, shopping och fikande. Vi mådde mycket bra och hemresan hem genomfördes lika lugnt även den. En något gnällig Affe i början men sov sedan genom resan men landade vaket med ett leende på läpparna och charmade som alltid en klunga bäbissuktande kvinnor.

På lördag kommer ett fint litet dop hållas. Ett dop som går i tacksamhetens tecken och där kärleken till Alfons står i centrum. Ömhet, fasthet och lugn ska råda hos oss som har Alfons i vår omvärld. Det blir lite musik och sedan lite mat uppe hos oss, ett stenkast från kapellet. Klockan 12 på lördag i sjöstaden. Det blir fint.

Idag, den tredje maj så snöade det. Känns som att vädret bestämt sig för att gå direkt till vinter utan att passera varken sommar eller  höst. Ogillar. Jag tänker på hur Alfons uppskattade att ligga med rumpan bar i skuggan under de stora "stråhattarna" på stranden. Och jag längtar tillbaka till den enkelheten som blir i avsaknaden av kyla och blötväder. Efter ett BVC besök och matinhandlande bestämde jag mig för att stanna inne resten av dagen.

Sov gott

Ny dator är uthämtad. Min gamla är på skroten och jag har fått utnyttja drulleförsäkringen jag tecknade. Och så är det sonens tremånadersdag idag och det firar vi genom att stanna inne, stanna i pyjamas och se på Musses klubbhus. Sonen har redan fattat tycke för tvn och hur dåligt det än må vara så tycker jag det, än så länge, är rätt bekvämt. En bekvämlighet som får mitt dåliga samvete att växa men även orken och en trött mamma prioriterar ork framför ett rent samvete. Dumma kommentarer undanbedes.

I sommar kommer jag att gå åter i jobb, Fredrik går på pappaledighet och vi kastar därmed om rollerna något. När vi stod på tröskeln till att bli föräldrar trodde jag vi var bättre än tråkig osämja, små tjafs om egentid, vardagssysslor och prioriteringar. Men fullt så bra var vi inte och alla jag pratar med bara skrattar och menar att sånt är livet med det små. Olika liv under samma tak ser på vardagen på olika sätt. Ett steg för att närma sig varandras världar är att berätta om sina behov, om sin vardag och genom att dela på ledigheten som inte alls på något sätt ska ses som en ledighet. 

Min sons strumpor är halkstrumpor och dem är smutsiga i sulan. Han är tre månader nämnde jag det. #skrytsam mor växer i sin sons framsteg

Nu rullar din förkylda pappa dig över tröskeln i hallen. Du ligger i vagnen och då blundar nöjt och suger på din napp. När pappa stannar vagnen för ett slag så tittar du upp storögt och undrar vad som hände. Du är trött. Grattis vår kirub på din tremånadersdag.

Älskar dig/

Mamma