Jag har varit passiv i detta forum, gjort plats för annat arbete som stavas

J-O-B-B, H-E-M  och V-E-R-K-L-I-G-H-E-T. Inte så mycket njutit av den verklighet utan mest fungerat likt en robot. Men så ska det bli ändring på. Man uttrycker sig med ord "livet tar mig med storm", men jag önskar säga att "jag tar livet med storm". Efter en faktiskt fin kväll hos vännen D och dina barn vill jag påstå att det är viktigt att själv ta livet med storm, det är så lätt att livet annars tar dig med storm, en storm som landar dig elsewhere. Långt i från dina egna intentioner och planerade rutt.

Jag läste upp brevet som landade väl och förhoppningsvis med viss obekvämlighet, men med ett lugn som säger, -vilken välformulerad träffsäkerhet.

Vi talade kring gott självförtroende som redskap i självkänslans nedbrytning, ett hinder för utveckling och en mur för nekad åtkomst av vår inre trädgård. Rörd av andra, men orörd av mig.

Vad händer när muren raseras? Blir alternativet fosterställning på toagolvet eller finns det en möjlighet att starta redan idag?

Hur som helst sitter jag nu här på avdelningen, funderar vad ett självuppoffrandde jobb , likt detta har för egentlig effekt på en person som systematiskt arbetar för nekad åtkomst av sin inre trädgård. Går det att gömma sig bakom ett självuppoffrande jobb? Får Florence en att välja bort sig själv, på bekostnad av god självkänsla? Kan jag fungera utan påminnelsen att jag gör bra för andra, i vart ligger mitt värde.

You ´n me God, you ´n me. Oavsett yttre förhållande förblir mitt värde oförändrat. Jag gör så fantastiskt bra i att bara vara här och sprida sanningen om opåverkbara människovärden.

Nattarbete gör en allt bra flummig. Oreda i tankarna och tarmarna lika så. Men vad gör man inte för Florence. Självuppoffrning ligger i själva proffesionen, eller inte alls, utan i själva personen.

Kram och god natt på er.

Jag är tacksam för de senaste dagarna. En fin kväll hos J, goa samtal, go fika och ännu goare sällskap. Igår avrundades ännu en go kväll fast då hos dig U. Barnen ska vara fantsatiskt lyckliga över att ha dig i sin närvaro, som mamma. Ni är en familj att skattas lycklig av. En välsignad familj, en familj av vacker intelligens och strålande kärlek. Tack för mat, samtal som ger energi och bekräftar känslor, som alltid gör det gott att vara mitt i din familj. Avrundade kvällen med tryggt sovande barn, en fika och God-tv.

Jag är glad, skattar mig lycklig att ha sådana fina vänner. En gåva man inte alltid formulerar som en sådan, men det är det.

Idag har du varit på födelsedagskalas i parken, Och du va lycklig, om än lite trögstartad. Önskar så att du hade vänner utanför skolan, för att stärka din identitet och speglas av och i. För världen utanför finns och längtar efter dig. Min skönhet.

Hoppas du sover lugnt i natt. Men hur ska man.

Tacksam dag.

Förlåt för otacksamheten.

På samma sätt som att inte byggnaden utgör en kyrka så utgör inte byggnaden en skola. Det är människorna som utgör kyrkan respektive skolan. Dessa sätter tonen. ............. i all ära men jag skäms över era akiva val att förhålla er passiva. Ni skulle bara veta vilket oerhört misstag ni gör.

Vi viker inte undan. Ni har mött eran överman. Och så även du ....... på Freja Assistans.

Jag använder detta medium att smutsa det som smutsas behöver. Och min spegel spricke så INTE när jag ser mig i den. Den ler stolt och stort tillbaka.

Jag är inte stressad, mer undrar lite hur förberedelserna ska gå ihop. Vad som ska prioriteras och planeras. Vad vi ska prata om och vad som ska lämnas åt ödets makter? Har du funderingar så låt mig veta! Sitt inte på funderingarna, om dessa finns. Låt höra!

Idag hur som helst det varit en sådan där ordna-med-papper-dag. Nästan som att när jobbet startar igen på måndag så stannar världen och det är en nu-eller-aldrig-känsla. Men som förstås är det inte så det går till. Kanske har jag legat på den lata sidan och nu ställer planering till min vardag, det som jag ändå är ute efter.

Välkomnat har jag då inte gjort på länge, så välkommen in. 

Lat och oinspirerande har jag varit här inne senaste dagarna. Klippt och klistart är vad jag har gjort. Ingen spontanitet har förekommit utan tråkiga pedagogikuppgifter har ni fått dragits med. Jag har varvat skrivande till skolan med härligt festande a´la nu är det sommar och halv-lek.

Nu är sommarens vardag här. Jag vet inte vad jag tycker om det, för ibland njuter jag av friheten som sommaren innebär och ibland längtar jag tillbaka till bubblan skolan innebär. Åå, man är så ombytlig. Men det finns en frihet att få känna denna ombytlighet, att få känna vad man känner.

Jag har haft några dagar där jag har kännt så mycket och starkt. Likt en PMS-stinn kvinna har jag parrerat stort och smått, men alltid slutat i gråt. Och det är skönt. Stressen jag har kännt har dock inte varit skön. En dålig dag som började med en nedriven kabel som fick pendeln att fullkomligt krypa fram orsakade att jag missade den bokade bussen till Gävle. Med snabba ben försökte jag på 30 sekunder ta mig från pendeln upp till bussarna, men så gled den ifrån mig. Snubblade med packning och tyckte riktigt riktigt synd om mig själv. Kvällen avslutades med att pappa betalade mig en tågresa upp, men trasiga jag lämnade VISA-kortet kvar i automaten. Ibland är det bra att vara fattig- näst intill pank.

Freja assistans heter en nystartad assistansfirma. Några ord på vägen...

Jag måste få skriva några rader till dig. Jag anser det inte vara förenligt med ett väl fungerande assistansbolag att inte erbjuda kurser och handledning för sina anställda. Då bör man inte starta upp en sådan firma om inte dessa grundläggande resurser finns att tillgå. På arbetsplatser där man arbetar under svåra förhållanden inte bör, utan ska det finnas möjlighet till kunskapsutveckling så väl som debriefing.

Jag håller på med en bok på ämnet ”assistentens rättighet - en bristvara”. Om jag vore du skulle jag snarare arbeta för assistentens status i samhället, istället för att diskutera ekonomi. Erbjuda alternativ och framstå som professionell. Står man som verksamhetschef har man möjligheten att prioritera och fördela intäkter och utgifter. Arbeta med och inte emot snälla ......... Fördela med hjärtat och du får tillbaka så mycket mer. Om man arbetar med en näst intill cynisk människosyn men har en position som ska värna om sin brukare kommer man inte att nå dit man vill.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ikväll har vi städat tillsammans, nu är det skönt hemma. Jag har lagat mat och nu sätter vi på en film. Regnet öser ner utanför och jag njuter av inlämnade uppgifter, och städade hemmet. Njuter av avsaknaden av måsten och borden. Idag har vi varandra.

Första uppgiften syftade till reflektion av eget lärande. Hur min syn på kunskap kan vara betydande ur ett perspektiv av pedagogisk professionalitet. Jag skrev innan kursens början om hur jag finner att lärande och ökad kunskap faktiskt återfinns i händelser som möten, reflektion, ifrågasättande och det livsnära samtalet, vilket i sig vittnar om min syn på den aktiva process som ska till. Att lära är ingenting passivt som kommer till en, utan en process av fortlöpande händelser. Inget lärande utan reflektion, ingen kunskap vinns utan det livsnära samtalet. Så skrev jag innan kursens avstamp.

För att lära nytt eller lära om behövs det enligt mig att vi resonerar och samtalar med varandra, detta är en nödvändighet, en förutsättning för att inte hamna i vad K. Ekman i ”Gör mig levande igen” kallar ” din övertygelses våld”. Det är då vi riskerar att stagnera och förlora förmågan att ålägga sig ny kunskap, att lära nytt och lära om.  

Denna kurs har syftat mycket till att definition av begrepp. Och jag tror att det handlar mycket om just att definiera begrepp, sig själv och sina relationer för att mindre riskera att lägga krokben för varandra men även för sig själv i sin tankekedja. I boken missförstånd och samförstånd skriver Anders Engquist om vikten att definiera en relation, men även om att omdefiniera relationen under resans gång. Och det är så jag tänker att det är, att det ligger en stor vikt i att definiera och tillika omdefiniera begrepp och synsätt, men även relationer, så att man lättare kan bygga vidare i en tankekedja och därmed i en uppgift. På så sätt byggs nya lärdomar och kunskapen kan utvidgas.    

När kursens avslutas står jag på lite annan mark än jag gör när den påbörjas. Ordet pedagogik har fått en teoretisk innebörd och tillskrivs den professionalitet jag arbetar med och utifrån. Därmed har jag givits en ny syn på professionalitet. Vad jag förr inte såg vara sammankopplat till kunskap är den makt den medför i min roll som sjuksköterska, eller snarare vad min kunskap innebär i mitt yrke som sjuksköterska. Med kunskap kommer makten, som ska vårdas därefter. Men när sjuksköterskans roll dras mellan den tjänande självuppoffrande rollen och den roll som dagens utbildning framhåller som viktig, den ledande och influerande rollen hamnar hennes maktgivande kunskap någonstans i ett tvivelaktigt landskap som inte riktigt är på det klara med vad kunskap bör innebära i sjuksköterskans roll. Pilhammar skriver i Pedagogik inom vård och omsorg om just sjuksköterskan som kunskapsförmedlare och den maktpotential detta medför. Pilhammar menar att sjuksköterskan faktiskt har som ensam yrkesgrupp möjligheten att stå med en fot i båda leden. Och kanske är det så att denna möjlighet är det som utgör maktpotentialen som hon arbetar under. I hennes pedagogiska verksamhet utgör hennes kunskap därför en makt att påverka som Pilhammar skriver ”uppåt” och ”nedåt”.  Jag vill jag tro att jag tidigare lätt tolkat makten hos sjuksköterskans som något fult och ogenomtänkt, något som kännetecknas av en ojämlik relation patient och vårdare emellan, att makten enkelspårigt sett skulle kränka integriteten hos motparten. Idag med hjälp av Pilhammar kan jag lättare läsa av makt genom kunskap som en möjlighet till positiv påverkan och utifrån detta vilken unik position sjuksköterskan besitter.  

Med en bekräftande förhoppning från en lärare om att hålla igång studier i pedagogik vill jag mena att kursen verkligen utmanat till reflektion. Likt Edvard Munch kastar jag rep över muren och om det nappar halar jag in. Och visst nappade det, men den här gången var det läraren och inte studenter på kroken. Tack för en utmanande och vikig kurs.  

Handledning och samtal

Protokoll

Utan vidare svårigheter kan vi alla ge exempel på god så väl som sämre handledning. Uppgiften genomförs med ett genomgående godkänt betyg. Exempel ges från jobb och praktikplatser. Men sorgligt nog tvingas seminarieläraren in i samtalet för att styra deltagande studenter från exemplifierande prat till mer reflekterande samtal med kontext som ger en meningsfullhet till seminariet. Och detta seminarium står inte ensam i sitt slag. Genomgående flyter studenter på en räkmacka med hjälp av tomt och innehållslöst prat. Och tråkigt är det.

Jag vill mena att en handledares uppgift är att tillsammans med övriga deltagare i en grupp skapa struktur och spelregler som är nödvändiga för att ge alla utrymme och skapa förutsättningar för bra samtal och fortsatt lärande. Kring detta samtalade vi under seminariet, om höga tak och accepterande av olikheter.

Under seminariet kom även samtal om objektivitet hos en handledare upp. Vilken betydelse ordet objektivitet har i sammanhanget? Efter fortsatt samtal kring ämnet blir det tydligt att det handlar om en professionalitet som förutsätter objektivitet som i sin tur möjliggör en subjektivitet hos handledaren. Här talar man alltså om objektivitet som en professionalitet. På denna professionalitet har man råd att vara subjektiv i sitt möte med sin kollega, patient, eller student, förutsättningen är således en professionalitet som grund att basera sitt arbete på.  

Efter haglande av exempel på området blir det klart att vi ofta uttrycker vårt sätt att arbeta som en förutsättning för framgång i given situation, det jag gör står som enda väg till målet-mentalitet. Men faktum är att en handledare som lyckas i sin handledning inte placerar sitt handlag som en förutsättning utan som en möjlighet, ett tänkbart tillvägagångssätt i att nå de uppsatta målen. Och en handledare ger genom detta en inre byggnad, men innehållet (vad), metoden (hur) och det kritiska tänkandet (varför) i vårt handlande måste komma från motparten själv. Om vi handleder på ett vis som framstår som en förutsättning och ovanstående inte kommer från motparten själv är det inte längre fråga om en handledning utan snarare en omedveten metod att bromsa personen i dess lärandeutveckling.  

Seminariet handleddes av en lärare som representerar det som högskolans sjuksköterskeutbildning bör vara, men tyvärr inte är. Hon är en av få i sitt slag som ställer krav på sina studenter som sig bör.  Jag vill mena att seminariet förutsatte lärarens innehållsrika ramar som håller studenterna kvar på högskolan, då det annars allt för ofta består av sandlådeteori.   

En blinkling senare och ännu en termin är avslutad. Dagen efter tillbringades i ångorna av en förträfflig alkoholintoxikation. Vi inhandlade en än mer förträfflig kebabtallrik, och åtnjöt den resterande dagen i solen.

Kvällen avrundades med grillad halloumi, färskpasta, ruccola, tomat och rödlök. Så länge man kunda dra ut på tickande sekunder, så kämpade vi mot klockan. Måtte inte dagen nå sin ände. För bubblan är allt bra skön. Men så kommer nålen som spräcker fristaden för oss, tiden, tiden, tiden, ger oss alltid ord som måste och borde och andra ord laddade av ångest och trögtrampade dagar.

Verkligheten kom och segrade. Och visst är den rätt skön den också. Men separationen svider och jag vill inte längre fladdra. Men kvällen idag är nu, och sommaren har bara börjat. Så vart är du?

Sätter på en film, "tillsammans är man mindre ensam". Vi myser och tycker dagen är bra tillsammans. En present från D som berättar att han är stolt över mig, att jag varit duktig under terminen och att jag nu passerat halvlek. Gillar dina tankar.