Jag läser i en bok hur ordet kåt funnits länge i det svenska språket och hur det ursprungligen hade betydelsen ”levnadsglad”. Alltså betyder inte ordet enbart att tycka om sex och vilja älska utan också att kunna njuta av livet med alla sina sinnen. Kan det också kanske betyda att jag hellre säger ja än nej till utmaningar och inviter och att jag hellre följer min intuition än mitt logiska intellekt. Jag vet inte, men kan tycka att detta förhållningssätt till livet skapar lust hos oss själva och hos vår omvärld. Så att vara kåt på livet är således någonting eftersträvansvärt vill jag mena.

Jag undrar om du en dag i livet bestämde dig för att förhålla dig kontrollerat r/t ditt inre liv. Om du beslutade en dag att ta befäl över känslolivet i rädsla för att falla offer för själslivets vackra. Det kan tyckas så ibland.

Idag har sista dagen förflutit på den första praktikperiodens placering. Och som jag har trivts. Det var med relativt tunga steg som jag lämnade över till min handledare att ensamt ta hand om Flemminggatans boende. De livsnära samtalen, de hjärtliga skratten och intressanta utmaningar har varit mina fem veckors levebröd. Och än en gång tar man steget vidare i sin utveckling. Det är då någonting sker, någonting som sätter mig på spåret och pekar åt vilket håll jag ska gå. Det är livet som pekar. Lärarna under denna period har inte med nödvändighet varit handledare och övrig personal utan kommit från mer oväntat håll, de boende som jag fått äran att vara nära har guidat mig i deras värld. För det gäller att hålla sig alert och vaken, öppen om du så vill, att ta emot vägledning, i vilken form den än visar sig. Livet har många sätt att visa vägen - och läraren kan finnas var som helst.

Det handlar alltså om att säga ja till utmaningar, dyka in i det okända, släppa på kontroll över det vackra känslolivet och följa intuitionen för jag är levnadsglad. För jag är kåt.     

Skrivet i torsdag den 23/10 på Gävles centralstation. Infört idag den 27/10 sittades på min praktik.

Sitter i skrivandets stund på Gävles centralstation och väntar på att bussen ska anlända så att jag får borda färdmedlet som ska ta mig hem. På väg till stationen passerade jag stan pch två väktare som muskelstint vaktade Gävles osäkra gator. De båda stannar till och med brett mellan benen, leende samtidigt som att de inte släpper mannen med blicken  punktmarkerar de mannen som står några meter bort. Utan vidare uppseendeväckande beteende står han stött med hjälp av två kryckor. Man ser snabbt att det föreligger stor misär bakom mannen och han skiljer sig markant  från sin städade omgivning. Dock skadar inte mannen en fluga där han står. Väktarna som letar upp och om möjligt provocerar fram stökighet står nu och punktmarkerar mannen som tydligt börjar känna sig obekväm. Man kan anta att han redan innan kan uppleva sig om något obekväm i den värld han lever i. Han vänder ryggen mot väktarna i hopp om att dessa ska ge upp leken om vem som ska blinka först, försöker bli så liten som möjligt och helst, helst skulle han nog vilja bli osynlig så att även han får lov till en plats på gatan. 

Nu har det inte gått många minuter om ens en, och jag hinner tänka ovanstående. Jag hinner också finna en formulering som inte kränker mannen. Jag går fram till pojkarna i uniform och frågar lite löst - "Jag undrar hur ni utifrån er yrkesroll resonerar kring vad denna form av punktmarkering syftar till? Och då är jag intresserad just utifrån den yrkesroll ni har, som är till för att till viss del få människor att känna sig bekväma när ni patrullerar runt i stan". Jag pausar för att ge pojkarna  en chans att besvara. Med ett leende ger en av killarna mig en förklaring till att syftet var att se till att mannen mådde bra och att han inte var för berusad. Mer uttömmande svar än så fick jag inte och jag är ändå förvånad över mängden ord jag fick till svar. Då retunerade jag med att mena att jag tyvärr tror att de precis åstadkommit det motsatta. Jag lämnade pojkarna i uniform och hoppas att kanske jag kan ha influerat till reflektion. Men man ska inte tro för mycket om sig själv, men kanske inte för lite om andra heller. 

Tack för mig.            

Det har nog inte varit så bra ändå, det jag skrivit här. Kanske har jag gjort mitt här. För även om jag skriver en del så finns det ingen kvalité i det jag skriver. Formuleringar med grava syftningsfel och mindre kloka resonemang. Och det ska till en sådan som jag och känna mig aningens dålig just då kvalitén på inläggen försämrats. Det är inte bara av sämre kvalité men just den senaste tidens inlägg har kantats av prestationsångest vilket ALLTID drar ner spontaniteten och det fria tankeflödet.

I går gick jag ensam på praktiken, med ansvar över tre avdelningar uträttade jag uppgifter på löpande band, svarade i telefonen och gjorde mindre bedömningar/ställningstaganden. Jag gick därifrån fantastiskt nöjd och faktiskt stolt, en känsla av att detta var på "riktigt" infann sig och jag känner att jag nog en dag kommer att bli en ganska okej ssk ändå, *blygt uttryckt*. En av de svårigheter jag mötte, inte från omgivningen, inte från patienter utan var från identifikationshåll just. Att personalen ringer Mig, konsulterar Mig, och Jag ska deligera vidare, lägga upp en plan för en patient, komma överens med övriga personalen, se till att detta blir genomfört och dokumentera problem, mål ,och åtgärd. Jag tror bestämt jag har en stor fördel i och med mitt jobb som undersköterska. Insynen i deras yrkesroll ger mig en stor ödmjukhet när jag samtalar och lägger upp en omvårdnadsplan, tillsammans med dem.   

Så vart befann sig min handledare då, jo hon och de övriga två sjuksköterskorna var på kurs, så i går var det jag och två vikarier. Och jag måste säga att ett bättre omdöme än att önska en som kollega, och släppa lösa tyglar på ett sätt som min handledare gjorde med mig igår finns inte. Jag menar att det måste tyda på en tilllit till mig och min förmåga att hantera min yrkesroll på ett proffesionellt vis. Jag ler och är ganska nöjd. Frågan om än mycket lite början skönjas, synen på mig själv som sjuksköterksa, vem är hon?

Snart ska jag packa ihop min dator och bege mig hem. Mitt andra hem. Och även om jag längtar kan jag känna en rädsla och viss oro över hemkomsten, just då jag bär en svacka med mig. Men jag tror/hoppas att det/den känslan ordnar upp så snart jag kommer hem.

Och en tillit till att det ordnar sig.   

Vilken dag, vilka människor, vilka möten. Och då talat ur ett alldeles enastående perspektiv med stor positivism och engagemang. Och vi hade det bra, det goda samtalet stod i fokus och tillsammans bidrog vi i en medskapande pedagogik. Jag har gjort en dag på geriatriska kliniken/minnesmottagningen också kallad. Med så goda erfarenheter att jag blivit indragen i en värld så intressant att jag kan överväga gå vidare i den världen. Den världen som öppnar sig vid sjukdomens början. Men så tänker jag, är det inte alltid så när man träffar engagerade eldsjälar. För det är svårt att känna annat vill jag påstå. Men kanske inte bara det ändå, det är något visst med att själv kunna se och dra visa reflektioner, få uppleva detaljer och vidga ett redan taget synsätt, få aha-upplevelser om du så vill...

Jag saknar demensavsnittet i utbildningen. Jag saknade bemötande och förståelse kring sjukdomens effekter på intellekt och logik. Jag saknade förståelse kring anhörigperspektivet och vad ett bristfälligt bemötande kan bidra till för den demenssjuke. Jag saknade förståelse kring hur känslorna styr den demenssjukes uppfattning av omvärlden, hur överdriven stimuli kan vara skadligt. Jag saknade kunskap kring hur proffesionalism ser ut i arbete med demenssjuka, hur arbetet med dessa ser ut och hur otroligt viktig den teoriteiserande objektiviteten är för att kunna vara subjektiv och arbeta medvetet. Därav sitter jag i utvgruppen på skolan för att kunna påverka denna bristfälliga utbildning på mer områden än ovanstående. Krav är ordet som saknas i utbildningen.

Jag ska vara ärlig, jag gick in i den här praktiken med en viss nedslagen inställning till hur mycket jag verkligen skulle kunna lära mig. Med vana av patientkontakt- och med viss känsla för mötet med den utsatta människan ligger detta liksom för mig och jag tog tyvärr detta för något självklart. Och så varse jag skulle komma att bli om att det finns så mycket tyst kunskap. Så jag är glad för denna placering. Inte för dosettdelning, inte för såromläggning, inte för medicinlistor, utan just för insynen i en värld som inte existerar på sjukhusen. Det återfinns i dokumenation, i lugn och ett nytt, men ändå lilka viktigt sätt att arbeta proffesionellt på. Det är med ett raffinerat sätt utarbetat och genomtänkt. Och i detta drar jag stor lärdom inför kommande möten med den demenssjuke och hennes anhöriga. 

Ikväll fick vi mycket avklarat. Och samtalade skönt. Kan hända att jag ändå inte förhåller mig så avslappand som önskvärt är. Men jag läser inget in i det utan väljer att väja för viss stelhet och tycker det är skönt att vi kan ha en fin vänskap ändå.  

God natt    

Och Gävle är ruskigt härligt om höstkvällarna.

Det är fantastiskt hur filmer kan styra, och öppna det stängdas ögon, mina. Jag blir med ens, återigen varse om hur våras liv sker utifrån ett redan bestämt behov. I´ll be given what my life requier, so that i can be who i am supposed to be, for me and for you and you, så tänker jag som tydligen lättast tog sig ut och ner på Engelska. Och hur svåra våra motgångar än kan tyckas vara så kan hända en allt större anledning uppenbaras bakom lidande och sorg. Om vi väljer att se, eller de gånger vi famlar i blindo ändå vågar acceptera de faktum som ovanstående förtäljer. För som allt annat i våra liv så handlar det om aktiva val.

Inställning stavas c-o-p-i-n-g. Och mirakel stavas m-o-d.

God natt

Det är skönt att vara nära, men än bättre att vara naturen nära. Må bra i sig själv och njuta av det Gud skapat. Och jag kan fortfarande se. För som en vän på distans sa en gång till mig, när hjärtat är upptaget med en mängd känslor, det låter högt och mycket så är det rent av omöjligt att höra Hans röst. Men i Hans natur kan jag ana Hans röst även då hjärtat sprudlar. Jag tänkte gå till kyrkan i morgon.

Det är Okavangodeltat i Gävle ni skådar. Om det är exotiskt får nog betraktaren avgöra. Jag såg dagen som en tidsmaskin som tar mig tillbaka till innan vardagen snurrade. Och kan hända jag fann den här.

Undervisning med inriktning mot äldre

Omvårdnad av PICC-line

Syfte

Erhålla en ökad kunskap kring omvårdnaden av en PICC-line. Vidare syftar undervisningen till att bistå mina kollegor med samma kunskap, med förhoppningen om att öka deras trygghet av omvårdnaden kring en PICC-line. Samtidigt syftar uppgiften till att göra mig som elev varse om den didaktiskt undervisande delen av mitt framtida yrke som sjuksköterska.

   Val av område

Den perifert inlagda centrala katetern, snabbt uttryckt PICC-line, ökar stadigt i förekomst inte bara på sjukhusen utan även inom den kommunala vården och hemsjukvården. Sjuksköterskor verksamma i kommunens regi kommer oundvikligen allt oftare komma i kontakt med denna form av infart. Därav finner jag ett vinstintresse med valet av undervisningsområde.

Sjuksköterskan verksam på särskilda boenden arbetar även kvällstid med ett ansvarsområde för ett stort upptagningsområde. Hon arbetar som konsultat med ansvar för patienter hon inte har en fullständig hälsohistoria på och ofta inte träffat tidigare. I dessa möten kommer hon ställas inför nya utmaningar och allt oftare påträffa denna form av infart. Har hon aldrig handhavt en PICC-line kommer sjuksköterskan behöva läsa innantill under mötet med patienten och risken för missöden ökar i och med den osäkerhet det innebär att handhava något man aldrig tidigare träffat på. Däremot om man bara en gång sett, hållit i och träffat på denna och andra former av medicintekniska hjälpmedel kommer hon att känna sig tryggare och som alltid utsända denna trygghet till patienten hon har framför sig. Syftet med valt undervisningsområde är således att nå en aning av denna trygghet för sjuksköterskan ute i den kommunala verksamheten.   

Att utstråla en säkerhet och lugn för patienter i allmänhet är en viktig komponent för att åstadkomma god och säker vård. Att utstråla lugn i mötet med personer med demens i synnerhet är essentiellt för att ge en god och säker vård, och vidare för att införliva livskvalitet för dessa personer. Kan vi hjälpas åt att öka den känslan för sjuksköterskan i mötet med nya medicintekniska hjälpmedel får detta även ett gott gensvar hos den patienten med ett redan utsatt intellektuellt försvar mot sin omgivning. För den som genom sjukdom eller på annat sätt förlorat sina intellektuella kunskaper går det inte att förklara hur saker och ting hänger samman. Därav blir det tydligt hur viktigt det blir att jag som vårdare kan utstråla ett lugn och en säkerhet i mötet med personer med demens där jag inte med logik kan förklara vad jag utför. Man kan tro att jag med val av område valt att fokusera på sjuksköterskans ökade kompetens, men jag vill mena att jag istället med val av område syftar till trygghet, närhet och säkerhet för personer med demens eller annan sjukdom där man är utsatt i världen omkring. Om sjuksköterskan kan minimera sin osäkerhet i mötet med nya instrument kan hon ägna sig åt det förhållningssätt och beteende den demente kräver för att god omvårdnad ska kunna ges. Jag tror att själva sysslan ibland får stå överordnad kunskapen om grundbulten trygghet, närhet, säkerhet samt integritet och däri finner jag en vikt i att vara så trygg i sitt handlande att bemötandet alltid får stå överordnad sysslan.

Pedagogiskt ställningstagande

(Bok saknas i nuläget, ska lånas)

När, var, hur?

Undervisning sker med material för omvårdnaden av PICC-line. En ”arm” lånas från högskolan för lättare demonstration av omläggning, spolning, provtagning och inj/inf. Undervisningstillfället hålls i ett avskilt rum avsett för mindre möten. Långbord där deltagarna sitter nära demonstrationsarmen, samt att antalet deltagande hålls nere för att öka möjligheten att se och själv få prova på omläggningen av infarten. Om någon av undersköterskorna är intresserade är självklart även dessa välkomna. Jag förbereder en power-point redovisning vid sidan om för att lättare hänga med i undervisningen, men även för att jag själv lättare ska kunna falla tillbaka på dessa typer av föreläsningsstolpar. Jag skriver även ut papperskopior för mina kollegor att ta med sig därifrån efter undervisningen är avslutad. Undervisningstillfället bör inte ta mer än 30 min.

Utvärdering

Respons från deltagarna: