Det blir mycket text som enkom syftar till att berätta om hur jag känner mig och vad jag gör av mina dagar. Och egentligen är det sådant innehåll i en blogg som jag ofta ratat. Men behövligheten ter sig stor f.n., och jag är inte sen med att ge mig det som lockar. Det har varit jul, just så som rubriken förtäljer. Dagen innan julafton, somliga kallar den dagen före dopparedagen, oavsett om det doppas eller inte, åkte mor, D och jag ner/över till Karlstad. Till svärföräldrarna, Isac och din bror. För att citera ur ett mail jag nyligen skrev är det lite omaka familjer men ibland kan det vara ett socialt och lyckat experiment. Vi åt dagarna långa och spelade sällskapsspel däremellan. Tog promenader, spelade x-box och såg filmer. Det var en bra jul, lite spända axlar vid hemkomst och inser att hemma ändå alltid är bäst.

     Igår återfanns jag på praktiken, den allmänpediatriska akutvårdsavdelningen där jag i runda siffror stannar ytterligare tre veckor. Dagen igår bestod till stor del av gastroenteriter och obstruktivitet. Inhalationer, antibiotika, sondsättning på en åtta veckors, matningshjälp samt instruera föräldrar vad göra när barnet sätter i halsen, informera och undervisa föräldrar i inhalationer och nebunette samt förbyggande av smittspridning vid gastroenteriter i hemmet. Det rör sig om allmän och specifik omvårdnad vid olika sjukdomstillstånd, och jag vill anse mig lära mycket. Den absoluta lärdomen är den bekräftelse som övervinnande och genomförda procedurer och svåra möten inger. Att förstå att man besitter en förmåga att klara av situationer som till en början ter sig svåra och kanske skrämmande och att sedan genomföra med viss kunnighet och professionellt förhållningssätt, jag då vill man le. Men man bör akta sig för att le för mycket, det fattas så mkt till min roll som sjuksköterska och det får under ingen omständighet glömmas bort. Men om leendet hjälper mig att tro på att det ändå kommer att gå, att rollen en dag kommer att fyllas, ja då är leendet till gagn , för mig så väl som för mina patienter.

     Igår kväll avslutades två arbeten. Idag, min lediga dag påbörjas tillsamman ett nytt arbete.  Solen lyser och det är -1 ute. På tv:n går ”Mitt Afrika” och på ett intet så underligt vis kan jag känna hur det kliar i mina projektoriska och idésprutande fingrar. Om runt sju veckor sitter jag på ett plan över till södra Afrika.

      Vi pratar mkt om det du och jag. Du frågade mig igår, vad är det värsta som kan hända, och vi båda visste svaret. Och vi menade i samstämmighet att det värsta kan hända om fem år och om tio år och står inte i relation till min resa. Men att svårigheter att inte påverkas av den distansen som kan komma att uppstå oss emellan vid en hemkomst är förståeligt. Och att jag i efterhand har påverkat av tidigare kamp i förhållandet vårat har vi också behandlat. Vi ska nog inte längre prata för mycket, inte bry våra små huvuden allt för mycket. Det som sker det sker.

     Nu ska jag fortsätta med power-pointpresentationen samt finna på den vetenskapliga artikel som stödjer vårt etiska dilemma. Dagen blir bra, den blir produktiv. Och jag blir nöjd. Nedan följer bilder från julen-08.

Och så var glada julen slut slut slut. Ledigheten hittar ut ut ut... Nu är det nyår med 37:ans glada vänner, ha det gott ni alla som jag känner. Och ses vi nästa år igen, håll till godo gamle vän- för det kan bli bättre!

Puss

För några dagar sedan hade vi en härlig x-box kväll här hemma jag och D. Som två barn tillbringades kvällen med Kung fu panda spelet som jag och D fullkomligt förälskat oss i. Klockan var inte en faktor att bry sig om men när det efter några timmar började snurra i våra huvuden bestämde vi oss för att krypa till kojs och lägga Po Panda på hyllan för natten. Roligt blir det till jukhelgen när Isac kommer att lägga beslag på spelet och båd jag och D sittandes över axeln på honom för att dirigera honom rätt kommer bli ett större irritationsmoment för honom och rätt är väll de då spelet är fr 7 år eller ngt likn. Älskar barnasinnet i oss vännen.  

I ett försök till att uppdatera mig i mitt känsloliv, upptäcker jag svårigheter. Det är inte lätt tycker jag då jag mest tumlar på i gamla vanor. Men också för att mina inlägg här inte längre är anonyma. Det gör flödet på ord mer kontrollerat och därmed förloras en del av sanningen.

Nu har jag varit hemma hos dig i drygt två veckor. Och oavsett tidigare känslor för hemkomst och oro ligger vi här nu och mår bra i det som kallas stunden, men samtidigt ekar det ur högtalarna ”jag vill inte tänka framåt, men är livrädd och fastna här”. Jag har försökt att lägga på men att stanna känns så rätt.

Hon sjunger ”jag vet vad jag behöver och jag stannar där jag é”. Jag vet vad som måste göras men ändå sitter jag här. Men det är för att våra liv inte varit enkelt och vidare bekymmerslöst. Inte heller förväntat ur livet självt, men någonstans är vi trötta på kampen vi sprängt oss igenom, med en kraft som ändå trott på oss. Men tröttheten får nu vila i vardag som är bekväm. Den bekvämligheten orkar inte rubbas på. Inte nu. Jag är för trött för det. Och jag längtar och räds på samma gång inför vår framtid. Så ambivalent var det länge sedan jag kan minnas mig vara. Men det finns en sanning, och jag vet att väntan inte leder någonstans. Och för en tid sedan stred jag mot den känslan, men nu är vår vardag här och tror oss vara bekväma i den, och vår trötthet vilar gott hos varandra. Och jag låter så vara. För du och jag har bestämt det så.

Mitt ända medium ut till er f.n då jag inte kan tala. Én viros som orsakat sekundärt en laryngit samt en svullen och infekterad trachea, en tracheit. St Göran från 8.00-11.00 inkommer med dyspné r/t en infektionsutlöst astma. Tio betapred, 2 ml Ventoline samt 2 ml atrovent. Remiss ner till pulm-rtg då det rosslar ner till vä. Kommer tillbaka som u.a Recept på en kur betapred. Och vid sista auskultationen hörs fortfarande expirationspip samt täthet vid inspiation. Önskan från läkaren om att en Ö-N-H konsult ska titta ned på stämbanden och trachea orsakar en remiss till KS Ö-N-H akutmottagning. Sagt och gjort. Kommer in till KS via remiss och från triaget snabbt in till dr. Tittar ner och konstaterar svullnad i larynx samt trachea. Inhalera adrenalin och åter en auskultation. Svarar hyfsat, och på frågan om jag vill stanna för inläggning då jag inte helt låter ok blir svaret att jag hellre åker hem och kommer i retur och det tätnar åter igen. Jag har alltså likt ett barn fått krupp r/t min infektion. Astma på det är väll inte helt hundra. Men jag kör egenvård på krupp, betapred och vila, i mängder. Och kör retur om det förvärras.

Det kändes inte helt kul att vårdas av sina kollegor på St Göran. Men nöden har ingen lag var det någon som menade.

Nu står du och gör omelett till oss båda. Du har varit tapper och följt med idag. Lätt att bli frustrerad förstår jag när man inte kan avhjälpa någon. Men närvaron hjälper en del också ska du veta. Så tack. Jag bör dricka lite mer och försöka äta en banan då jag ligger back i kalium.

Tända ljus och lite mat, och bäst av allt är en handledare som menar att jag i det här läget inte får stressa ngt. Att jag under mina dagar hittills har gjort mer än det flesta hon va van med och att jag därav inte behöver känna någon stress. Så nu är det remission för hela slanten.

Kram där ute.

Jag har varit där jag befinner mig nu x flera i mitt liv, å likt ett bränt barn så skyr jag inte någon eld. Jag har dragits till elden å bränt mig. Men för att, oavsett ting, (för detta tenderar till att skifta), så bränner missunnsamheten illa när jag inte står i mitt. För det är mitt själslivs falska levebröd.  

Vanity and self-importance are deeds I don’t want to take part in

...och för att jag vill dela med mig till dig.  

...och så avslutas en mysig dag.

Men jag tar ändå plats från det väsentliga, det mest grundläggande i våra liv, och för det skäms jag. Tidigare idag såg jag på en föreläsning via svt24. Kan inte riktigt gå i god för ämnet då jag mest fastnade under en kortare tid framför tv:n i väntan på bussen. Men det var lärare som debatterade kring dagens elever och det svåra med att vara lärare idag. En lärare ställde sig upp och med risk för att ta citatet ur sitt sammanhang vill jag ändå återge det hon sa. ”I dag är vi så upptagna av att kommunicera med varandra att det inte tas tid för livsviktig reflektion, eleverna måste få chansen att tanka att dem faktiskt tänker. Det handlar om reflektera över sitt eget tänkande”. Och jag vet att jag tjatar om detta med att reflektera. Men det är ändå som så, att livet kan passera med starka livshändelser, möten och påverkan från andra, men att lärdom inte kan dras om det inte reflekteras. Allt för länge nu har jag kommunicerat utan viktig reflektionstid. Fast jag reflekterar och analyserar så skäms jag över hur ämnet enkom handlat om mig. Utan vidare tanke på omkringvarande. Det är egentligen där mitt intresse ligger, för min omvärlds vara och för kausalitet i vardagen. Ha sönder tankar för att finna kärnor och som L skulle säga vara en riktig reflektionsnörd.

Kan det hända att all praktik som vi går igenom, 15 v fördelat på tre placeringar med fem v vardera gör min reflekterande hjärna trött och egotrippad på fritiden. För hur mycket orkar du av. Kan det vara därför mina helger med gott vin i goa vänners lag varit så viktiga och som en ”savior” för en pressad hjärna. Och sett ur ett sådant perspektiv kan jag ta skuld från en hjärna som då och då föredrar ”top model” framför svt24 och hellre bläddrar i Amelia framför Vårdfacket. För någonstans måste jag också få vila i enformighet och lättja. Men det kan ibland vara svårt att finna en god balans som står skuldfri. För ibland bär jag för stora skor och ibland kränger jag på mig alldeles för små, som ger mig arga skavsår. Och alla vet hur svårt det är att gå med skavsår. Att hitta sin storlek tar lång tid. Och tydligen mycket övning. Kanske det är även detta praktiken syftar till, om man väljer att se vilka nya lärdomar praktiken kan ge oss. Så i morgon ska jag till min nya praktikplacering på ett större sjukhus här i sthlm. Barnskautintaget och nu ska det provas skor. Men kräver inte heller av mig fem veckor utan skavsår. Det är väntat av mig.   

En annan dag vill jag fråga mig varför det är så svårt att älska det man har, och så lätt att jaga "det andra".

Sov gott.

Du får om du vill, det blir trångt, för min soffa är smal. Men det är ju även jag tänker jag då. Och då rymmer den en dans. Svart eller vitt, tycks ha somnat i fåror och skal, men det rör sig nånstans. Och jag tänker vidare att det väl är just som så. För just då är svart eller vitt ett minne blott och även om jag jag hör det längre bort så är nyanserna dominerande. På kärlekens vis blir det lätt en kliché
Och fåfängan söker en segertrofé. För fåfängan äger en makt så vad den vill ha tar den. Med löften som stag, faller allting omkull. Så för din, och för min, men inte för kärleks skull. Kom och utmana mig inatt. For you i´m trouble, vad det någon som någongång skrivit.  

Älvorna talar om tomhet och bjuder till dans. Och flykten tar fart. För håll med om att det är lättare som så. Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans.
Att se allting klart. Men hittills ligger smoggen trög och jag ser inte handen framför mig. Men när stormen tar fart över frosten inatt. Ropar sansen på värme i svavel och skratt. Det är tid för dom galna och månen är full. Och jag menar, så för din och för min, men inte för kärleks skull. Kom och värm oss inatt. För i stockholm är det kallt. Men det är också här jag har min familj.  

Sparsamma svar håller hungern vid liv. Kom liv, kom liv och slunga mig rätt in i smeten. Vem ser mina kliv undrar jag när jag går hem genom stan.  

Så allting du sagt eller gjort, eller vill hålla kvar blir kvällsfotogen. Och allt jag fördömt och förnekat är springande dar på tappra små ben. Men snart är jag inte så tapper längre, och snart viker sig förnekandet. Men det finns nu, det finns då, det finns sen om du vill. Men det finns inget annat att hålla sig till. Och allt blev så mycket och kvoten är full. Och än en gång tänker jag, så för din, för min, men inte för kärleks skull. Kom och skölj mig inatt

Någon har valt att bestämma hur kärlek går till, med regler och råd. Och det är därför inatt, som vi ska vi älska som fåglarna vill. Vi ska klippa nån tråd. Stormen tar fart över frosten igen. Och nu väntar vilsen på värmande vän. När som jag tröttnat på Jag Min och Mig, då blir jag svag, blir jag rädd, att nånsin förlora dig. Håll om mig inatt.  

Om du finns, om du kan, om du vill komma hit. Jag ropar ändå, kom hit, kom hit
och slunga mig rätt in i smeten. Och jag faller med flit.

Den som känner till och läser vet att det bara är en text av en respekterad. Men jag kunde ju inte låta bli... Nu är jag hemma igen. I storstaden där jag har min familj. Och även om det är kallt nu så kan det faktiskt bli varmare. Sov gott mina vänner.