Vi går kraftigt underbemannade på jobbet och jag saknar ork. Jag har inga resurser att ta av. Jag ger och ger från ett som saknar vatten. Jag har inget att ta av. I dag efter lunchen satt gråten på raden av ögat, så väl inne på toa kom tårarna och de slutade inte. Jag satt ensam på personaltoaletten och grät så tyst jag kunde samtidigt som jag undrar hur länge. Hur länge gör det ont? Jag längtar så det svider efter att åter känna mig stark, full av resurser att dela med mig av.  Av samma kaliber vill jag för inget i världen känna mig fri från sorgen. Jag har förut skrivit hur sorgen är mitt minne av min ängel, och jag vidhåller fortfarande hur viktig den är för mig. Men jag vill känna mig stark igen, min kropp bekämpar ett krig, ensam på fältet och jag kan omöjligt vinna. Men så slår det mig hur jag inte alls är ensam. Jag fick för ett par dagar sedan ett mail från en gammal arbetskollega, hur hon menade att jag var stark och modig. Och som det slår rakt in i hjärtat, gråter mina trötta ögon rynkiga av väta. För det är just så som jag inte känner mig, varken stark eller modig. Med ord som gör mig väl sänder du mer än du förstår. Så jag vet, med säkerhet att jag inte är ensam. Ni är änglar, som min ängel är i himmelen verkar ni på jorden.

Jag pratade idag med min vän som för drygt 10 månader sedan drabbades av samma sorg. Vi delar lyckliga minnen, tankar om självförebråelse, tacksamhet, ofattbar saknad samt stor stor glädje. Idag precis som alltid var ett bra samtal. Vi menade att ord ofta ofta är överflödiga när de kommer ur klyschornas förlovade land. Och vi förstår att det intet på något vis är till för att tillbringa skada eller ökad sorg och saknad, men likt väl kan ord som inte reflekteras över att göra just de.  Och då tänker vi just på två inövade tröstens meningar.  ”Den var så liten och det var ju ett fel på den”… två meningar som aldrig, aldrig tröstar.  Att min ängel var för sjuk för att leva i vår värld gör inte min sorg mindre eller lättare att acceptera. Det är ju faktiskt fruktansvärt att det var just som så. Och sedan, storleken gör inte kärleken mindre.    

Beskedet kom som en chock. Efter sex år av misslyckanden så var jag inte beredd på hur denna nyhet skulle slå ner med sådan kraft. Min första känsla bestod av extrem glädje blandad med ilska som tillsammans slutade i rädsla, och jag skulle beskydda det liv som växte inom mig, som var beroende av mig för sin överlevnad. Jag låste dig inom mig, lät ingen diskutera din överlevnad, lät ingen ta dig ifrån mig. Min rädsla var obeskrivbar. Och där hamnade din pappa i kläm, på samma sätt som jag hamnade i kläm. Men på varsin ända om spektrumet. Det finns ingen mellanväg och vart skulle vi egentligen mötas tänkte jag.

I efterhand är jag besviken på känslorna som stod i vägen för oss att mötas tidigare, att samtala om framtiden och tillsammans känna och tänka. Men jag kan inte ändra och vet att jag gjorde det jag kunde under omständigheterna. Precis på samma sätt som du sa och verkade inom ramen för vad du förmådde. Vi kunde inte mer, vi kunde inte bättre.

Men jag är stolt. Jag ÄR stolt. Jag vill tacka för det som skedde. Vi lever olika liv, med olika erfarenheter och därför svarar vi olika på det lilla livet vars hjärta en gång slog med full kraft. Men att vi kan finna en väg av förstående är jag säker på.   

Ni kan omöjligt veta, men ändå ställer ni upp . Och ni ställer upp på sorgens villkor utan att veta. Det fantastiska är just den biten att ni kan omöjligt veta vilken viktig och underbar påverkan ni har i min smärtsamma vardag. Ni bara gör ändå, och det gör ni utan min förmåga att kunna ge något som helst tillbaka. Nu. Medmänniskor som kommer fram, bekanta som icke bekanta, nära vänner som de som jag inte annars pratar med på daglig basis, ni dyker upp, och ni ser. Ni ser det jag inte ser, inte orkar se. Och i och med det så bär ni mig framåt. Listan på förstående blickar, kramar och värme är oändlig. Den sinar inte. Jag drabbades av sorg. Och på samma gång drabbades jag av kärlek. Fick äran till att uppleva världens stora medmänskliga kärlek. Vilken tacksamhet. Min värld fick en ny värld, har fått en ny dimension. En konstform, ett  sorgens ansikte att vi även drabbas av kärleken till vardagen det lilla, den nya dimensionen.   

Jag har en spricka i mig, men vet att något eller någon kan ta sig in där. Jag vet att ärret aldrig försvinner, men att sprickan kan åter kan fyllas. Om det är med omgivningens kärlek, en ny förälskelse eller en känsla om stärkt kärlek till mig själv, vet jag inte. Men att den är på väg att fyllas är jag alldeles säker på.   

Förälskelsen till ett litet barn är en drivkraft som kan förflytta berg, och efter det att jag föll i porslinsspillror har jag knappt orka lyfta gaffeln från tallriken, men nu har jag börjat träna. Det är mitt psyke som blivit jämnat med marken, men nu har psyket börjat med tyngdlyftning. Och även om jag drabbas av svår träningsvärk stundom så har jag blivit nystark. Det är nya muskler som används varje dag. Och det är en häftig känsla att gå med avhuggna ben, ett annorlunda sätt att gå på. Fast likväl kommer jag framåt.

Jag vet idag, mer än igår att det finns saker vi inte rår över. Det blir som det blir och allt jag är menad att göra är att acceptera. Jag menar inte att det är lätt, men menar liktväl att jag ska acceptera mitt öde. Det stora tar över hur mycket jag än kämpar emot, och det bästa jag kan göra är att släppa taget. Jag drabbades, det är sanningen. Jag drabbades av det stora. jag drabbades när du skapades, på samma sätt som att jag drabbades när du togs ifrån mig. Vi drabbas. Nu bestämmer jag hur jag tar mig vidare. / Emelie. Stolt mamma till en ängel.  

Skrivit en del idag. Klipper och klistrar vid ett piggare tillfälle. 01:34 känns som upplagt för fatala misstag som att radera mitt liv från hårddisken. Vad jag vill skriva är dock en godnattens-ord.

Jag sattsar på bra dagar- men glömmer aldrig.

/mamma

Det är tankar som slår mig. Ett hjärta som slutar slå garanterar inte att nästa hjärta inte kommer gå samma öde tillmötes. Tankar om upprepad sorg skrämmer skiten ur mig. Och så ser verkligheten ut, upprepningar sker och sorgen repriseras.

Jag gör roliga saker som ger mig energi. Och jag ler. Jag är inte längre rädd att glömma dig. Min sorg är stor och jag kämpar fortfarande. Dock ser jag och vet jag att jag måste rusta mig. För framtiden. Och genom att äta väl och göra saker som ger energi ger jag mig själv goda förutsättningar för en bra framtid. Även om det är tungt idag, så kan framtiden bjuda på trevligheter och då vill jag vara rustad för att deltagande.

God natt ängeln min.

Hur jag tycker att det är fantastiskt hur många som frågar. Vad står det där? Gamla som unga och alla är lika postiva. Fattas bara annat! Du är ju världens vackratse. Patienter så postiva till dig min ängel, som bara skiner upp och samtidigt blir alldeles gråtmilda.

Idag på bussen böjde sig damen mittemot mig över och bad om ursäkt om hon störde mig bakom solglasögonen. En förfrågan om min text och jag är inte sen och berätta. Det är ju du. Min lilla och jag berättar med glädje. Punkt. Så mycket jag känner för att berätta, punkt.

För så är det. Jag sträcker mig så långt jag vill och orkar under samtal om dig. Men fråga gärna så bestämmer dagens form hur mycket jag vill dela med mig.

Dagarna som gått på jobbet har faktiskt varit fina, med undantag för en dag. Stunder av sorg kommer över mig när jag som minst anar det, men det är hanterbart. Och jag välkomnar sorgen då min sorg också är mitt minne.

Nu ska jag sova. Jag vinkar uppåt och säger sov gott min lilla.

/ Din mamma 

Jag finns på jobbet nu. Sedan i måndags jobbar jag åter. Och jag vill mena att det är tungt. Jag tränger undan och får tillbaka, och tränger undan och får tillbaka. Och just så är det. Men jag vill klara det och jag trivs. Men jag vill också mena att alla inte alltid agerar som vore önskvärt. Men för att nå det måste jag tydligen tala om, alternativt  borsta bort ord som gör ont. Om en bara för en stund. Jobbet sköts och jag känner lugn i det. Men kroppen är sliten och psyket jämnat med marken. Jag kan hända ställer orimliga krav på min omgivning och vet i ärlighetens namn inte hur jag kommer vidare.

Jag känner mig i vägen för min omgivning, som att min sorg är obehaglig och i vägen. Att jag bör flytta på den och behålla den för mig själv för att inte belasta andra. Och med känslor som dessa vet jag inte vart jag tar vägen. Ingenstans är bättre, ingenstans är sämre. Bara jag och min sorg som gör bäst i att gå upp i rök. Det är så viktigt att min sorg behålls intakt, och varje gång som jag upplever mig vara i vägen skadas min sorg och den spricker lite. Min sorg är mitt minne av min ängel. Just så är det. Och skadas den så skadas mitt minne av min ängel.

Nu ska jag arbeta.

   

Är du en del av en röd tråd utan slut min ängel?

 Som jag inte ser idag. Som jag inte förstår idag. Men som är större än just idag.

/Din mamma

Det går dagar sedan du blev tvungen att gå. Vilken otrolig stolthet och tacksamhet som börjar infinna sig mellan tårarna. Jag träffar vänner och finner det viktigt att prata om dig. Jag börjar våga le och tillåta mig själv att njuta av ett bra samtal, en bra bok eller en film tillsammans med någon jag tycker om. Men så hugger sorgen tag och bildar bubblor av ensamhet. Och jag låter dem vara, låter dem självspricka eller själva flyga ifrån mig. För så viktigt är det att sorgen inte skjuts framför eller nonchaleras. Inte tas hål på så fort den känns.

 

Jag är rädd för skolan, min sista termin som påbörjas till hösten. Min bubbla av glädje riskeras nu bli kantad av sorg och ångest. Och jag vet inte hur jag ska göra. Jag ska försöka förklara hur det känns. Mina studieår har varit några av de bästa. Studierna är för mig mycket viktiga och har utan större friktion flutit på, på ett mycket tillfredsställande vis. Och så är det så viktigt att sista terminen fortsätter just som så. Men nu är du inte längre med mig. Och jag ska gå vidare i skolan som om du inte funnits i mig. Som om livet tar vid innan du blev till i mig. Men så är det ju inte, inget kan återgå tillbaka till livet ”då”. Jag är rädd att när jag ser tillbaka på  mina studieår kommer saknaden och ledsamheten vara det starkaste minnet och resten stå lite i bakgrunden. Eller så kommer minnet bli vackert. Att de var då du skapades och jag blev mamma. Ditt hjärta som jag bar så stolt slutade förvisso slå men uppdraget som var ditt fick ringar på vattnet och jag kanske kan se hur det var tänkt. Jag är en stolt kvinna som vet att hon älskat sin lilla så som jag vill älska min lilla. Kanske skolan ändå ska fullföljas i din ära. Och i min ära. För det är min passion. Lämna walk over är inte min stil och aldrig varit. Kämpa är däremot mitt närmaste handlag. Och så även här. Jag ger inte upp min ängel. För dig.

 

I dag kollade folk på dig. Jag bär dig stolt på min arm och människor som passerade slängde en extra blick. Så stolt över dig.

 

/ Din mamma.