En dag ska jag berätta min historia. Den om hur jag hamnade här. Hur långt min röda tråd går tillbaka i tiden beror på hur mycket jag väljer att tro på ödet. Men kanske det räcker med att berätta om mitt sista år. Kanske mest av terapeutisk skäl eftersom det är mitt sista år som mest står som intressant idag. Frågar du istället Freud skulle han med stor sannolikhet mena att det sista året inte alls är särskilt intressant utan att mer intressant vore att börja någonstans där runt den sjätte november 1981. Men jag dikterar villkoren och Freud står inte högt upp på min lista av smarta gubbar. Därför väljer jag någonstans runt den 21 augusti 2008. Så jag säger, på återseende. 

God natt

Kan jag alltså inte skriva i ett worddokument för att sedan klistra in här. Förloras då de inställningar jag gjort på förhand? Ser så ut. Färg och typsnitt gick förlorat i processen. Får klura på detta i framtiden. Bloggplatsens uppgradering är inte bara bra. Barnsjukdomar kan tillfriskna after all...

Det är med obefogad försummelse jag varit frånvarande under en tid nu. Jag tänker börja med att säga att det finns ett elakt sammanträffande detta med hur magsjuka ofta inträffar på den kalla perioden av året. Den perioden då de flesta av oss antar en blekare ansiktston, den som riskerar se blågröngrå ut i vissa ljus, blir man nu magsjuk under detta ljus antar ansiktet en färg och får drag som liknar en zombies. Ska man bli kräksjuk kan detta väl hända på sommarhalvåret då zombielooken inte är lika påtaglig. Eller är det så att man någonstans ska matcha i utseende så som man känner sig i hälsa. Döende. Jag blev magsjuk.

Jag är också utbränd, saknar resurser och den sommaren som skulle användas åt återhämtning, åt energigivande umgänge och varma kvällsbad försvann i sorg och energikonsumerande dagar. Ingen hålls ansvarig. Ingen står skyldig. Men jag förblev trött, och blev än tröttare. Där startade nästa och sista terminen. Jag har haft ångest, jag gråter lätt och jag mår inte som jag förtjänar tycker jag.

Skolan känns oinspirerande och tung. Som ett nödvändigt ont jag ska igenom. Vill igenom. Men med minsta möjliga ansträngning. För att göra det krävs det från mig att jag börjar lyssna inåt, slutar försumma mig och mitt.

Mitt namn på din brevlåda och mitt huvud i din toalettskål. Vi har tagit ett steg närmre. Jag diggar oss. Kyss.