Jag lämnade dig, vi lämnade varandra. Efter fem år tog det slut, det som nog redan var slut. Men fem viktiga år, för oss båda. Fem år av mycket sorg och kamp och vi orkade inte längre, ingen är att skyllas på förutom orken, den gav vika. Dock skulle ingen av oss befinna sig där vi är idag om det inte vore för de fem sista åren. Jag gick iväg, levde mitt då orken sinade, åkte iväg, kom tillbaka, blev gravid. Smärtande ensamhet. Knöt vackra vänskalpliga kontakter, nya människor visade sig sina vackra ansikten. Jag förlorade dig, ditt hjärta slutade slå, jag föll ihop. Minälskade ängel du fattas mig än. Varje dag av varje sekund. Så liten till storlek, men så stor i kärlek.   

Jag kom till dig och åt middag och blev kvar. Tiden sedan i somras har förlöpt överväldigande snabbt. För snabbt. Jag känner mig tyngd och gråter ofta. Av trötthet. Trött för mina år rullar utan stopp. Skulle vilja hoppa upp på transibiriska järnvägen, inte kunna kliva av. Bara sitta, inga måsten längre och bara förstå vad som hänt. För det läskliga är att jag inte riktigt kan tro på att du en gång funnits inuti mig. Minns allt jag sagt och minns alla underbara känslor, men även om alla onda känslor av ensamhet, av oro och ovisshet. Rädsla, och den är påtagligt, än. Så verklig, att du aldrig ska få syskon. Rädslan att dra in min älskade Fredrik i tyngden. För jag har varit där, och vill inte in i dimman igen, inte med dig, inte riskera det fina vi har. Göra hål med sorgdagar, hopplöshet och ledsamhet. Hål i kärleken.

På måndag har jag tenta, den sista efter tre år och jag saknar fokus, förmår inte hålla uppe ångan. Jobbsökardagar och julpyssel, praktik, jobb, låt det vara förbi, låt det vara efter, post-22 jan. Och jag kan börja nästa kapitel. Som din. Som min och det som kan bli vårt, vårat.

Nu är det mysigt hemma, idag. Jag ligger i sängen, tända ljus, altanen bär ett snötäcke och Elin Sigvardsson spelas i högtalarna. Glöggen luktar gott. Du har kommit hem från jobbet och det är kväll. Och det är vit kväll.