Soon off to work. Last night I had my girls over for some easy digest dinner. Last time I saw my girls over some food and drink I was a wreck. Now I am happy to say that I am the happiest ever, but along with that I do not completely recognize my self. I second guess myself constantly, with work and relatonship as the areas where I lack confidence. This makes me less attractive I am sure of, though i don´t know how to change it. How to pull myself together and stand tall, in all. But there too I lack and because of this I wonder how long will they stay, how long will they last?

My worries are digging my grave. Deeper.

Easter is coming up and I don´t know what or how i will have my days. Or even at all. My wish was for us two to "celebrate" easter at our place, either the two of us or along with some friends. I do have an egg for you but since you are going away, I am left thinking. Talk to me.There are other reasons for wanting to be with you during this easter/weekend, but there are more of these days coming up ahead. No worry.

Anyway, I most likely will have dinner over at mums, if work don´t call for me. 

I know how great we are together, but about this, we don´t talk. And we must improve. Quick. 

Now shower, then work.

Kiss kiss. 

 Trots det att mycket händer och sker försummar jag det skrivna ordet. Jag låter tankarna rulla och fundringarna pågå utan att dessa ges möjlighet till ventilation. Och jag har en förklaring. Jag lever i en tvåsamhet som ger utrymme till ventialtion, som inspirerar fundringarna och det skrivna ordet hamnar i skymundan.

Jag levde inte i en inspirerande tvåsamhet tidigare, i och med det inspirerandes jag istället till att praktisera det skrivna ordet i brist på ventilerande tvåsamhet. Som i och för sig tjänade ett fantastiskt syfte och jag blev vän med ordet. 

Nu ska lyckan i mig även ta sig an det skrivna ordet och jag undrar lite över hur konstnärssjälen brinner när lycka råder. Myten om den plågade konstnärssjälen som skapar mer under svåra förhållanden kanske är sann, för mitt skrivande har åtminstone inte fungerat vidare bra under de senaste månaderna. 

Jag har ett jobb jag utvecklas i, går in i och tror mig på sikt kunna utföra på ett framstående vis. Jag har en sambo jag älskar och som älskar mig. Vi planerar vår framtid men finner lyx i vardagen. Jag bor fint och snart kommer knopparna på träden att förvandla min näsa till en läckande kran. Vännerna har vackra hjärtan och jag ser på framtiden med tillförsikt. Jag tror på oss och allt är nästan för bra för att hugga i sten och tros på. Nästan. Jag längtar fortfarande efter en större familj och även fast livet som DINK´s är njutfullt låter sömnlösa nätter, kräksjuka dagisbarn och små små spädbarns fotavtryck i tiden som det vackraste en kan tänka sig. Men för första gången, jag vågar säga någonsin låter det vackra som det vackraste komplement till den vackraste av familjer och inte som ett plåster på såren, ett förband för sprickor i fasaden eller ett sammansvetsande substitut för något som annars inte fungerar vidare utav sig själft. Det gör vi! Nu! Och vi är lyckans ost som kan säga så.

För att öva på löftena så säger jag dig, den vackraste av familjerna verkar tills det att den gröna flaskan tömms. Yes är något oerhört drygt och jag är glad att vi har en diskmaskin.

Allt har ett syfte. Leta reda på det du.

Love you. Both.