Jag kan fundera kring vår unges tidiga förmåga att reta gallfeber på sin oroliga mamma. Låta henne åka bergådalbana i allt vad magform, storlek, illamående, sparkar heter och allt som hela hela tiden är en föränderlig och förunderlig upplevelse av tiden som går. Jag är inne i vecka 19 och både far och mor kan känna dina sparkar, vi ser dig när magen plötsligt höjs snabbt upp och ner igen i en serie av sparkar. Och det är som att klockan står still när vi tittar på varandra med ett lyckligt leende och samtidigt upplever din knackning mot insidan av min mage.

Men det är också som att klockan står still när du dröjer med din hälsning, när dina små sparkar inte är där. Jag är säkert inte unik i mina känslor, i min oro och rädsla utan delar den med flertalet blivande föräldrar. Jag är älskar min man och det skulle vara den största äran att få ge dig gåvan att bli pappa, att ge dig ett kärleksbarn. Precis just därför oroas jag allt för ofta att något otrevligt skulle inträffa och snuva dig på den gåvan. Idag har vår guldklimp varit tyst, inte gjort mycket väsen ifrån sig och jag började fundera kring min oro inför den tystnaden som ibland uppstår. Och kom fram till att kärleken till vårt barn och kärleken till min man är det som skapar min oro. Är därmed kärlek så nära besläktat med oro just på grund av den ofantliga mängd kärlek som finns? Jag menar att ju mer jag älskar desto mer har jag att förlora.

Hur som helst tog jag min dator och satte mig för att skriva när du genast började sparka, lågt och sedan högt. Ja, du kan då det där, att reta gallfeber på sin älskande (oroliga) mor. Och som jag älskar er.

Vi har landat i vår nya lägenhet och den gamla är såld. Flyttkartonger lever vi i än men nu är det riktigt beboligt och mysigt. Jag finner mer frihet att gå och handla, närheten till affärer gör mig mindre isolerad (även de dåliga dagarna). Att det finns dåliga dagar med illa knakande fogar och kräkningar råder det ingen tvekan om och nu är mitt hb lågt så tröttheten är än mer uttalad än innan, även yrseln och myrkrypningarna likaså. Men även om så är fallet merparten av dagarna så går dagarna mycket bättre, vi har blivit härdade och jag har lärt mig vad jag orkar och inte. Hur jag kan lindra besvären, men kanske framförallt övervinner kärleken till dig och till varandra här hemma allt vad dåliga dagar heter. Idag regnar det och många menar att hösten är här med sura miner och jag triumferar ljudligt då jag med lätthet kan andas igen. 

Min man har jobbat idag och efter jobbet träffade han upp mig för att köpa ett par mammabyxor på rea. Sedan tog vi oss hem och kröp upp med en film. 

Bergådalbana min älskade unge, det här är bara början på moderskapet.