Det är bara jag och klimpen hemma ikväll. Fredrik åkte efter jobbet till hovet för att se män fightas med varandra. Slå varandra, ibland eller ofta så att det blöder. Jag har inte förstått vad som är häftigt, roligt eller spännande. Som träningsform ser jag med lätthet hur vi tränar för att uppnå en bättre form men jag har svårt att se hur vi tävlar i att snabbast eller med mest teknik kan få sin motståndare besegrad med blödande huvud och sprucken läpp. Men så förstår jag inte allt heller och så får det vara.

Så ikväll är det du och jag klimpen. Jag funderar mycket på hur man undviker som förälder att föra över sämre sidor av sig själv på sina barn. Oro, ängslan och smärre hangups som en kan dras med. Vardagsbekymmer mest men som jag med stor kärlek vill befria mitt barn ifrån. Ibland ser jag människor handha sina barn med komplett idioti. Sätta sina egna behov framför sitt barns, inte ens se vad för behov barnet sitter på. Ikväll är jag ledsen när jag tänker på barnen utan egen rösträtt. Det finns sånt ute i landet - det vet alla. Det är våran skyldighet att de barnen rösträtt.

Jag sysslar med mental förberedelse här hemma. Det står nu en spjälsäng ihopskruvad och vi plockade hem babypåsen från barnmorskan förra veckan. Jag behöver njuta, våga och lyfta upp bra dagar och vara värd dem. Denna underbara tid jag lever i har varit full oro och riktigt svåra och jobbiga dagar. Svåra smärtor som påminner om sånt med dålig utgång, kräkningar och stillaliggande som skulle få vem som helst ur spel tänker jag för att trösta mig. Jag stötte i förbifarten ihop med en bekant i veckan och efter vårt korta samtal tänkte jag på hur konstigt det är, hur fel det kan kännas inuti en, att längta så otroligt länge efter något, något som ska förändra, komplettera och förgylla. Längta efter den bästa av drömmar, och sedan när det kommer så visar det sig att man mår så dåligt, att njutande helt eller delvis uteblir. Det är en svår emotionell krock som sker och först nu börjar jag finna njutning. Samtalet vi hade, det korta, bekräftade så mycket för mig ska du veta. Ett kort möte i förbifarten gjorde så mycket för mig. Och idag ser jag till att njuta, också av vetskapen att när mitt vackraste hjärta är i min famn är dessa månader en tid som ligger bakom mig.

I onsdags var jag på vattengymnastik. Första passet kändes som en längre löprunda och jag var otrolgt slut vid hemkomst. Men också så otroligt glad för mina benspark, åttformationer med armarna under trögt vatten och avslappningen i takt till Melissa Horn i högtalarna. Passet innehöll också mental träning med andningsteknik och genomgång av förlossningens olika skeden och faser. Vi flöt runt som våra barn i fostervatten och kände sköna sparkar. Jag gjorde vad min kropp tilllät och jag såg på de andra kvinnorna och deras magar - är jag en av dem? Är det jag som ska bli mamma, föda barn och älska och arbeta varje dag för att vårt barn ska veta hur otroligt älskad han/hon är? Det är tydligen det och jag lägger mig hand på dig mitt hjärta och klappar på dig med förundran - hur hände det här? Jag är lycklig.   

För några dagar sedan på kvällen fick jag massa sammandragningar som klockades som regelbundna. Och samtidigt tyckte jag att vår klimp i två dagar varit lite mindre aktiv. Inte svarade på knuffar och inte slog sina tvåhundra kullerbyttor per dag. Ringde upp till förlossning för att konsultera och efter samtal blev jag ombedd att komma upp till dem. Fredrik tänkte att nu blir det till att sitta och vänta och packade sin väska med böcker och jag slängde ner några äpplen. Vi tog en taxi upp till SÖS. Fredrik tyckte nog det här med att klocka var något kul så han klockade taxins framköring till fyra minuter, färden upp till åtta minuter och tiden som förlöpte innan vi låg på ett rum med två barnmorskor och en läkare hade visst en tid på mindre än fem minute förlöpt. Fredrik känner sig nöjd. CTGn letar hjärtljud och då min oro ger ett smärre adrenalinpåslag sätter såklart klimpen igång då med multipla kullerbyttor och sparkar på CTG-elektroden som ska mäta hjärtljuden i det här fallet. Så levde runt gjorde du minsann och efter ett tag kunde barnmorskan även få en kurva på dina hjärtaljud. Läkaren ville kolla med ultraljud hur det såg ut och vi konstaterade att klimpen minsann hade hicka. Efter att hon kollat runt lite snabbt och menat att det såg bra ut frågade hon oss om vi visste vad det var för en sort på klimpen. Det visste vi alltså inte sa vi enstämmigt. "Men det vet jag" så hon, "och det säger jag inte", och så drog hon snabbt bort proben. Efter det kände hon på livmodertappen som lutade bakåt än så länge och hon menade att allt va som det skulle. Men att vila bort sammandragningar var att rekomendera och jag menade att jag faktiskt inte gör mycket annat. Men jag ska försöka lite mer och kanske tänka på att även vila oros-själen och träna än mer mental avslappning.

Väl på väg hemifrån i hissen ner sa jag och Fredrik till varandra "jaha, då borde hon sett en liten snorre då". Och log brett. Men fortfarande blir det en överraskning för oss.

Tidigare har jag oroat mig för prematur födsel med tanke på klimpens hälsa och så gör jag fortfarande. Men nu har jag även en ny anledning till oro inför en prematur födsel infunnit sig för mig. Satt och räknade på det där med anställning och fp. Jag har en tini tiny marginal för att få ut en själig peng och kommer du ut lite för tidigt så förändras f-pengen åt det sämre hållet. Berättade min oro för Fredrik och fick läsa till svar "men älskling pälskling. Ekonomin löser sig. Nudlar är billigt och kärleken gratis. Inte oroa sig". 

Så jag säger:

Gud giv mig sinnesro att acceptera

det jag kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

God morgon.

Så tråkigt. Jag gör något dumt, det är tankspritt och det är klantigt. Jag tappar bort något. Gör dumt, men det är en sådan sak av sådan karaktär som vi alla kan råka ut för. Du har gjort det själv. Det vet jag. Men jag får skäll som ett litet barn får skäll av en vuxen som vill bemästra. Och jag mår än sämre än jag nyss gjorde om möjligt. Jag förebrår mig själv illa och när något händer där jag "misslyckas" tycker jag att världen går under. Och nu säger du att det är precis vad den gör. Ifrågasätter med "hur kunde du"-frågor och där står jag med skammen högröd i ansiktet.

Det är den absolut tråkigaste sidan av dig och gör mig inte mindre förvirrad och tankspridd. Kanske får jag bita mig själv i rumpan och känna hur det känns. Kanske gör jag likadant själv. Men aldrig till dig. Aldrig får jag dig att känna dig dum, eller klantig, omdömeslös eller förvirrad. När du frågar vad du lagt något säger jag snällt vart du lagt det. När du gör dumt viftar jag bort det som en klackspark och försöker hjälpa dig istället.

Men vi är ju olika där.

Följde en tråd på ett forum på nätet jag blev snabbt insyltad i. Skrev mina åsikter i frågan med blandad respons från ros till ris. Enkelt förklarat skriver ofrivilligt barnlösa, fd ofrivilligt barnlösa, och de som inte sitter på den erfarenheten i ett av trådstartaren svårt dilemma.

För att läsa in sig i tråden länkar jag till den här nedan. http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m55030047-1.html

Jag går inte in på vad den handlar om, eller vilken funktion mina inlägg kom att ha men den väckte en del funderingar om identifikation, om min erfarenhet som sanning för fler, om solipsism och om kommunikativa och erfarenhetsmässiga krockar.

Jag läste om en tjej som efter flertal år som ofrivilligt barnlös med IVF och misslyckanden i bagaget tillslut blev gravid. Under sina år som barnlös fann hon det svårt med andra gravida kvinnor, stora magar och prat om havandeskap. Nästintill ångestframkallande för henne och hon undvek i mån av möjlighet den världen. Under en mammaträff för förstagångsgravida på mödravården kom hon på sig själv att konfronteras med hur djupt identifikationen som barnlös går. När hon klev in genom dörren till rummet för mötesplatsen högg det till i henne vid bara åsynen av alla stora magar som satt i en cirkel. Det som hon undvikit i så många år, det högg till som alltid förr, men så tittade hon ner på sin vackra stora gravida mage och hon påminde sig själv om hur hon nu bytt grupp, tillhörighet. Men hon skulle aldrig ändå kunna dela upplevelsen av sin graviditet med någon som aldrig stått inför det som kan upplevas vara jordens undergång, det eventuella i att möta vuxenvärlden men att ändå stå utanför. Att vara barnlös är som att aldrig bli riktigt inkluderad. Aldrig riktigt förstå, vara lite mindre kvinna. Kan liknas med en sorg som tiden aldrig läker, som tiden som salt i såren. En sorg som för att göra den bärbar blir en identitet. Och som absolut kan göra en bitter.

För att inte uppleva det totala utanförskapet så söker ofrivilligt barnlösa gärna upp varandra, delar erfarenheter, bekräftar och bildar ”kontaktnät”. Det kan tillslut bli ett ”vi mot dem” och ett eget språk kommer till och vi förstår varandra, det blir viktigt. Det är en stor tröst under den tiden vi tillhör den gruppen, tills den dagen tänker vi, som vi byter sida. Men se det gör vi aldrig helt. Vi kommer alltid föra de barnlösas talan. För VI var där en gång. Märk gärna hur jag väljer att skriva ”vi”. Det är en svår, vad jag väljer att kalla för ”transition period” där jag till en början kommer finna en ovilja att förstå den nya världen och deras känslor. Kanske för att jag inte vill att mina erfarenheter, känslor och upplevelser av sorg ska gå ”ominda”, en rädsla för att det ska glömmas bort. Under denna övergångsperiod kan jag komma att trampa på ömma tår. Men jag lär mig en ny identitet och det är svårt.

Vidare tror jag vi alla lever efter hur det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelse, att den logiska konstruktionen av min värld bygger på mina egna sinnesintryck/erfarenheter. Och om så är fallet tror jag att förståelsen för varandras värld försvåras just för att vi sitter på olika sanningar, kartor som min man brukar säga. - Nu har vi olika kartor och därför kommer vi inte förstår varandra så som vi så desperat vill. Och därför krockar samtalen och försöken till att vinna över en person på ”sin” sida av verkligheten.

Upplevelsen av att vara gravid kan inte delas med någon annan, den är precis så unik som du. Mitt havandeskap är inte en generell beskrivning av hur något borde eller brukar vara. Det grundas på gener, erfarenheter, på bagaget jag bär. Men den ÄR ett känsligt ämne. Om vi tänker efter så ryms det ”borden” och ”brukar” på fler området i din graviditet. Barnmorskan, tidningar och böcker sitter på fler. Många grundade på vetenskapligt basis, på empiri. Medicinsk fakta som måste finnas och som jag är evigt tacksam för. Men mycket är föreställningar emellan oss på gatan. Frågor på flertalet forum lyder ”När är det okej att sätta ihop spjälsängen?”, ”Hur tidigt köpte ni vagn?” ”Är det okej att njuta av sex under graviditeten?”. Frågor och funderingar som rör det normala i en graviditet, ofta för att vi är oroliga och vill att allt ska gå bra förstås. Men också för att vi inte vill avvika. Vara ett unikum, vara den enda som känner eller ha det på ett visst sätt. Vara unik men aldrig ett unikum, ensam i sitt slag. Men graviditeten är just så unik som du är. Och även upplevelsen kring den. Och allt som ryms i den är en sanning för den som bär barnet och för pappan som står bredvid.

Så, vi vill höra till, vara en del av en grupp. Bli bekräftade och ser till att identifiera oss med en sorg för att orka bära den. När vi sedan ska byta tillhörighet blir det svårt och magen vi bär kan ses som en svek för den som fortfarande står kvar där borta i sorgen. När vi är i den nya gruppen så fanns där också borden och brukar som ger oss identiteten ”gravid”. Men jag glömmer hur unik just MIN situation är och glömmer hur unik DIN situation är och för det ber jag om ursäkt. Men jag vet inte bättre. Än min situation. Ska vi bara enas om att graviditeter är känsliga ämnen. Med föreställningar och idéer som gör samhörigheten stor, vi kan prata med varandra. Men vi förstår aldrig riktigt varandra. Vi vill bara mest höra till.

Jag vill inte lämna bakom mig erfarenheten av att vara ofrivilligt barnlös. Men jag vill lämna bakom mig det bistra, sorgliga och ensamma i att vara ofrivilligt barnlös. Det är jag inte längre. Men glömmer aldrig.

Jag var på apoteket för några dagar sedan för att fylla på medicinlagret (lergiganen). Kvinnan framme vid receptdisken menade att hon led med mig, "det är så tungt där i slutet", men menade också att nu var det ju inte långt kvar så det var visst bara att hålla ut. Jo, så är det ju. Men precis hur nära slutet trodde hon jag var...? Inte första gången jag får höra "nu är det väl inte långt tid kvar". Så precis hur stor är jag?

Idag har en gammal vän och hennes dotter varit över, ätit lite lunch och återupptagit lite kontakt. Riktigt mysigt och trevligt. Hennes dotter var ett år fyllda och ett syskon på väg som väntas landa en månad efter klimpen.

F är på kurs med jobbet. Nya butkschefer åker till en kursgård för att lära sig om sig själv och genom att interagera med andra i olika övningar därigenom växa i sin yrkesroll. Hoppas det gått bra idag älskling. Och att maten smakar bättre idag än gårdagens kofta. 

Är trött så trött efter en dålig natt. Fick regelbundna smärtsamma sammandragningar på sena kvällen, med värk i rygg. Känner mig så lost i smärtorna när jag är ensam. Men så efter, en enligt mig, allt för lång tid så klingade sammandragningarna turligt nog av och jag har idag endast haft några få. Onda dock men inte så många. Klimpen lever rövare och just nu är jag nöjd med läget. Ska ordna med något att äta nu och sedan läsa ut min bok.

Imorgon kommer F hem och blir ledig i hela fyra dagar.

Mannen menade igår att jag blivit en bloggare som skriver om vad jag gjort under dagen..en sådan som jag annars förkastar och tycker rätt illa om. Han ville få mig till en sådan... och sa "och sen, och sen, och sen" för att sedan inse att så faktiskt inte var fallet. Men visst befinner jag mig i en lite gravid-bubbla som med största sannolikhet inte intresserar gemene man, men vet du va älskling, det gör absolut ingenting. Jag bjuder på de "intresse-klubben-antecknar" inläggen och menar att sedan när klimpen vår är ute och graviditeten ett minne blott kan mina dagar av vad jag åt, hur jag sov och när du baxar ur mig ur badkaret ändå vara till nöje, för oss. Och då är jag nöjd.

Så, here we go;

Idag har jag inte gjort mycket. Efter en natt med smärtsamma blockvändningar och stånk och stön, kiss och halsbränna vilar jag idag. Har skrivit klart förlossningsbrevet. Ordnat nytt recept på Lergiganen till natten. Läst min bok och ätit... lax och potatis, godis, mandariner !!!! och glass. Har för övrigt tömt glassförpackningen så vill du ha när du kommer hem älskling så är den tyvärr slut..

I några dagar nu har jag städat och ordnat här hemma, lite i taget och det har gått fint. Nu är det skönt här hemma och igår kom tjejerna över, E, S, S och A. Vi lagade hemgjord pizza och njöt av sällskap och mat. Jag fick ett gäng långa gladeolius (?) som nu pryder fönstret vackert.

Snart tar jag ett bad och nu vet ni precis vad dagen hittills erbjudit mig och jag den.

Puss