Jag sitter och läser en tidning och så gråter jag några tårar, för sådan är jag just nu. Jag läser ur "Vi föräldrar" och inser att jag nog snart ska till att bli en sådan, förälder. Jag känner mig löjlig över mina små snyftande där jag sitter. Jag läser medan jag sitter på toa och jag vickar från sida till sida. För så är det när en ska till att kissa. Någon ligger och trycker på, samtidigt blockeras vägen ut och vickandet möjligör för fri (are) passage. Tills nästa gång.

Idag åkte jag upp till skanstull med K och hennes lilla B. Vi tog deras bil och efter en tur in på HM, ett provrum och lite amningsbh:ar gav kroppen upp och vi åkte hem för att fika.

In på coop för matköp och menande blickar och ord som sa att - "nu är det inte många dagar kvar inte"... nä, jo eller alltså hör jag mig säga. Fyra veckor och kvinnan undrar om jag behöver bärhjälp. Folk är bra gulliga ändå. Men avböjde erbjudandet och nu väl hemma orkar jag ingenting, stackars Fredrik som väntas hem till sin stora trötta padda.

Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och förbereda för middag. 

Idag kom inte dagsljuset fram bakom allt det gråa. Men med lite tända ljus och skönsjungande blomster livar jag upp dagen och skurar lite lätt i badrum och tycker att dagarna ändå är rätt vackra. Lite snoriga, lite tunga, lite långa. Men ändå rätt vackra.

Jag tänker lite på huruvida jag kommer sakna den här magen och klimpens fömåga att utföra konstnärliga trick med kroppen, klimpens styrka och smidighet som känns hårt och knotigt inuti mig. När vårt barn är ute och alla månader av knuff, buff och puff plötsligt ekar tyst och tomt inuti mig.  Hur kommer jag då uppleva vakumet inuti när vårt barn ligger på mitt bröst. Jag är beredd på all världens olika känslor som kommer ta tag i mig och skölja över mig som en våg. Det har varit en tuff graviditet det här, och hur många tårar som än har gråtits kan jag tro att även med klimpens vackra fingrar runt mitt så kommer jag sakna magen och dina hårda knuffar dagarna i ända. Samtidigt längtar min kropp efter avlösning. Att befrias från smärta och illa fungerande dagar. Med 40 dagar kvar tills dess du är beräknad att komma ut till oss skapar vi ett välkomnande bo för dig att landa i. Vi pratar mycket om dig hemma, om vem du är och vem du är lik. Vi pratar också mycket med dig och låter dig veta precis hur mycket vi längtar efter dig. Och du svarar, kommunicerar tillbaka högt och lågt och vi njuter av dig var dag.

Idag är det söndag och om en vecka är det första advent. Idag har Fredrik och jag ordnat till lite ute på altan och Yoda har gått en sväng över golvet. Ätit och hittills haft en hälsoskön söndag. Resten av dagen under filt med tända ljus, nära mina kära, Fredrik och Klimpen      

Jag saknar mitt jobb. Jag saknar min roll, identitet och mitt yrkesmässiga halvdana självförtroende. Jag är havande, går hemma och väntar, när jag går vankar jag som en anka. Jag fikar med vänner i hemmets lugna vrå, och den enda fysiska aktivitet jag utövar är i en varmvattensbassäng tillsammans med ett gäng andra vankande ankor. Mitt liv ser annorlunda ut idag. När jag slutade skolan stod världen öppen och jag mådde så oförskämt bra. Jag hade träffat kärleken och jobbet var lärorikt. Rätt var det är så blev vi gravida och helt plötsligt stod jag inför min livs dröm. Just då när livet var som bäst, blev det ännu bättre. Men min kropp fick slita hårt i denna graviditet och jag blev snabbt sjukskriven. Tänkte att efter vecka 12 är jag åter i form och arbete. Veckorna gick och jag låg i fosterställning över hinken, foglossningen slet mig itu och arbetet fick vänta. Ännu fler veckor flöt oss märkbart förbi och idag med sju veckor kvar till det att drömmen landar i våra armar saknar jag arbete, produktivitet och min yrkesmässiga drift. 

Men så tänker jag, aldrig har jag väl varit så produktiv och skapande som under denna tid. Min kropp har hållit kvar, kämpat på och skapat ett liv, ETT LIV. Som är en produkt av kärleken mellan oss. Och så känner jag mig genast helt bekväm med situationen och lämnar oro inför framtiden bakom mig för snart håller vi drömmen i våra armar och arbetet får vänta på mig. För jag ska bli mamma. Hade vi tänkt.