Efterkontroll hos mödravården som får ses vara utan anmärkning. Det blir människa av denna kvinna också. Ner 12 kg men garderoben står obrukbar ändå. Brukar mammakläder än och surar åt spegelbilden av mig själv. Men bilden av Alfons bringar större lycka än jag kunnat ana och skuggar min hydda. Nu är han tre veckor gammal och är våran duktiga pojke. Stadig, intresserad och vaken. Kissar mer än gärna ner både mamma och pappa så fort chansen ges, kräks efter amning och uppsattar inte att bli nersprutad av mammas tutte. Han har än inte fått något riktigt sovmönster men har en längre sovperiod mitt på dagen samt från sena kvällen fram till 23-tiden. Sömn är såklart en bristvara men tas igen i små mått om dagen.

Orolig är jag för vår son, förkylningar och kräksjukor, oregelbundet andningsmönster och magknip, snorig näsa eller kletigt öga. Listan kan göras lång och proffesionen står undan för mammarollen och jag står stundom rådvill. Pappa avslöjade hur han legat vaken inatt någon timma för att lyssna till Alfons som ska ha låtit lite förkyld. Sådant är föräldrarskapet, sådan är kärleken till ett barn.

Idag har Alfons badat med sin pappa. Och han njuter av era badstunder. Mindre av att mamma sedan tar upp dig.

Vidare måste jag utbringa ett hurra för nappen. Förde en antinappkampanj tills för ett par dagar sedan då både mamma och pappa gav upp kampen och in åkte nappen och det är vi tacksamma för. Inser också att det nog inte är enda principen vi kommer tvingas att ge upp för. Sådant är föräldrarskapet. 

Nu ligger Alfons på pappas bröst. Sover gott medan pappa pussar hans panna full med kärlek.  

"Dagisplats - en bristvara" så börjar nästa kapitell ut. På återseende.

Johan Alfons föddes den 28 december och nu blir livet aldrig mer desamma. Vi myser och snusar Alfons mest hela dagarna. Känns som det ska.

Från idag är det vår uppgift att forma Alfons till en varm, tolerant, godhjärtad person med lusten att leva livet. Vi vill att du får vara lycklig, finna din väg och våga den gå. Och så mycket mer. Allt och lite till vill vi för dig vårt mirakel.

I morgon tar vi en tur till Skanstull, pappa ska klippa sig och mamma köpa amningslämpliga linnen. Jag känner mig som en mjölkkossa med vattenspridare på spenarna..så sprejar jag ner min omgivning.. Jag glädjer mig över att jag börjat läka fint och det att vi får må så bra.

Vilken välsignelse. Vilken gåva.

Sitter i soffan men vår son liggandes min famn. Han har somnat efter en stunds tuttande och hela mitt hjärta ler till bristningsgränsen när jag tittar ner mot honom. Han är äntligen här.

Den 27 dec klockan 10.00 fick jag regelbundna värkar med sex minuters mellanrum. Hanterbara sådana och jag lunkade på i vanlig takt hemma. När klockan var 12 ringde jag till Fredriks jobb och menade att jag tror det har startat men att han visst kunde jobba på i vanlig takt och att jag uppdaterar vid förändring. Med halvdan förmåga löd han mig och först kl 18 ringde jag åter. Nu var det allt annat än hanterbara och medans jag stod och slog näven i väggen ringde jag upp till förlossning och stönade ut att jag nog ska föda barn nu. På något vis ringde jag taxi och minns att jag skrek att jag skulle till förlossningen på SÖS.

Fredrik mötte upp inne på ett rum på SÖS och en kvart senare med värkar var tredje minut får vi reda på att jag bara är öppen 1,5 cm. Två alvedon och en dexofen, åk hem ta ett bad och kom tillbaka i natt blev budet och som en oerfaren förstagångsföderska gjorde jag/vi som hon sa. Taxi hem och den dryga timman vi hann vara hemma minns jag i ärlighetens namn inte mycket av. Men vet att jag tog ett bad just som hon sa, sedan låg jag naken på govlet och spydde i en hink. Tryckt nedåt var enormt och jag upplevde en näradödensmärta. Skrek nån gång att nu åker vi upp igen, medan Fredrik mest menade att vi bara kommer bli hemskickade. Någonstans på vägen förstod han nog att jag menade rätt mycket allvar och när jag innefrån toan skrek att han skulle ringa en ambulans för nu kommer jag föda så kom han lugnt in och sade att taxin var här och att förlossning är underrättade. In in taxin och med en sammanbiten taxichaufför som körde rally mellan rödlysena och som nog mest ville bli av med sin gastande kund kom vi fram. Jag stönade ut att jag nog ville ångra mig och att vi nog kan skita i det här.. En underbar barnmorska tog över ett tag och fick mig tat fokusera. Uppe i säng och öppen fyra cm. Så på mindre än en timma hade jag öppnat mig från en till fyra cm. Lustgas och en Fredrik som coach tog vi oss en halvtimme fram. Sedan lades en EDA och straxt därpå var jag fullt öppen. Så inom tre timmar gick jag från en till tio cm öppen. EDAn gav mig lite andrum men då han stod så pass långt ned i bäckenet fick jag snabbt känslan av att vilja krysta. Men det var tydligen inte riktigt dags och styrkan i värkarna var inte tillräckligt kraftiga efter det att EDAn lades så oxytocindropp kopplades och därefter tilltog värkarbetet och jag fick snart börja krysta. Det gick framåt och snart säger barnmorskan att han är mörkhårig varpå en snabb tanke från en omtöcknad Emelie kommer - vem har Fredrik varit med nu? Ja, precis så tokigt kan man tänka när lustgas och smärta gjort en hög.

Efter ett tag med krystvärkar viskar någon (fredriks ifyllnad) att hämta läkaren. Hotande fosterasfyxi med navelsträngsomslingring med kompression blev diagnosen och sugklocka anlades och efter lite svaga värkar som gör att hans huvud blir stående halvvägs ute föds han sedan fram på två dragningar. Och han mår bra.

Det är inte lätt att bli mamma. Inte lätt att bli gravid och sedan ska man igenom tio månader av tusen känslor för att sedan föda fram i enorm smärta ett litet barn som du är mamma till. Bara sådär. Jag är mamma, men nu ska jag också bli mamma, lära mig hur jag gör och lära känna min son. Det är minsann inte lätt alla gånger. Allt går bra. Det sprutar mjölk om mig som om jag vore en kanon och sonen mår bra, allt löper fint och vi har det bra.. Men jag är känslosam, jag bär alla känslor utanpå och den nya situationen tar tid att förstå. Längtan har varit enorm och nu behöver jag landa.  

Samma dag som vår älskling föddes, den 28 dec lämnade en fin vän jordelivetmed stor stor saknad. Endast 30 år gamal. En föds och en dör. En vecka innan vår son föddes pratade jag med min vän. Han berättade om föräldrarskap, om pappans roll under förlossning och om tankar och drömmar inför framtiden när det kom till jobb. Jag väljer att inte berätta närmre om vårt samtal men känner att han hjälpte vår son att komma till världen. Två underbara killar bytte plats. Lycka och sorg i en enda röra. När jag fick beskedet på BB grumlades alla känslor men idag vet jag att vi drabbas av livet och dess ödets nyck. Jag hade aldrig hållit min son i famnen om det inte vore för den sorg jag bar på ett tag tillbaka. Vem som bestämmer vem som ska gå och vem som ska stanna är för oss obegripligt att förstå. Men två sanningar ändå.

I morgon är det återbesök för mig hos mammaläkaren som hon kallar sig. Återbesök för vår son på BB-mottagningen skedde i lördags och gulsoten är utbajsad och han har vänt i vikt. Mamma och pappa är stolta så stolta över sin son. Sprickfärdiga såklart.