Dagen innan den dag som vi tror/ser som dagen du tillverkades skrev jag följande inlägg:

Mars 2010

"Jag har ett jobb jag utvecklas i, går in i och tror mig på sikt kunna utföra på ett framstående vis. Jag har en sambo jag älskar och som älskar mig. Vi planerar vår framtid men finner lyx i vardagen. Jag bor fint och snart kommer knopparna på träden att förvandla min näsa till en läckande kran. Vännerna har vackra hjärtan och jag ser på framtiden med tillförsikt. Jag tror på oss och allt är nästan för bra för att hugga i sten och tros på. Nästan. Jag längtar fortfarande efter en större familj och även fast livet som DINK´s är njutfullt låter sömnlösa nätter, kräksjuka dagisbarn och små små spädbarns fotavtryck i tiden som det vackraste en kan tänka sig. Men för första gången, jag vågar säga någonsin låter det vackra som det vackraste komplement till den vackraste av familjer och inte som ett plåster på såren, ett förband för sprickor i fasaden eller ett sammansvetsande substitut för något som annars inte fungerar vidare utav sig själft. Det gör vi! Nu! Och vi är lyckans ost som kan säga så."

Och den 28/12 samma år kom du mitt hjärtegryn. Så mina sömnlösa nätter får jag väl rakt äta upp och tänka på kärleken bakom varje vaken sekund.

Nu ligger du och tuttar, du tittar upp och våra ögon möts. Du är vacker. I går skrattade du, mycket. Kameran gick varmt och jag hann föreviga ditt vackra leende.

Älskar dig/

Mamma

Med Alfons på bröstet står världen stilla. Jag är så stolt över min son och när jag tittar dig i ögonen så lär jag känna dig underbara pojke. Varje dag lite mer.

Idag är jag tung. Jag har inte sovit mycket alls. Och jag är förkyld. Min kropp värker och jag ringer min mor som kommer mig till undsättning. Hon tar en promenad och jag kopplar av. Hon steker lite middag och jag blir glad. 

Det ligger mycket dåligt samvete i att känna hur man inte orkar. Som att min bristande ork skulle stå i proportion till den kärlek jag känner till min son. Och visst ligger det skuld i att känna hur lite lyx och flärd skulle göra gott, hur en hårklippning eller ett klädesplagg skulle hjälpa vardagen, hur det skriks efter ensamtid och hur mina dagar hemma är rätt tråkiga om än alldeles alldeles underbara, med Alfons på bröstet. Han som jag är så stolt över. Skulle aldrig vilja vara utan, inte en dag. Inte utan min son. Trots det kom idag tårar. Av trötthet. Vill också äta gott på restaurang med min man. Vill också någon gång känna mig lite fin, utan svarta påsar under ögonen, kräksfläckar över halva mig och det torra håret i en semistrukturerad tofs. 

Men har man längtat som jag längtat, gråtit som jag gråtit, älskat som jag älskat så känns det otacksamt att känna trötthet, leda och när gråten sitter i halsen och orken och tålamodet är långt borta då skäms jag. Mycket. 

Nu kom momma över, steka ordning lite middag och avlösa mig i min trötthet. Alfons far är på Intiman och ser på Henrik Fixeus (?) som läser folks tankar, en sinnescirkus ska det heta. Jag tror och hoppas för honom att det är något bra. 

Nu sover prinsen och livet är stilla. Skönt.

Idag har du haft ont i magen. "Fispipen" har varit framme under natten och under dagen. Du ligger så stilla på skötbordet. Du verkar gilla att ligga där, och kissa på den som står framför dig. När du får ont i magen så skriker du och jag känner mig maktlös. Du har haft svårt att komma till ro idag, endast sovit korta stunder och det tär, det tär på dig och på mig. Men nu, nu så sover du tungt i din babysitter och världen står stilla. Så fin du är.

Älskar dig/

Mamma

Att vara nybliven mamma kan liknas vid att vara nyutexaminerad sjuksköterska. Och det tre p:na som tidigare i min värld stått för Pass, Pengar och P-piller har nu fått en ny innebörd och idag står Planera, Prioritera och Passa på som det tre viktigaste p:na i min vardag. Att kissa i förebyggande syfte är något nytt, att passa på att sova, att prioritera vikten i att göra något Just då till skillnad från att vänta och prioritera något annat. Att planera matköp, att planera morgonrutiner och aldrig göra något i sista sekund. Om det inte handlar om amning, byte av blöja eller klädbyte efter nedkräkning, alltså sådant som helt plötsligt gör att min tidsplanering går om stöpet. Sådant är livet med modershjärtat på utsidan.

Att vara ny sjuksköterska innebär precis som ovan en yrkesvardag som domineras av att prioritera rätt, planera i den mån det går och däremellan passa på. Passa på att äta då det är lugnt, passa på att uträtta toabestyr och se till att alla inblandade överlever. Ganska snart kommer du in i arbetet och kaoset som rådde lägger sig och du börjar känna dig bekväm i din nya roll. Som sjuksköterska, som mamma. Och Precis när du trodde du fått grepp om tillvaron sker något nytt, du stöter på patrull, något du ännu inte mött i din roll och du står återigen på ruta ett. Upplevs det som.

Alfons är förkyld. Han är hes och hostar lite. Men han har ingen feber, han sover ok och han äter ok. Han kissar bra och modershjärtat även om det fått sig en sjuhelsikes törn av Alfons än så länge rätt milda förkylng, mår rätt bra. Nu ska det fortsätta just så. Och från och med nu ska Alfons flyta genom livet kärnfrisk, vara ett lyckligt litet barn och världen ska göra honom väl. Och jag förstår att så inte kommer ske. But one can wish   

Varje morgon går min man upp, långt innan han börjar jobba. Tar vår son på promenad. Jag disponerar därefter den kommande timman som jag vill. Sova står oftast överst på listan. Och underbar är den timman. Jag hoppas och tror att den timman även kan vara viktig för mannen. En timma med Alfons innan han går iväg för ett långt jobbpass. Imorse fick jag därför sova en lång skön timma innan Fredrik åkte iväg för en övernattning och ledarmöte. Så nu står jag ensam med liten sjuk Alfons. Men så har jag ju Momma och vänner som kan rycka ut, eller in vid nödanrop från sjöstaden. Så vi simmar lugnt vidare.

Idag skiner solen Alfons, du är sex veckor gammal och hes. Vi gör inte mycket idag tycker jag, tar en promenad, ser en film och myser i soffan. Igår var vi på café med Kataina, Bernie och Gaston. Du sov hela tiden förutom då du tuttade. Rosie var också med eftersom vi var hundvakt. Rosie vaktar dig så fint och slickar på dina små fötter ibland.

Nu är du märkbart trött och jag hoppas du snart ska somna. Men nyfiken som du är vill du titta på allt och sömnen är inte ens nära just nu.

Älskar dig/

Mamma