Ny dator är uthämtad. Min gamla är på skroten och jag har fått utnyttja drulleförsäkringen jag tecknade. Och så är det sonens tremånadersdag idag och det firar vi genom att stanna inne, stanna i pyjamas och se på Musses klubbhus. Sonen har redan fattat tycke för tvn och hur dåligt det än må vara så tycker jag det, än så länge, är rätt bekvämt. En bekvämlighet som får mitt dåliga samvete att växa men även orken och en trött mamma prioriterar ork framför ett rent samvete. Dumma kommentarer undanbedes.

I sommar kommer jag att gå åter i jobb, Fredrik går på pappaledighet och vi kastar därmed om rollerna något. När vi stod på tröskeln till att bli föräldrar trodde jag vi var bättre än tråkig osämja, små tjafs om egentid, vardagssysslor och prioriteringar. Men fullt så bra var vi inte och alla jag pratar med bara skrattar och menar att sånt är livet med det små. Olika liv under samma tak ser på vardagen på olika sätt. Ett steg för att närma sig varandras världar är att berätta om sina behov, om sin vardag och genom att dela på ledigheten som inte alls på något sätt ska ses som en ledighet. 

Min sons strumpor är halkstrumpor och dem är smutsiga i sulan. Han är tre månader nämnde jag det. #skrytsam mor växer i sin sons framsteg

Nu rullar din förkylda pappa dig över tröskeln i hallen. Du ligger i vagnen och då blundar nöjt och suger på din napp. När pappa stannar vagnen för ett slag så tittar du upp storögt och undrar vad som hände. Du är trött. Grattis vår kirub på din tremånadersdag.

Älskar dig/

Mamma

I solsidans mammagrupp jämförs barnens utvecklingsnivåer, deras framgångar, shape and form. Med ödmjukhet och svensk försiktighet görs detta även i verkligheten. Vi träffas och pratar om våra små, det är skönt och bekräftande. Vi stöttar varandra och ger varandra tips och goda råd. Vi känner av varandras trötthet och accepterar gnäll, skrik, amning och blöjbyte på offetliga platser. Det känns skönt att ha min mammagrupp. Men när vi går hem så skäms vi lite, "var han tvungen att skrika fullt så mycket, dem andra barnen var ju snälla och bara satt i sina mammors varma famnar" "kanske tror dem att jag inte vet vad min lille vill ha eller hur han mår", men så tänker vi samtidigt att det visst var tur att han stod upp så länge och visade hur stadig och tidig han är i sin motorik. Det ena förtar det andra och jag känner mig stolt över min son. Sorgligt! Påverkas min stolthet av min sons dagsform och utvecklingsfaser? Ska min son behöva prestera för att jag ska framstå som en bättre mamma? Är jag så sorglilg? Eller är det ett sämhälligt misstag som gjorts då vi ofta och gärna har skuldbelagt föräldrar där barnen är lite sena med att till exempel gå. Orsaker hittas ofta i föräldrarnas hantering av sina barn, "du har säkert burit för mycket" eller så är det något vi som föräldrar gjort som är bra och förståndigt då barnet visar tecken på tidig fysisk och/eller mental utveckling. Detta betyder att fokus ofta hamnar på oss föräldrar, vad vi gör och inte gör, istället för på barnet. Och man påstår att man blir mindre självisk av att få barn.

Jag har ibland dåliga dagar, så har också Alfons och alla andra mindre och större barn. Alfons dåliga dagar skulle alltså få mig som mor att framstå som mindre kompetent i min roll - är jag rädd för. Vilken börda jag lägger på min sons axlar. Hans dagsform ska inte får inverka på min syn på min modersroll, han ska utan inverkan tilllåtas ha dagar som suger. Jag ska lära mig acceptera hans motgångar så som jag accepterar och välkomnar hans framgångar. Just för att det är hans!

Ett barns fysiska utveckling läser jag är visserligen beroende av att barnet är aktivt och på olika sätt använder sin kropp. Men det vi ser som kritiska trösklar, som att krypa, gå och stå, kan inte passeras innan nervsystemet är redo för detta - vilket är genetiskt styrt. Det kan med andra ord inte påskyndas av oss föräldrar.

Och någonstans vet vi ju detta. Likt förbannat sitter vi där och jämför våra barn med andra, vi blir stolta och känner oss lyckade, eller oroliga och känner oss misslyckade, allt beroende på hur jämförelsen utfaller. Om man tänker att detta skulle bero på att vi känner oss bedömda i vår föräldrarroll säger jag - så mycket för den osjälviska förståndiga föräldern med stor ödmjukhet inför sitt barns utveckling.

Älskade Alfons. Idag har vi för första gången promenerat och fikat med vår mammagrupp. Solen har värmt i dag och vi märker att våren är på tröskeln. Du var vaken hela promenaden, låg och kollade på kala trädgrenar och den blåa himlen. När du fick solen i ansiktet knep du hårt ihop ögonen. När vi kom till fiket var du fortfarande vaken, du satt upp i vagnen och tittade intresserat på de andra barnen. Du lät mamma äta i några minuter. Efter det kom den jobbiga tröttheten till dig. Du ville somna med var distraherad i ditt försök vilket gjorde att du var så ledsen. Timmar gick och först senare på kvällen kom du till ro. Bärsjal, bärsele, vaggning, buffning och promenad i vagn hade vi prövat innan den stora utmattningen kom över dig och du somnade lugnt i sin säng. Där sover du nu medans mamma och pappa nöjt hänger framför tvn. Vi pratar om nattningsrutiner och känner oss ganska nöjda i dagsläget att du efter blöjbyte och pyjamas på ändå somnar lugnt i din säng runt 20-21 på kvällen. Under nätterna äter du varannan till var tredje timma, då ligger både du och jag på sidan i sängen och efter du ätit orkar inte mamma lägga tillbaka dig i din säng så du ligger kvar med oss i stora sängen. En metod som vi kallar "ingen metod alls". 

I morgon ska vi träffa Sofia och Eskil för promenad och fika i skrapan. Eskil är ca nio månader äldre än dig, ni har bara träffats en gång. Tänk att det skiljer sig så mycket nu men när ni ska börja i skolan kan ni hamna i samma klass. Ja, konstigt är det. 

Nu är det nattning även för mor och far. 

Älskar dig/

Mamma och pappa