Har just ingenting att skriva. Känner mig tom idag. Det husar en stress inuti mig som berättar att jag ska njuta och känna kvalitét i allt jag gör och tar för mig. Under helgen ökar den stressen och varje minut blir osunt viktig. Njutandet hinns inte med för att jag jagar tid och räds för att förlora tid med min son. Det är så mycket jag vill hinna med och göra. Och i detta så går just kvalitéten jag jagar förlorad och plötligt är det måndag.

Jag trivs mycket på jobbet och det går framåt för mig. I slutet av september åker vi på en kort konferensresa till Istanbul, tre nätter blir jag borta. Borta från min son. Glöm mig inte då hjärtat mitt.

Ovan uttryckta känslor känns överflödiga en dag som denna. Och istället för att uttrycka dem borde jag istället njuta lite mer av mitt vackra liv.

Den vansinniga människa som löpt amok i Norge gör mig ofantligt ledsen, tyvärr också rädd inför den framtid vi möter. Jag vill ge min son en nyanserad bild av verkligheten och rusta honom med empati och civilkurage. Önskar honom ett långt liv med sjuhelsike mycket kärlek. Där spelar alla vuxna en stor roll i hans liv. Alla vi som finns för honom kan bidra med den nyanserade världsbilden, sunda värderingar och massa, massa kärlek.  

Nu ska jag lägga mig, snusa lite Affe och sova gott,ett tag innan han snart vaknar för lite välling.

"Så tidigt?" lyder de två förvånade orden vanlig på folks läppar
då mamman väljer att gå tillbaka till jobbet i vad som ses som förtid. Lämna
barnet i faderns trygga omsorg är inte gott väl i omgivningens ögon. Så känner
jag, och modern känner skuldkänsla. Att gå åter i jobb efter att varit hemma
med sitt barn innebär alltid, tror jag, tvivel, sorg och saknad. Samhället gör
det inte lätt för familjen att själva göra fria val. Utan skuld. Det här passar
oss, tror jag. Jag tvivlar varje morgon då jag pussar min son hejdå för några
timmar och går till jobbet. Och gläds när han är åter i min famn. Men han mår
bra, han lider inte en sekund av att vara hemma med sin far. Den som lider mest
är nog jag.

Samtidigt så trivs jag mycket bra på mitt jobb. Mitt nya jobb till
råga på allt. Jag jobbar på kungsholmsdoktorn, trevliga kollegor och tilllika
arbetsuppgifter. Till en början tvivlade jag varje dag på min förmåga, min
kunskap och huruvida jag var en tillgång. Idag känns det betydligt mycket
bättre. Min chef skapar mig en tillsvidaretjänst och jag stannar kvar. Jag
börjar känna mig varm i kläderna och snart har en månad förflutit. Om
ytterligare en månad kommer det kännas än bättre. Hoppas jag.

Vid årsskiftet är det planerat så att jag går åter på mammaledighet fram
tills dess att Alfons börjar på förskola. Det finns en tanke, ännu ej planerad
för, att jag vid årsskiftet fortsätter jobba om än bara två dagar i veckan. Mer
om det senare.

Alfons mår bra. Han är en fantastisk liten pojke. Glad, bestämd, envis, intresserad, intelligent och charmig som få. Vi har verkligen blivit välsignade med den människan. Han har fått två tänder, och han kryper baklänges. Han skrattar ofta och ler så det smittar. Nu ligger han och sover djupt och gott. Att lukta på
Alfons när han stilla ligger och sover kan närmast förklaras med det bästa av
rus.

Imorgon är det fredag och veckorna går ganska fort. Arbetstiderna är sköna
för den nyblivna småbarnsmamman. När jag kommer hem står allt som oftast
middagen på spisen. Jag gör mat till Alfons. När han har ätit sitter han kvar
vid bordet och så äter Fredrik och jag. Sedan är det nedvarvning i soffan,
välling och bums i säng. Där somnar han med flaskan i munnen. Än sover han
dåligt natten igenom och vi hoppas varje natt att det ska bli bättre. Den dagen
kommer väl så småningom och vi stressas inte över det. Nu säger jag god natt.

Min älskling, idag har du varit ute på stan med pappa, ni har promenerat och
fikat med din faster Sara. Det är väldigt varmt nu och du gillar det inte så
jätte mycket. Men pappa ser till att du får i dag vatten så det går bra ändå.
Nu sover du sött och nu ska vi göra desamma, tills dess du vaknar, första
gången