För exakt tre år sedan skrev jag följande "...jag har under ett par veckor känt mig splittrad i fokusering och mitt känsloliv har levt om. Har förlorat en självsäkerhet, ett självförtroende som jag ofta burit högt och starkt. Men jag har känt mig som en tom tonåring utan något vettigt att säga. Som att jag får tunghäfta i mina tankar. Jag ber om klarhet, och ordning i tankar, struktur i livet och ett högt buret huvud. Jag ber om tilllit och tilltro. Jag ber om mer kärlek och mindre glömska. Jag ber och ber och ber. Men jag vill även ge, för jag bär en stark kärlek till Gud. Jag behöver bara en påminnelse. Och Guds lilla blå ger mig löften och vägledning i livets villervalla..."

Sådan kan orden låta idag. Och jag ber tyst... 

Stirrar på datorn efter en sömnlös natt. Liten är förkyld och har svårt att sova. Det finns så mycket att skriva om, men när hjärtat är grumlat har jag svårt att höra orden och sortera dem viktiga tankarna. Tungrott, sankmark, ledsen och ofta irriterad. Känner mig dålig, tar fel beslut och vill ha mer ork för min familj. Idag är det inte lätt. 

Jag vill helst vara bilden av Maria Montazami, accepterat virrig och härligt bekymmersfri. Ett ekonomiskt oberoende på det så har vi bilden av lätthet.

Nu talas det om samlevnadsekonomi på tv. Oromantiskt så det förslår men viktigt för familjens trygghet och vara. Lämnat.

Igår såg vi gröngräset i Hagaparken tillsammans med nyfunna vänner över en picknick med barn. En mycket trevlig dag som mer än gärna görs om. En man och en kvinna hade nyligen blivit vigda och barnen sprang runt i gräset en solig höstdag. Vackert.

Idag ska bli en bra dag. Det får vi ordna trots det inställda parklekshänget och gråmulna vädret.