Nu ska jag skriva fortsättningen på historian om Fredriks vaskulit, om sjukstugan i Sjöstaden och om ångest och lycka.

Kap 5

Dagen efter den kraftiga försämring Fredrik ådrog sig besökte vi åter sös och dess akutmottagning. Behandlande läkare söktes och träffade Fredrik nere på akuten. Ni vet på tecknade filmer vid stark förvåning där ögonen liksom
ploppar ut i skallen lite snabbt. Så plus en tappad haka reagerade Dr Ragnar vid åsynen av Fredrik blodrödprickiga kropp som nu tangerade åt det lila hållet. Jag trodde Fredrik skulle bli kvar, men då provsvaren inte försämrats utan snarare blivit bättre blev det ingen inläggning, dock en ordentlig dosökning av kortisonet.

Efter detta började det sakta men säkert blekna i färgen och Fredrik återfå lite förhoppning om beach 2012. Återbesök ett par veckor senare och Dr Ragnar var nöjd med Fredriks återhämtning.  Känn och kläm och lite samtal om framtid och provtagning. Prognosen är god och nu är Fredrik nere på lågdos kortison. Nedtrappningen har fungerat tillfredsställande utan återfall och vi är nöjda och glada. Lyckliga. Nytt återbesök med föregående provtagning och bltr-mätning väntar och allt kommer gå jätte bra.

Efter den här historian misstänker jag att vi alla var och är rätt slut. Det tär att vara orolig. Då blev såklart jag sjuk. Influensa delux. Lunginflammation och en skön minst sagt gruvligt smärtsam bihåleinflammation. Tredje veckan sjuk påbörjar jag första kuren antibiotika. Fjärde veckan spolas bihålorna hos Sofia på KS. En smärtsam upplevelse vill jag
lova. Andra kuren antibiotika och högdos kortison med nedtrappning blev ordinationen. Snart döper vi oss till Familjen kortison.

Under mina veckor som sjuk förlorade jag ganska snabbt både lukt och smaksinnet. Något som ställde till den rent praktiskt, livskvalitetsmässigt och gav mig ångest. Faktiskt. Läste om akut och permanent anosmi. Snabbt hade jag en plan för hur jag fortsättningsvis skulle välja att leva Om inte lukt och smaksinnet snart skulle återvända. Hur jobbar jag som sjuksköterska utan luktsinne? Hur vet jag vad jag serverar min son om jag inte kan smaka på det? Två frågor av hundra, minst. Över tre veckor förflöt med denna funktionsnedsättning. Så i morse stoppade jag
sedvanligt huvudet i sopphinken där vi slänger bajsblöjor för att prova mitt luktsinne - ingen lukt, alls. Deppar ihop men tar nya tag. Inplanerad brunchdate med Joanna och Emil med påföljande Dirty Dancing på China. Aquavit med den härligaste av bruncherna. Och där står jag och känner hur det luktar korv. Jag närmare mig räkorna och det luktar räkor. Och laxen, och parmesanen och allt luktar. Inte starkt men det luktar. Jag står i kön till maten och jag tackar min fina Gud för att jag får känna lukten av något så gott. När maten sedan gifter sig i min mun och det smakar himmel börjar jag gråta en skvätt. Nedsatt ännu men fantastiskt att det återkommit något. Nu inväntar jag än mer förbättring och mitt hjärta tar små glädjeskutt i mig. Att vara utan två sinnen vi annars tar för givet gav mig verkligen en tankställare.

Nu har vi varit sjuka här hemma ett tag. Vi börjar bli bättre. Men oj vad jag känner mig tacksam för mycket ikväll. Lite prövningar är ofta bra och reflektion viktigt. Alfons har under dessa nu åtta veckor av sjukstuga hållit
sig vid ett fantastiskt gott mod. Han har även hållit sig helt frisk. Helt enormt faktiskt lilla gossen min hur du stått ut med tråkiga dagar. Många tråkiga dagar. Men nu älskling blir det snart andra bullar. Snart.   

Kap 4

Idag är en sådan där dag där jag räds för att känna. Feg. Vill inte ta plats. Vill vara en skuggfigur i hemmet, orka allt och leende damsuga mig fram. Men paradoxalt nog gör dessa känslor precis tvärtom med mig. Jag blir apatisk, orolig och damsugaren förblir orörd. Vi ligger i soffan tillsammans och kollar på en film. Alfons i sin säng, pratar på, försöker sova middag.

Fredrik har blivit sämre. Under gårdagen, ett ordnetligt återfall/försämring i sin vaskulit. Blödningar under huden som täcker större delen av hans kropp, och tillhörande svår ledvärk. Ett försök till att nå hans behandlande läkare med förfrågan om dosökning av kortisonen. Utan framgång. Fredrik nekar till akutbesök på sös utan avvaktar bestämt till morgondagen för vidare telefonkontakt.

Förstår inget av filmen som är på, Tinker Tailor solder spy heter den. Den är grå och den känns svår. Men det är mysigt att kolla på film. En paus från verkligheten och idag är det bra. Ikväll kommer två vänner till Fredrik hit. För att laga middag till oss. Alltid när livet bjuder på motgång bjuder vänner på kärlek. Den vetskapen har gjort mig mycket rik. Rik och trygg. Vi är aldrig ensamma. Det är coolt. Nu ska jag försöka förstå något av filmen innan Alfons vaknar. För se, då får man stänga av filmen och se vidare annan dag. Och om jag då missat början lär jag behöva se om den och på det sättet kommer jag aldrig igenom en film. Sällan.

To be continued...