Sista inlägget skrevs 13 Juli. En evighet sedan men rädslan bär jag som gårdagens kläder. Allt gick bra. Rasmus är idag 11 veckor gammal och Alfons en stolt storebror. Förlossningsberättelse återges utan anmärkning. Ca åtta timmars värkarbete efter intag av tabl cytotec som avrundades med sju minuters krystarbete. Odramatiskt och tryggt. Rasmus föddes med en vikt på 3700 och en längd på 51 cm. Efter det följdes en tid på avd 74 Sachsska barnsjukhus då Rasmus föddes med en ful ögoninfektion som krävde intravenös antibiotika, ögondroppar och vidare antibiotika per os. Han tillfrisknade efter en lite turbulent tid och vardagen gjorde entre. Efter det följde förkylningar med besvärlig hosta, snoriga barn och halvdålig amning. Nu är vi inne i livet med två små och det är intensivt. Jag bröt en tå vilket är precis så fånigt och smärsamt som det låter och efter det slog kräksjukan till med full kraft. Däckad mamma och semistängd förskola. Idag efter tre veckor med båda barnen hemma var Alfons åter på förskolan och jag njöt av lite tystnad.

Min graviditet var inte en promenad i parken. Jag mådde till en början mycket dåligt. Kräktes och mådde fruktansvärt illa vilket förlamar en betydande. När jag började återhämta mig runt mitten av graviditeten fick jag smärtsamma och frekventa sammandragningar som i vecka 30 påverkade livmodertappen så tillvida att jag började öppna mig. Jag vilade om möjligt ännu mer och efter ett par veckor började jag slappna av lite . På ett rutinbesök i v 36 upptäcktes en oregelbunden hjärtrytm på Rasmus. Skickades för hundrade gången upp till Spec mödravården på sös. Frekventa extraslag konstaterades och nya ultralud planerades in för att i tid finna tecken på hjärtsvikt hos Rasmus. Veckan därpå fick jag mycket smärtsamma förverkar - varje natt - sov inget, orolig och trött efter 37 rätt jobbiga veckor. Nu sinade min ork snabbt. Grät nästan oupphörligt och jag undrade hur jag alls skulle orka en förlossning. Jag fick sovdoser och snabbt därefter sattes förlossningen igång med hänsyn till min situation. Rasmus hjärta hade slagit om till en lugnare frekvens och med endast fåtal extraslag föddes Rasmus 01.42 den 29 november.

Inte den bästa graviditeten, men självklart otvivelaktigt den bästa Rasmus en mamma och pappa kan få. Livet är härligt intensivt och kärleken stor. Alfons som trots all trots bjuder till och visar hur stolt han är över lillebror. Och Rasmus som med magknip och vakennätter ler och skrattar sig rakt igenom trötthet och in i mammas stora hjärta. Livet är gott.

Jag glömmer inte läkaren som den 28 november under ett inplanerat besök för planering av igångsättning undrar om det inte skulle passa att föda lite barn just där och då. Åk upp en trappa ni och föd lite barn vettja säger läkaren lite käckt. Sagt och gjort. Samma hiss som jag tre år tidigare kröp in i och skrek att jag visst ångrade mig. Nu åkte vi sansat och med stor stor förväntan upp och födde just lite barn.     

Det som även färgat min graviditet och tyngden av den är att min mamma drabbats av sjukdom. Detta har även utan att vara någons fel bidragit till oro, orkeslöshet och vakna nätter. Hon är fortfarande sjuk och vi kämpar på för att det ska bli så bra som möjligt för henne. Hon glädjs oerhört av Alfons varma hjärta och Rasmus små leenden och hoppas på bättring. Jag väljer att inte i min blogg fokusera på detta men vill ändå berätta att det har varit en jobbig tid - för oss alla.

Framför oss ligger våren och de senaste dagarna har verkligen luktat krokusar längst husväggar och fågelkvitter på bara grenar. Jag tar sköna promenader och påminner mig om att vardagen med mina killar är väldigt väldigt härlig. Lyx är små händer, tjafs om tandbortsning, sovande barn, leksaker på golvet och känslan när storebror pussar lillebror på pannan och säger med stor känsla "jag säskar dig lillebor, du med mamma, pappa me och mommo me. Jag säskar mig me." 

Bästa barn. Sov gott. Det ska jag, så länge jag får. 

/E