Inför mitt medarbtearsamtal låg jag och funderade på mitt jobb och vägen hit. Det här kom jag fram till.

Jag ligger med papprena framför mig. Ska svara på frågor om utveckling och färdigheter och det enda jag kommer på att säga är; Vad fan hände? Jag stod rakryggad och blickade mot en fantastisk karriär. Jag var på hugget och talare på examensdagen i Trefaldighetskyrkan i Gävle. Förväntansfull och redo att lämna studentiden bakom mig. Jag hade jobbat i vården från det att jag slutat gymnasiet. Jag förkovrade mig och växte snabbt i min yrkesroll såväl som privat. Jag älskade att jobba och att studera gav mig blodad tand inför kommande utbildningar och framtida val i livet. Så vad fan hände är nu det enda jag kan spotta ur mig när jag försöker få ihop bra svar inför kommande medarbetarsamtal. Jag vet fortfarande mina styrkor, jag är likväl medveten om mina svagheter och områden att arbeta extra på. Men jag vet inte mitt värde.

Idag är jag svag på ett sätt som jag inte känner igen. Jag ligger i mina barn säng och ska idag genomföra en koloskopi. Laxerat under ca 12 timmar och den där svagheten gör sig väl lite extra påmind. Men det är inte bara nu. Jag tror att jag vet vad fan som hände. Jag har en aning. Snart efter examen påbörjade jag en tjänst på ortopeden på St Göran. Jag hade gjort en lång praktik där och dem var glada att jag ville stanna kvar. Jag lämnade tryggheten och säkerheten jag hade känt under utbildningen och klev in i förväntningarnas rum. Jag hade jobbat där i ca fyra månader när jag fick reda på att jag och min sambo väntade barn. Efter en lång tid som ofrivilligt barnlös kom detta spontant och mycket oväntat. För första gången på länge längtade jag inte ihjäl mig efter barn. Jag var så kär i min sambo, vårt liv tillsammans kändes så bra och jag hade precis påbörjat min yrkesbana som sjuksköterska. Och så blir jag gravid och inte bara gravid - jag blir så sjuk i min graviditet att jag tvingas till långvarig sjukskrivning hela graviditeten ut. Lägg till lite föräldrarledighet på det och du kan förstå att jag stod utanför min yrkesstolthet och tittade in. Jag fick inte vara med. Jag tänkte inte då på hur mycket jag utvecklades som person, som mamma. Jag blev expert på att prioritera, på att planera och på att passa på. För det är tre saker en förälder rätt snabbt lär sig att utveckla. Tre saker mycket viktiga för en sjuksköterska.

Därefter började jag jobba på en vårdcentral. Alfons var då fem månader gammal och även om många ögonbryn höjdes på när jag lämnade över i trygga händer till min sambo så ville jag så gärna börja jobba och jag var åter verksam. Jag trivdes enormt bra och även om jag ovant kände mig osäker så växte jag sakta i min roll. Jag kan i backspegeln se allt jag lärde mig och hur viktig denna tid var för mig men just då kände jag min liten och idiotförklarade mig själv alltför ofta. Efter en tid hos vännerna och kollegorna på vårdcentralen blev jag återigen lika oväntat plötsligt gravid. En till sjukskrivning och en mycket kämpig graviditet senare står jag idag lyckligt lottad med två fantastiska killar och en mängd erfarenheter och jag skulle aldrig idag idiotförklara mig själv. Jag har vuxit på så många vis och är nu på gång att återvinna lite självförtroende. Yrkesstolheten är det inget fel på. Ödmjukheten inför såväl styrkor som svagheter är stor och jag vill få rätta verktygen att utvecklas vidare. Yrkestekniskt vill jag bli bättre såväl som tryggare vad gäller bedömningar och beslutsfattande. Mina styrkor har alltid och kommer nog alltid vara bemötande. Mot mina patienter såväl som mot anhöriga. Jag trivs att jobba på natten då jag kan uppleva en större möjlighet till hög kvalitet på den vården jag ger. Jag kan ge av min tid. Jag hinner se behov hos mina patienter som jag kan  hända skulle missat bland telefonsamtal, vårdplaneringsmöten och dokumenterande. Allting lika viktigt såklart men där min styrka ligger gör den sig bäst i nuläget så som min tjänst ser ut. Jag gillar att göra ett bra jobb, jag bryr mig väldigt mycket om att göra ett bra jobb och när jag inte uppfyller mina förväntningar eller krav så blir jag arg. Idag lär jag mig av det istället för att slås ner. Det är det enda sättet att riktigt växa i min roll.

Jag har sökt tre kurser till hösten och planerar tacka ja till en av dem. Palliativ vård på 7,5 p. Hälsa och ohälsa - ett psykosomatiskt perspektiv 7,5 p. Att möta och arbeta med sorg, även den 7,5 p. Hade jag inte blivit sjuksköterska hade jag kunnat tänka mig att utbilda mig till begravningsentreprenör. Och med det sagt så förstår jag att jag vill finnas för och verka för att göra det bästa för människor i ofta svåra tider.

Jag älskar att se mina färdigheter växa, att vara problemlösare och att ta nya kliv framåt. Jag vill få feedback på mitt arbete och jag ser framemot det kommande arbetsårets utveckling. Jag kan oroa mig över att jag kontaktat framjouren onödigt ofta men har samtidigt varje gång känt att jag behövt den kontakten och tror att allteftersom jag växer in och får den erfarenhet som krävs för att oftare ta egna beslut och även veta när och vad som är brukligt kommer detta landa så småningom och undertiden prioriterar jag patientsäkerhet framför läkarnas sömn.

Så, vad fan hände. Jag växte upp och ur bubblan. Jag förstod att verkligheten ofta var rätt svår och att jag visste och egentligen kunde rätt lite. Jag fick två barn och jag blev först mycket osäker och sedan enormt ödmjuk. Och även om hälsan ibland sviker mig så är jag enormt mycket starkare idag än jag tidigare varit och det där med mitt värde som sjuksköterska. Vi jobbar på det. 

Medarbetarsamtalet blev ett mycket bra samtal. Fyllt med samsyn och höjd lön så med det sagt blickar vi framåt och uppåt och tackar för goda kollegor och en bra arbetsplats. 

/Emelie