Efter att jag avslutat en film nyligen så började jag fundera på hur en hamnar i livet där en hamnar. Vilka som är med och formar en. Med vilka vi delar betydande minnen och med vilka vi skapar nya. Jag tänker på en gammal vän som på distans kvarstår så där lite lätt. Med vem jag delar många minnen men som jag då aldrig förstod skulle komma att betyda så enormt för min uppväxt. Som jag då trodde var orsaken till många tårar och vakennätter. Men som egentligen inte alls var orsaken. Orsaken till vakennätterna var en livets läxa. Att fundera på hur en blir någon i ljuset av någon annan. Och försvinner i frånvaron av ljuset. När jag grät var det i frånvaron och när jag log var det i ljuset av dig. En tonårsläxa. Att lära sig le oavsett i vilket ljus någon annan ställer dig under.

En annan mycket kär vän som jag stod och står mig så fantastiskt nära min vän Klara. Som har följt mig under livets resa i med och motgång men aldrig lämnat min sida. Idag växer våra barn upp tillsammans och deras mammor ska aldrig sluta älska varandra. Vi är en del av varandras historia och jag är så tacksam att få fortsätta dela den historian och nu framtid med dig. Med dig kunde jag till slut förstå hur viktigt det var att lära sig le oavsett vem som förser oss med tid. Med dig ville jag vara mig själv. Vi hittade hem i varandra och även om årgången på oss gjorde att vi ofta kämpade med oss själva och människorna omkring oss kunde vi nog ändå vila i varandra för vi förstod det så väl. Något som jag förstår idag. Det är nog därför du finns kvar så betydande i mitt liv.  

Sedan blev jag äldre. Medgång avlöste motgång och jag såg till att omge mig av människor som enkom gav mig ros. För att jag inte lärt mig att hantera ris. Och jag valde att surfa på medgång. Tro högt om mig själv och aldrig titta ned. För då rasade allt. Och jag kände mig liten. Oviktig. Osedd. Det var som att tonårens tid inte var förbi. Jag försvann när jag inte försåg mig själv med ljus. När jag inte presterade bra nog, när andra inte gav mig lovord och en highfive. När pojkvänner inte satte mig högt upp då blev jag åter 16 år och jag gav makten åt andra att bestämma värdet på mig själv. Ljus gav mig medgång och mörker gav mig motgång. På det sättet gav jag makten, även som vuxen att låta andra bestämma när jag ska känna lycka, värde och fullkomlig briljans.

Efter en separation senare i livet blev jag oväntat och inte alls välkommet gravid. Det som jag så länge längtat efter gjorde så ont och bilden av fullkomlig lycka grumlades på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Jag plockades ner från vågen av medgång och skakades om ordentligt. Nu handlade det inte om i vilket ljus någon annan såg mig. Nu handlande det om i vilket ljus jag såg mig.  Det kändes som att flera år passerade av prioritering och känslostormar. Att välja livet som ensam mamma var som att klättra i berg utan att ha en partner som säkrar dig. När missfallet sedan var ett faktum föll jag hårt och osmidigt ner. Smärtsamt och allena träffade det rakt in i sorgehålet.

Det visade sig senare att den där sorgen kom att bana väg för något helt nytt. Den sorgen kom att bli högst betydande. Avgörande. Den graviditeten kom att föra med sig så fantastiskt mycket kärlek. Ett hjärta som började slå och sedan slutade slå banade väg för mina två söner. För min man och vårt äktenskap. Så liten i storlek men så enormt stor i kärlek och jag är evigt tacksam.

När barnen kom in i mitt liv slutade jag vara 16 år. Jag är idag inte längre beroende av andras visade uppskattning, av highfives eller av rosor. Och jag kan se att tårar, vakennätter och sorg allt syftar till att lära oss något. Visar oss vägen. Om jag förstod det när jag var log i ditt ljus och när jag grät i ensamhet hade jag kanske kunnat njuta av vår vänskap där som 16 åring. Men vi delar en betydande historia och för den är jag tacksam. Och är även idag när du skickar tips och råd på vägen. Det finns en värme och närhet i distansen och jag tror det är just för att vi delar en historia.

Med min älskade vän Klara finns det en innerlighet och en självklarhet som jag tror aldrig kommer sina. För vi delar en historia och vi delar varandras framtid. Du är lika klar som korvspad för mig.

Med min man delar jag min vardag, framtid blir historia och historian blir vår framtid. Och med dig och barnen skapar jag mitt eget ljus.

Nu har det gått en tid sedan flyttlasset från Finntorp skeppades över till den som idag är vår hemvist. Det går inte en dag som jag inte funderar över vårt val. Om det verkligen är för oss. Gråa dagar, regnet och blåsten. Mammaledighetstristess delux med två äldre barn som behöver aktiveras. Varje dag. När förskolan ännu inte påbörjats och när vi inte känner allt för många på öjn blir dagarna långa. Med Fredrik på jobbet och med flyttkartonger som klär väggarna från golv till tak blir jag inte mitt bästa jag. Blev jag inte mitt bästa jag. Det krävdes en månads slit för att känna att vi nu lever i ett fint hem, i VÅRT hem. Inte i någon annans hem. Det krävdes gula små vårblommor längs den vita kalkstensfasaden, en utslagen lila krokus, fågelsång och barn som sliter av sig jackan i farten. Det krävdes förståelsen för hur närheten till storslagen natur väcker fantasin för barnen som har allt. Det krävdes ett HEM, det krävdes vårt hem. Barnen och mannen sover och den trötta mamman som gör nattjobb på helgerna njuter av sena vardagskvällar - i tystnad.

Att ta ett beslut att flytta från familj, vänner och jobb är verkligen inget lätt beslut. Men mycket har de senaste åren påmint oss om att livet är bräckligt och att drömmar är till för att förverkligas. Våran dröm är att skapa något nytt. Att ihop med barnen möta det nya. Vår dröm är huset som drömmer om oss. Att aldrig sluta skapa, att ha rum att njuta av och i. Vår dröm är mer av det goda livet.

Idag har vi hälsat på några vänner här på ön. Som likt oss är nyinflyttade på ön utan tidigare koppling hit. Dem flyttade för arbete och har varit här i sex månader nu. På fredag går flyttlasset härifrån. Och ett nytt äventyr väntar dem. Det är så lärorikt för mig att se hur livet inte har en rak utstakad bana, att allt inte är hugget i sten och att vi människor är flyttbara. Vi har idag utforskat en ny del av Gotland. Brisund och Själsö. En plats där du stannar upp och låter själen vila ett tag. Det är som att kliva in i en ny tidszon, där stressen lämnas vid tröskeln. Där lek, fantasi och frid råder. Tack för en mycket fin dag.

Igår lekte vi riddare vid Romaklosters ruin. Barnens tveksamma uppsyn när vi stannade vid en grå mur och några lamm ersattes snabbt med glada hejarop och härliga fantasilekar.

Vår äldsta son har svårt att vara kreativ när han erbjuds en uppsjö av leksaker. Men har en fantastik fantasi när omvärlden krymper och tingen blir färre. Igår var bevis just på det. Med sitt träsvärd i ena handen förvandlades ruinen snabbt till en riddarsaga med pokemonattacker och följa John lekar på största allvar. När hjärnan fick detta utrymme och kroppen fick göra av med frustration och spänningar blev resten av kvällen så varm och trivsam. Jackpott liksom.

Idag är tvivlen färre och jag njuter av vår vardag. Och vardag blir det alltid. Nu väljer jag sängen och välkomnar en ny vårdag. Och ny vardag.