För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen och blir på väntat sätt tröstad av sin mamma och pappa. Det går någon minut när mamman plötsligt börjar se rött. Hon börjar svära högt och se sig om. Hon letar efter den skyldige som hängt blomlådan så pass lågt att hennes dotter nu har tårar i ögonen. Hon riktar ögonen mot den närmaste affären, svär högt och säger att hon ska gå in till affären och få dem att förstå att dem såklart inte kan hänga blomlådan just där. Att dem gjort sig skyldiga till dotterns tårar. Att affären inte har något att göra med stans utsmyckning kan hon inte komma runt utan fortsätter att leta efter den skyldiga. Hon hördes.

Nu började jag fundera kring detta fenomen. Att inte klara av att hantera sina egna känslor utan att leta efter en syndabock. Att det känns bättre att anklaga sin omgivning för fel och brister istället för att själv försöka hantera situationen. Missförstå mig inte. Självklart ska vi inte sitta tysta när vi möter orättvisor eller dumma människor. Men att vi vänder oss till andra för att hitta den skyldige till vår starka känsla istället för att lära oss hantera det som känns finner jag mycket märkligt.

Varför visar vi våra barn hur rädslan för starka känslor kan avhjälpas genom att finna syndabockar?

Nu kom familjelivet emellan. Funderar vidare så möts vi här igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

  Tystnaden som närmast kan beskrivas som ett vakuum. Den riktiga tystnaden som inte går att nå i en storstad, ens i utkanten. Det bruset som du inte hör men som hjärnan registrerar och som i värsta fall kan vara med och försämra vår hälsa. Det bru...