Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt.

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska leva. Gud förbjuda, bara överleva. Jag vill från djupet av det som är jag att ni verkligen ska få leva. Drömma, skapa och röra er i världen. Eller i grannskapet. Bland människor. Inte vara rädda för människor.

Jag avskyr det som blivit idag. Fega människor. Okunskap. Misstro och häxjakt. Jag avskyr all den galenskap förklädd i kostym som kan komma att leda människor in i ännu mer galenskap. Jag avskyr clowner som ska sprida skratt som istället sprider skräck och skapar otrygghet. Jag avskyr att mina barn kommer känna likadant när dem får barn (om dem får) Jag avskyr att dem kanske undviker att få barn för att världen är på väg att brinna upp. Idag är vi hemma. För att Alfons varit sjuk i feber och för att Rasmus är kräksjuk. Det är tråkigt. Och varje dag som vi får ha varandra och utvecklas tillsammans är helt fantastiskt. Att säga snälla ord. Att peppa varandra och trösta varandra. Att inte fundera allt för mycket på imorgon. Allt det får mig att inte darra för mycket i hjärnan. Och att vi väljer att leva. Varje dag. Så länge det finns syre. Och kärlek. I världen.