Nu ligger den ute. Vår lägenhet blir din för ynka 1.400 000 och då slänger mannen på sin weber. Nu har sommaren gjort entré och det är varmt. Efter morgonens värsta period klingat av satt jag mig för ett par dagar sedan på framsidan för att läsa lite. Och eftersom det var dryga två månader sedan jag var utanför dörren (en lätt överdrift, men det känns så allt), så chockades jag svårt av värmen som nu fanns utanför, att överkroppen en timma senare liknades vid en juktomtes granna dräkt.

Igår var jag ut för en promenad i något som skulle likna svenskt firande i parken här intill. Smärta i rygg och jag la mig i skuggan. För att sen inte förlora hela levnadsförmågan försökte jag mig på en fiskbörjare. Väl hemma efter en timma eller två kom fiskbörjaren i retur and then some. Så än har det inte gett vika. Små knep och att känna sin kropp har hjälp till för att må bättre. Och vissa dagar är bättre än andra.

Oron är fortfarande där, stor och envis. Dock har den antagit en mer sund inställning och nu kan jag prata kring den snarare än att gråta över den. Grina är dock ett dagligt göromål, till allt och ingenting. Men vad gäller illamående, kräkningar, oro, gråt och knakande fogar kan jag inte annat än att tillsamman med mannen ändå bara ta en dag i taget.

Jag börjar med att mena att du nu ska hålla i dig nu för allt du är värd och det vet vi hur mycket det är. Banka, slå och picka på.

Så nervös jag var och jag tror även pappa satt på ett par nålar. Och där, som du hade vuxit. En böna med ett hjärta, inte illa pinkat. Pusta ut är inte ens att tänka på men glada är vi.

Återbesöket kom att bestå i en koll och vidare sjukskrivning. Smärtorna är gruvliga. kräkningarna många till antal. Energin ruskigt låg och glädjen den största. F gör sitt, håller mitt hår, min hand och när oron tar över och blir osund håller han mitt hjärta. Och jag kan inget annat göra än att tacka för tålamod, humor och hans oändliga kärlek. Härliga tider.

På lördag skulle J och jag ha haft loppis på täby galopp. Men jag drar mig ur och menar att altan, en spypåse och minsta möjliga ansträngning är mitt levebröd. Förlåt. Men vi tart i Juni vän. 

Jag rider vidare på min orosvåg och säger...galopp galopp. 

Puss 

Det går väl lite så där. Funnits på sös i två omgångar. Smärtor i nedre buk och allt är väl inte som det ska tänker jag. Men så säger dem annat och du menar att jag bör lyssna istället för att lyssna på katastroftankarna som upptar allt för stor del av det som borde vara glada dagar. Men kroppen minns och jag förmår inget annat än att rätta mig i ledet, gråta sorgens tårar och ta ut det mörka när det ännu faktiskt är ljust.Och när dina vätskor kommer i rätt ordning och jag är i ordning då sker mirakel och jag borde bara le. Men se, det gör jag inte, jag åker i en otäck kräkframkallande bergådalbana där jag slungas mellan den vackraste stunden i livet och den otvivelaktigt mest ledsamma. Och det tär i uppför och nedförsbackarna. Skavsår i själens rumpa som ger ärr inför nästa åktur. Jag är trött. Jag önskar lätthet och mindre kamp. Jag önksar mig dig. Vi önskar oss dig. Inget hellre än dig R. Inget hellre, nothing more, nothing less then You. 

Jag brukar kunna citera Julia Roberts i Pretty woman och lugnt säga "but i am here now". Njuta av solen även då molnen hotar, njuta av en kort semester som snart ska ta slut och just mena "but i am here now". Njuta av stunden, som iblande kan hotas av analkande oväder. 

Men nu, sörjer jag redan något som ännu inte inträffat. Jag vågar inte ta ut en sekund av glädje utan räds istället stunden som kan komma. Jag gråter mest hela tiden och min vackra vackra man torkar mina tårar ömsint som om han älskade varje tår. Han är den finaste och tar hand om sin ogifta fru som om jag vore en prinsessa. När hon kräks håller han hennes hår och när hon somnar med huvudet i toastolen somnar han på golvet bredvid. Och dom älskar varandra.

 Vi älskar dig.

Nu vågar jag inte. Vill att det som är vårt idag ska bevaras som vårt. Vågar inte dela med mig. Men jag vill säga att jag är så lycklig, som aldrig förr. Men som grumlas i en aldrig så upplevd rädsla och oro som nu. Jag vågar knappt, men ser hur jag snuvar mig själv på lycka och glädje då oron tar över.

Hur balanserar jag sunt?

Jag såg dig vinka. Lämnde över och sa det är okej att vara glad nu. Du är ju lycklig sa hon. Och dagen därpå....

I cried my eyes out. While you were out. The two of you tried to convince me about something that should be serious and important, a matter so big it hurts to be joked about. Not very grown-uplike i might add. Thanks you two for listening.

And later i cried. While you were out. Not very grow-uplike i might add. From your side. However, we made wrong right again and now i hope we are on our way.

And we are, you just said over the phone, on our way.

Sedan måste jag berätta om den toma människa som satt framför mig igår på bussen. Inte ett ord blev rätt, eller politiskt korrekt.

"Stackars hon, hon va ju både blind och halt ... Man har ju fördomar om sådana där handikappade, ja hon va ju så snygg"

Med ordet "man" insinuerar kvinnan att gemena man skulle känna som så, vidare antyder hon med ordet "ju" att detta även är en sorts självklarhet. Efter det går det bara utför i hennes absolut klantiga mening.

Ja, stackars kvinna, hon va ju så korkad .... man har ju fördomar om sådana där idioter. Skulle jag kunna mena härnäst men det gör jag inte.

Vi ska flytta.

Håkan i Håkans bar och Maria Montazami skulle utgöra en underbart fint par. Så stora hjärtan, så mycket välvilja men så blir det så fel, ibland.

Sötisar.

Ibland undrar jag om du läser mig som en öppen bok. Ser min oro, glädje, önskan och mina svarta tankar som stora billboards längst motorvägen (läs livet). Men så svårt är det inte säger du. - Du avslöjar dig själv så bra. Det gör jag då rakt inte.

Jag har en grym integritet, jag avslöjar inget och kniper när så krävs av känslan. Så hur kan du mena att jag läses med sådan lätthet. Har integriteten fått stå tillbaka för kärleken till dig? Illa om så är fallet. Eller också så är det sunt. En vän till mig skrev på sin f.b status "-i think i have found a little place where i can let my guard down. And it feels so good!" True that i say, ture that!

Nu kollar vi på Håkans bar och funderar över om samma personer som medverkar i detta program också va samma som medverkade i femmans succsé "Ullared". Innan dess tittade jag på"Ömheten, sorgen och lyckan" på ettan. En brevväxling om väder, vind och livets allvar mellan författarna Tomas Sjödin och Martin Lönnebo. Brevväxling som rör den gemensamma smärtpunkten som deras utvecklingsstörda pojkar utgör och i vilken de båda familjerna möts. Jag förlorade mycket av min Gudstro i sommras, fast säkert även dessförinnan. Men i sommras slutade jag mina samtal med Gud, men allt eftersom jag lagas återfår jag en stabilare botten att stå på. Som Tomas säger, - en Gud i botten.

Sedan tror jag på sanningen att när hjärtat är upptaget av starka underbara känslor så låter det mycket att rösten från Gud förblir svag. Han hörs inte. Men lämnar inte bara för att jag är upptagen. Hur skulle de se ut. En Fader som lämnar bara för att jag inte ger Honom tillräckligt med uppmärksamhet. Nä, det är jag som är av själviskt material stundom. Inte Han. Han väntar tålmodigt. Och vet hur jag älskar Fredrik.

Nu sa du precis. Vi måste visst prata med varandra. Annars kan det bli missförstånd, och de är dumt. Så så lättläst var jag visst inte. Och det känns bra. Vi ska prata. Nu är det nyårsafton hos Håkan. Skönt gäng - vassa kläder. Happy new year all you!