Vi låg vakna ett tag i säng, pratade på som vi två är duktiga på, du och jag. Lyssnade bakom orden och menade "säg ändå". Tankeläsaren min njuter av att veta hur jag ler, även när du inte ser. Raka rör och onda känslor för oss än närmre och jag älskar dig som aldrig förr.

I morgon tar vi en dejtdag, ikväll blir det jobb för min del och du tar middag och öl med grabbarna dina. Lördag blev jobb för undertecknad. Finfint tänker jag.

/ Mli :)

Soon off to work. Last night I had my girls over for some easy digest dinner. Last time I saw my girls over some food and drink I was a wreck. Now I am happy to say that I am the happiest ever, but along with that I do not completely recognize my self. I second guess myself constantly, with work and relatonship as the areas where I lack confidence. This makes me less attractive I am sure of, though i don´t know how to change it. How to pull myself together and stand tall, in all. But there too I lack and because of this I wonder how long will they stay, how long will they last?

My worries are digging my grave. Deeper.

Easter is coming up and I don´t know what or how i will have my days. Or even at all. My wish was for us two to "celebrate" easter at our place, either the two of us or along with some friends. I do have an egg for you but since you are going away, I am left thinking. Talk to me.There are other reasons for wanting to be with you during this easter/weekend, but there are more of these days coming up ahead. No worry.

Anyway, I most likely will have dinner over at mums, if work don´t call for me. 

I know how great we are together, but about this, we don´t talk. And we must improve. Quick. 

Now shower, then work.

Kiss kiss. 

 Trots det att mycket händer och sker försummar jag det skrivna ordet. Jag låter tankarna rulla och fundringarna pågå utan att dessa ges möjlighet till ventilation. Och jag har en förklaring. Jag lever i en tvåsamhet som ger utrymme till ventialtion, som inspirerar fundringarna och det skrivna ordet hamnar i skymundan.

Jag levde inte i en inspirerande tvåsamhet tidigare, i och med det inspirerandes jag istället till att praktisera det skrivna ordet i brist på ventilerande tvåsamhet. Som i och för sig tjänade ett fantastiskt syfte och jag blev vän med ordet. 

Nu ska lyckan i mig även ta sig an det skrivna ordet och jag undrar lite över hur konstnärssjälen brinner när lycka råder. Myten om den plågade konstnärssjälen som skapar mer under svåra förhållanden kanske är sann, för mitt skrivande har åtminstone inte fungerat vidare bra under de senaste månaderna. 

Jag har ett jobb jag utvecklas i, går in i och tror mig på sikt kunna utföra på ett framstående vis. Jag har en sambo jag älskar och som älskar mig. Vi planerar vår framtid men finner lyx i vardagen. Jag bor fint och snart kommer knopparna på träden att förvandla min näsa till en läckande kran. Vännerna har vackra hjärtan och jag ser på framtiden med tillförsikt. Jag tror på oss och allt är nästan för bra för att hugga i sten och tros på. Nästan. Jag längtar fortfarande efter en större familj och även fast livet som DINK´s är njutfullt låter sömnlösa nätter, kräksjuka dagisbarn och små små spädbarns fotavtryck i tiden som det vackraste en kan tänka sig. Men för första gången, jag vågar säga någonsin låter det vackra som det vackraste komplement till den vackraste av familjer och inte som ett plåster på såren, ett förband för sprickor i fasaden eller ett sammansvetsande substitut för något som annars inte fungerar vidare utav sig själft. Det gör vi! Nu! Och vi är lyckans ost som kan säga så.

För att öva på löftena så säger jag dig, den vackraste av familjerna verkar tills det att den gröna flaskan tömms. Yes är något oerhört drygt och jag är glad att vi har en diskmaskin.

Allt har ett syfte. Leta reda på det du.

Love you. Both.

Jag lämnade dig, vi lämnade varandra. Efter fem år tog det slut, det som nog redan var slut. Men fem viktiga år, för oss båda. Fem år av mycket sorg och kamp och vi orkade inte längre, ingen är att skyllas på förutom orken, den gav vika. Dock skulle ingen av oss befinna sig där vi är idag om det inte vore för de fem sista åren. Jag gick iväg, levde mitt då orken sinade, åkte iväg, kom tillbaka, blev gravid. Smärtande ensamhet. Knöt vackra vänskalpliga kontakter, nya människor visade sig sina vackra ansikten. Jag förlorade dig, ditt hjärta slutade slå, jag föll ihop. Minälskade ängel du fattas mig än. Varje dag av varje sekund. Så liten till storlek, men så stor i kärlek.   

Jag kom till dig och åt middag och blev kvar. Tiden sedan i somras har förlöpt överväldigande snabbt. För snabbt. Jag känner mig tyngd och gråter ofta. Av trötthet. Trött för mina år rullar utan stopp. Skulle vilja hoppa upp på transibiriska järnvägen, inte kunna kliva av. Bara sitta, inga måsten längre och bara förstå vad som hänt. För det läskliga är att jag inte riktigt kan tro på att du en gång funnits inuti mig. Minns allt jag sagt och minns alla underbara känslor, men även om alla onda känslor av ensamhet, av oro och ovisshet. Rädsla, och den är påtagligt, än. Så verklig, att du aldrig ska få syskon. Rädslan att dra in min älskade Fredrik i tyngden. För jag har varit där, och vill inte in i dimman igen, inte med dig, inte riskera det fina vi har. Göra hål med sorgdagar, hopplöshet och ledsamhet. Hål i kärleken.

På måndag har jag tenta, den sista efter tre år och jag saknar fokus, förmår inte hålla uppe ångan. Jobbsökardagar och julpyssel, praktik, jobb, låt det vara förbi, låt det vara efter, post-22 jan. Och jag kan börja nästa kapitel. Som din. Som min och det som kan bli vårt, vårat.

Nu är det mysigt hemma, idag. Jag ligger i sängen, tända ljus, altanen bär ett snötäcke och Elin Sigvardsson spelas i högtalarna. Glöggen luktar gott. Du har kommit hem från jobbet och det är kväll. Och det är vit kväll.

Sjuksköterskans professionalism

Jag har funderingar som rör min framtida roll som teamets ledare. Att hantera ledarerollen med en väl fungerande kommunikation till vårdlagets alla medlemmar innebär eller kräver att jag socialiserats in i min yrkesroll, landat i min identitet, vet mina begränsningar och sitter på kunskap som är både allmän och specifik. Jag är rädd vill jag säga, för att mitt yrke kräver en kunskapsbredd som fås genom utbildning men som knyts ihop genom erfarenhet och innan dess ska jag hålla andan och hoppas på att inte genomskådas i min känsla av otillräcklighet.

Detta är professionalism när jag hanterar min roll som omvårdnadsansvarig och parerar, kommunicerar och delegerar till min omgivnings tillfredsställelse. När jag i mötet har kunskap nog, empati och en självkännedom nog för att undvika övertramp, fördomar och frångå den förförståelse jag skulle kunna ha i en given situation, då är jag professionell. Under den sista perioden av utbildningen, nyligen avslutad tvåveckors period på akuten, återstår nu sju veckor på ortopeden. Jag ska reflektera vilt kring min yrkesidentitet och hur jag blir professionell. Jag ska för att inte drabbas av panik på ett djupare plan förstå de olika kunskapsnivåerna vi genomgår under vår verksamma tid som sjuksköterska. För mig kommer detta att bli en personlig utveckling så väl som en yrkesmässig då jag ogillar att vara nybörjare. Jag har en förkärlek till att avbryta sådant som får mig att vara i underläge och nu tvingas jag in i en roll som novis. Jag inser mina begränsningar och har en självkännedom som hjälper mig, men jag vet hur mitt självförtroende men även min självkänsla får sig en törn. Jag gör inget sken av detta och står ödmjuk inför ny kunskap då jag törstar efter den, den ger mig styrka och spänning och jag ser mig som lärling genom hela livet. Men i rollen som nybliven sjuksköterska eller som snart nyexad kommer jag vara där nere, bland dem som inte vet. Min känsla här inne säger jag och pekar på bröstet mitt. Här inne känns det osäkert och olustigt. Där ute säger jag och menar på golvet är jag ödmjuk, inför mina kollegors kunskap men även min egen. Och jag förstår hur vi lär av varandra och jag är inte blyg i mina erfarenheter. Men jag måste lära hur mitt värde mätt i mig själv inte vägs i min kunskap. Vi har alla varit barn i början och nu ska jag lära hur det är att krypa och lära andra hur man kryper bäst så får dem ge tips i hur man ställer sig upp och på den vägen är det.

Nu ska jag sova.

Dagar på akuten döpte jag inlägget till. Min dagbok. Det var tufft, inte mer än vanligt när jag arbetar kanske men ändå, tufft. Går en dag på ortopedisk mark och längtar efter en dag med frakturer, höfter, händer, fingrar och en och annan axel. Visst sätts något stygn och visst en omläggning eller två efter sårskador. Men det är skelettfrakturer som dominerar och hjärtan, tromboser, influsenor, intoxer och övrigt får stå tillbaka. Så kommer det in en sårskada, en självförvållad sårskada. Ett snitt i underarmen som förövrigt ser ut som en brännskadad arm full av läkta ärr. Patienten har gjort det förut och jag upplever denne obehagligt oberörd av situationen. Bedöva psykisk smärta med fysisk är ingen nytt men jag vet inte hur jag ska hantera hennes leende som hon bär på under tiden stygnen läggs, ett efter ett och hon smsar med sin mobil. Jag ser mötet som en utmaning, men jag vet inte hur jag i min roll, medmänniska eller sjuksköterksa gör desamma, ska hantera, inte sårskadan, inte det faktum att hon skurit sig utan det faktum att hon ler. Leendet sätter mig ur spel. Vi pratar mycket om att stanna i en annans sorg, hur gråt, sorg och ledsamhet inte är farligt. Jag pratar ofta om min sorg, om ångest och jag förstår. Men när en människa med handling visar en sak för att sedan uppvisa något för denna handling helt främmande blir det svårt och obehagligt. Nu är hennes ångest borta, allt är bra igen för min patient. Eller? Så menar hon.

Jag går på ett larm på medicin. Tar en paus från höfter, axlar och sårskador. En heroinöverdos. Inte inyox, intoxikerar sig gör hon dagligen. Ung kvinna, människor mår dåligt. Efter arbetsdagen går jag till friskis och svettis och tränar. Låter svetten ta med sig min ångest. Jag förstår henne. Nu mår jag bättre. Men jag får inga ärr.

Det är svårt det där med proffesionalism. Innebär det alltid samma handlingsmönster, riktlinjer som teori men snart därefter ställer situationen dig inför ett leende. Vad gör vi då.

På återseende.

Akutstämpla uppgiften! Jag börjar dag tre med att föra dagbok på temat "professionell yrkesroll i interaktion med patienter och närstående". Jag längtar efter känslan av trygghet i rollen. Jag vet vad den innebär idag, men är så långt ifrån färdig. Tyvärr gör nervositeten mig fummlig och mindre skärpt och jag vet hur detta problem utan undantag ställer till det för mig. Jag lägger ett värde i att vara skarp i det jag gör. Genomföra med bravur det jag tar för mig, men så står jag inför en roll jag ännu inte behärskar och jag får vricka tungan ordentligt för att finna rätt ord i rätt situation. Det gäller sällan eller aldrig kontakten med patienterna, men snarare det som sker bakom kulisserna. Prioritering, logistiken på en akutmottaging, vem gör vad och hur ser förloppet ut. Tre dagar in kanske inte är en tid att ännu dömas ut på, men jag är van med det motsatts och nu tvingas jag till en personlig utvecklin vid sidan om den professionella.

Jag kommer att ta upp begrepp som professionalism, yrkesindentitet, kompetensnivåer och interaktionens betydelse i samarbetet mellan patient, närstående och övriga yrkesgrupper som verkar runt patienten. Jag kommer skriva om min samordnande funktion som sjuksköterska och hur min roll ser ut i relation till andra yrkesgrupper. Detta är min uppgift att fortsätt att reflektera kring tillsammans med relaterandet till teorin.  

Mitt sista år och berättandet av detta får stå tillbaka för skola. Som alltid. Men en dag tar jag tag i det och kommer starkare ut ur det får jag tro.

En dag ska jag berätta min historia. Den om hur jag hamnade här. Hur långt min röda tråd går tillbaka i tiden beror på hur mycket jag väljer att tro på ödet. Men kanske det räcker med att berätta om mitt sista år. Kanske mest av terapeutisk skäl eftersom det är mitt sista år som mest står som intressant idag. Frågar du istället Freud skulle han med stor sannolikhet mena att det sista året inte alls är särskilt intressant utan att mer intressant vore att börja någonstans där runt den sjätte november 1981. Men jag dikterar villkoren och Freud står inte högt upp på min lista av smarta gubbar. Därför väljer jag någonstans runt den 21 augusti 2008. Så jag säger, på återseende. 

God natt