Inför mitt medarbtearsamtal låg jag och funderade på mitt jobb och vägen hit. Det här kom jag fram till.

Jag ligger med papprena framför mig. Ska svara på frågor om utveckling och färdigheter och det enda jag kommer på att säga är; Vad fan hände? Jag stod rakryggad och blickade mot en fantastisk karriär. Jag var på hugget och talare på examensdagen i Trefaldighetskyrkan i Gävle. Förväntansfull och redo att lämna studentiden bakom mig. Jag hade jobbat i vården från det att jag slutat gymnasiet. Jag förkovrade mig och växte snabbt i min yrkesroll såväl som privat. Jag älskade att jobba och att studera gav mig blodad tand inför kommande utbildningar och framtida val i livet. Så vad fan hände är nu det enda jag kan spotta ur mig när jag försöker få ihop bra svar inför kommande medarbetarsamtal. Jag vet fortfarande mina styrkor, jag är likväl medveten om mina svagheter och områden att arbeta extra på. Men jag vet inte mitt värde.

Idag är jag svag på ett sätt som jag inte känner igen. Jag ligger i mina barn säng och ska idag genomföra en koloskopi. Laxerat under ca 12 timmar och den där svagheten gör sig väl lite extra påmind. Men det är inte bara nu. Jag tror att jag vet vad fan som hände. Jag har en aning. Snart efter examen påbörjade jag en tjänst på ortopeden på St Göran. Jag hade gjort en lång praktik där och dem var glada att jag ville stanna kvar. Jag lämnade tryggheten och säkerheten jag hade känt under utbildningen och klev in i förväntningarnas rum. Jag hade jobbat där i ca fyra månader när jag fick reda på att jag och min sambo väntade barn. Efter en lång tid som ofrivilligt barnlös kom detta spontant och mycket oväntat. För första gången på länge längtade jag inte ihjäl mig efter barn. Jag var så kär i min sambo, vårt liv tillsammans kändes så bra och jag hade precis påbörjat min yrkesbana som sjuksköterska. Och så blir jag gravid och inte bara gravid - jag blir så sjuk i min graviditet att jag tvingas till långvarig sjukskrivning hela graviditeten ut. Lägg till lite föräldrarledighet på det och du kan förstå att jag stod utanför min yrkesstolthet och tittade in. Jag fick inte vara med. Jag tänkte inte då på hur mycket jag utvecklades som person, som mamma. Jag blev expert på att prioritera, på att planera och på att passa på. För det är tre saker en förälder rätt snabbt lär sig att utveckla. Tre saker mycket viktiga för en sjuksköterska.

Därefter började jag jobba på en vårdcentral. Alfons var då fem månader gammal och även om många ögonbryn höjdes på när jag lämnade över i trygga händer till min sambo så ville jag så gärna börja jobba och jag var åter verksam. Jag trivdes enormt bra och även om jag ovant kände mig osäker så växte jag sakta i min roll. Jag kan i backspegeln se allt jag lärde mig och hur viktig denna tid var för mig men just då kände jag min liten och idiotförklarade mig själv alltför ofta. Efter en tid hos vännerna och kollegorna på vårdcentralen blev jag återigen lika oväntat plötsligt gravid. En till sjukskrivning och en mycket kämpig graviditet senare står jag idag lyckligt lottad med två fantastiska killar och en mängd erfarenheter och jag skulle aldrig idag idiotförklara mig själv. Jag har vuxit på så många vis och är nu på gång att återvinna lite självförtroende. Yrkesstolheten är det inget fel på. Ödmjukheten inför såväl styrkor som svagheter är stor och jag vill få rätta verktygen att utvecklas vidare. Yrkestekniskt vill jag bli bättre såväl som tryggare vad gäller bedömningar och beslutsfattande. Mina styrkor har alltid och kommer nog alltid vara bemötande. Mot mina patienter såväl som mot anhöriga. Jag trivs att jobba på natten då jag kan uppleva en större möjlighet till hög kvalitet på den vården jag ger. Jag kan ge av min tid. Jag hinner se behov hos mina patienter som jag kan  hända skulle missat bland telefonsamtal, vårdplaneringsmöten och dokumenterande. Allting lika viktigt såklart men där min styrka ligger gör den sig bäst i nuläget så som min tjänst ser ut. Jag gillar att göra ett bra jobb, jag bryr mig väldigt mycket om att göra ett bra jobb och när jag inte uppfyller mina förväntningar eller krav så blir jag arg. Idag lär jag mig av det istället för att slås ner. Det är det enda sättet att riktigt växa i min roll.

Jag har sökt tre kurser till hösten och planerar tacka ja till en av dem. Palliativ vård på 7,5 p. Hälsa och ohälsa - ett psykosomatiskt perspektiv 7,5 p. Att möta och arbeta med sorg, även den 7,5 p. Hade jag inte blivit sjuksköterska hade jag kunnat tänka mig att utbilda mig till begravningsentreprenör. Och med det sagt så förstår jag att jag vill finnas för och verka för att göra det bästa för människor i ofta svåra tider.

Jag älskar att se mina färdigheter växa, att vara problemlösare och att ta nya kliv framåt. Jag vill få feedback på mitt arbete och jag ser framemot det kommande arbetsårets utveckling. Jag kan oroa mig över att jag kontaktat framjouren onödigt ofta men har samtidigt varje gång känt att jag behövt den kontakten och tror att allteftersom jag växer in och får den erfarenhet som krävs för att oftare ta egna beslut och även veta när och vad som är brukligt kommer detta landa så småningom och undertiden prioriterar jag patientsäkerhet framför läkarnas sömn.

Så, vad fan hände. Jag växte upp och ur bubblan. Jag förstod att verkligheten ofta var rätt svår och att jag visste och egentligen kunde rätt lite. Jag fick två barn och jag blev först mycket osäker och sedan enormt ödmjuk. Och även om hälsan ibland sviker mig så är jag enormt mycket starkare idag än jag tidigare varit och det där med mitt värde som sjuksköterska. Vi jobbar på det. 

Medarbetarsamtalet blev ett mycket bra samtal. Fyllt med samsyn och höjd lön så med det sagt blickar vi framåt och uppåt och tackar för goda kollegor och en bra arbetsplats. 

/Emelie

Tiden har förändrats efter det att jag fick mina barn. Den går saktare när jag vill att den ska gå snabbt. Och den går snabbt när jag önskar pausa tiden. Den gör inte som jag önskar för att vardagen ska bli lättare att handskas med.

För ca sex veckor sedan började jag jobba igen efter tio månader hemma med Rasmus. Veckorna har varit minst sagt intensiva. Fungerat helt okej trotts knappa resurser, rutinlöshet (är det ens ett ord) och undermålig ledning. En avdelning i gungning. En avdelning som helt tappat greppet om sina anställda och där känsla av maktlöshet råder. Sjuksköterskorna drar avdelningen framåt i motvind med en elefant på släp. Undersökterskorna gör desamma men i "andra korridorer". Trots att alla sitter i samma båt och önskar ro åt samma håll så talar människorna inte med varandra. Alltså i samma båt under dåliga förhållanden och istället för att prata med varandra så pratar dem om varandra. Den som sedan bestämmer hur båten ska se ut skiter blanka sjutton i att båten är fallfärdig och tar in vatten i en snabbare takt än det går att ösa ur den. Detta samtidigt som att bossen skjuter några extra hål i den for the fun of it.

Jag kan med rak rygg säga att jag på ett föredömligt sätt rott iallafall min båt i land och att mina medpassagerare inte klagat på sjögång - ens en enda gång. Tvärtom önskar dem åka lite mer och längre.

Idag och några dagar framåt är jag ledig. Då är vi i stugan. Sköna dagar.

På måndag börjar jag på Nacka sjukhus och en tjänst förlagd på 70 % natt. Känns riktigt roligt och spännande. Riktigt längtar. Inte nervöst utan bara förväntansfull. Längtar efter rutin och stabilitet. På jobb och hemma.

Om ett par veckor fyller Rasmus ett år. Han är en pojke med ett inre lugn. Han är matglad, pratglad och älskar sin storebror i kubik. Han sover numer bra pp nätterna och hänger med sin far på dagarna. Jag missar stordåd i hemmet som första bajskorven i pottan och första stå-utan-att-hålla-i-sig. Men jag glädjs åt att se bandet mellan far och son växa hela tiden fort och stort.

Nu är det tid för sömn.
Varm kram.

Postar lite nya bilder som dokumentation ur nutiden.

Ni vet kanske hur det är att vara länge i ett annat land. Du pratar språket halvbra men får anstränga dig hela tiden för att förstå det som sägs. Det är spännande och lärorikt. Men oj så trött du blir - i huvudet. Det snurrar runt. Går runt i huvudet. Alfons kämpar med sitt språk, och vi med honom. Så är det hemma hos oss. Skärpta öron. Trött hjärnor. Hela tiden. Ska orka med, aldrig missa något. Alltid förstå.

Han har sällan nöjt sig med att sitta stilla, lyssna på en bok, ligga plant på rygg som bebis eller klarat av med fokus att njuta av samlingen på förskolan. Han har många kompisar, vännerna vill vara med honom och han leder och dirigerar gruppen. Allt medan han studsar upp och ner. Han är klassens clown och trots sin bristfälliga verbala förmåga får han med sig kompisarna på upptåg och äventyr. Han är kreativ - i sitt språk, han visar upp ett tålamod och kämparglöd som jag ofta måste nypa mig i armen för att tro på. Hans fantasi visar få gränser och han har sällan tråkigt. Men vi blir trötta - för allt detta pågår jämt och ständigt. Få pauser under dagen och mina öron blöder. Min älskling Alfons. Jag vill få bättre verktyg och ge dig ALLT du behöver för att du ska bli ditt bästa du! Nå all den potential du besitter. Men skit vad trött jag ofta är. Och skit vad dåligt det känns.

För lite mer än en vecka sedan föll du i parken. Du sprang och du föll. Jag såg i ögonvrån hur du faller. Landar med ansiktet ner i gruset. Armarna bakom dig och du tar således emot dig med bröst och panna. Du ligger kvar. Skriker inte. Rör dig inte. Jag ropar, du svarar inte. Det hugger till hårt i bröstet på mig och dem få sekundrarna som hinner passera innan jag är hos dig är långa. Jag ser hur du förvriden krampar. Jag vänder på dig och du har munnen full med grus. Du har skrapar upp pannan och bröstet. Du andas inte. Du krampar, bågar dig bakåt. Biter ihop hårt hårt med tänderna. Mycket slem. Du har dålig färg, blir blågrå. Som ett sminkat lik i en Bäckfilm. Jag skriker att du krampar och att någon får ringa ambulans. Placerar mina fingrar så att jag hela tiden känner din puls. Du har puls, du har puls. Sedan svimmar du av. Medvetslös men slapp och du börjar andas igen. Vaknar och beter dig irrationellt, känner inte igen mig sliter dig ur mina armar och springer i cirklar. När jag snart därpå får ta sig i mina armar så somnar du och du sover i mina armar på väg på Sachscka sjh. Tredje gånger detta sker. Alltid lika fruktansvärt.

Tidigare EEG har inte visat på epileptiska störningar och kramperna har tolkats som affektkramper. Men nu vet vi inte riktigt. Förloppet är inte typiskt och det finns en del avvikelser som gör att läkaren vill utreda vidare. Om en vecka görs ett nytt EEG under sömn. Idag mår han väl och är sitt vanliga studsiga dramatiska jag som är mer vild än tam. Aldrig förr har jag mött en person som kan ge sådan glädje och energi men även fullkomligt dränera mig på ork. Och kanske är det just så det är att ha en tre och ett halvt-åring hemma och en sju månaders bebis vid höften. Kanske är allt just precis enligt plan. Eller så har Alfons lite lite mer energi än det flesta andra.

Skratten han bjuder på, glädjen han sprider och kärleken han ger. Storebror med det lilla extra. Vi älskar dig Alfons.

Stugköpet som gav oss mersmak. I september förra året blev vi husägare till ett hus i Vallsta, Bollnäs. Ett landställe, en oas, ett lugn. Mitt i den kaosartade graviditeten köpte vi en liten del av en dröm. Nu njuter vi av den men fortsätter drömma. Idag bor vi i en underbar lägenhet med stor inhängnad altan och ett landställe att fly till när stan blir för stor, för trång och när vardagen blir för stressig. Men varje gång vi återvänder till stan förstår vi att vi, inkl barnen, behöver yta, luft och grönska. Vatten, berg och dalar.

Alfons har energi. Enligt mig (mamma) mer än många andra i hans ålder. Han är intensiv i allt han tar för sig, i allt och hela tiden. På intensitetsskalan slår han i taket. Jag och hans pappa ser att han skulle må väl av yta, luft och grönska. Mer än han idag får. Att bo i Stockholm är underbart, tillgången är oändlig och smultronställena många. Jag är uppväxt på Södermalm i Stockholm och vet inte hur jag skulle känna för en eventuell framtida flytt. Men för att veta måste man prova. Eller hur.

Drömmar är bra att ha. Viktiga. Men ibland kanske drömmen kan bli mer än bara en dröm. Bara kanske. Men jag känner mig skeptisk till hur vår dröm tillsammans skulle kunna förverkligas. Tankar för stora att tänka just nu. Sköljs över av en våg av orkeslöshet. Det går inte säger en del av mig medan en annan del av mig skriker fegis! Kör ba kör!

Nu vaknade lillebror Rasmus och jag vet att vi har det bra - just nu, just här. Frågan kvarstår dock. Hur skulle det vara om vi bara vågade?!

Gör mig iordning för hämtning på förskola och parkhäng.

Sista inlägget skrevs 13 Juli. En evighet sedan men rädslan bär jag som gårdagens kläder. Allt gick bra. Rasmus är idag 11 veckor gammal och Alfons en stolt storebror. Förlossningsberättelse återges utan anmärkning. Ca åtta timmars värkarbete efter intag av tabl cytotec som avrundades med sju minuters krystarbete. Odramatiskt och tryggt. Rasmus föddes med en vikt på 3700 och en längd på 51 cm. Efter det följdes en tid på avd 74 Sachsska barnsjukhus då Rasmus föddes med en ful ögoninfektion som krävde intravenös antibiotika, ögondroppar och vidare antibiotika per os. Han tillfrisknade efter en lite turbulent tid och vardagen gjorde entre. Efter det följde förkylningar med besvärlig hosta, snoriga barn och halvdålig amning. Nu är vi inne i livet med två små och det är intensivt. Jag bröt en tå vilket är precis så fånigt och smärsamt som det låter och efter det slog kräksjukan till med full kraft. Däckad mamma och semistängd förskola. Idag efter tre veckor med båda barnen hemma var Alfons åter på förskolan och jag njöt av lite tystnad.

Min graviditet var inte en promenad i parken. Jag mådde till en början mycket dåligt. Kräktes och mådde fruktansvärt illa vilket förlamar en betydande. När jag började återhämta mig runt mitten av graviditeten fick jag smärtsamma och frekventa sammandragningar som i vecka 30 påverkade livmodertappen så tillvida att jag började öppna mig. Jag vilade om möjligt ännu mer och efter ett par veckor började jag slappna av lite . På ett rutinbesök i v 36 upptäcktes en oregelbunden hjärtrytm på Rasmus. Skickades för hundrade gången upp till Spec mödravården på sös. Frekventa extraslag konstaterades och nya ultralud planerades in för att i tid finna tecken på hjärtsvikt hos Rasmus. Veckan därpå fick jag mycket smärtsamma förverkar - varje natt - sov inget, orolig och trött efter 37 rätt jobbiga veckor. Nu sinade min ork snabbt. Grät nästan oupphörligt och jag undrade hur jag alls skulle orka en förlossning. Jag fick sovdoser och snabbt därefter sattes förlossningen igång med hänsyn till min situation. Rasmus hjärta hade slagit om till en lugnare frekvens och med endast fåtal extraslag föddes Rasmus 01.42 den 29 november.

Inte den bästa graviditeten, men självklart otvivelaktigt den bästa Rasmus en mamma och pappa kan få. Livet är härligt intensivt och kärleken stor. Alfons som trots all trots bjuder till och visar hur stolt han är över lillebror. Och Rasmus som med magknip och vakennätter ler och skrattar sig rakt igenom trötthet och in i mammas stora hjärta. Livet är gott.

Jag glömmer inte läkaren som den 28 november under ett inplanerat besök för planering av igångsättning undrar om det inte skulle passa att föda lite barn just där och då. Åk upp en trappa ni och föd lite barn vettja säger läkaren lite käckt. Sagt och gjort. Samma hiss som jag tre år tidigare kröp in i och skrek att jag visst ångrade mig. Nu åkte vi sansat och med stor stor förväntan upp och födde just lite barn.     

Det som även färgat min graviditet och tyngden av den är att min mamma drabbats av sjukdom. Detta har även utan att vara någons fel bidragit till oro, orkeslöshet och vakna nätter. Hon är fortfarande sjuk och vi kämpar på för att det ska bli så bra som möjligt för henne. Hon glädjs oerhört av Alfons varma hjärta och Rasmus små leenden och hoppas på bättring. Jag väljer att inte i min blogg fokusera på detta men vill ändå berätta att det har varit en jobbig tid - för oss alla.

Framför oss ligger våren och de senaste dagarna har verkligen luktat krokusar längst husväggar och fågelkvitter på bara grenar. Jag tar sköna promenader och påminner mig om att vardagen med mina killar är väldigt väldigt härlig. Lyx är små händer, tjafs om tandbortsning, sovande barn, leksaker på golvet och känslan när storebror pussar lillebror på pannan och säger med stor känsla "jag säskar dig lillebor, du med mamma, pappa me och mommo me. Jag säskar mig me." 

Bästa barn. Sov gott. Det ska jag, så länge jag får. 

/E

Jag börjar mina tankar med att säga att bebis mår bra. Nu. Jag har tillbringat ett par dagar på sös för smärtor och sammandragningar. Jag fick under inneliggande tid även blödning som fortsatt sedan dess. På alla de ultraljud som gjordes kunde man konstatera att min moderkaka ligger lång ner och även troligt framför utgången vilket skulle kunna orsaka blödningen. Alternativt beror blödningen på forcering av livmoderhalsen då läkarna vid ett par tillfällen kontrollerat dess längd. Vid ultraljudet där man konstaterade den lågt sittande moderkakan sågs även en eventuell biplacenta. Det är inte helt klart vad man sett, en helt föreliggande moderkaka eller halvt föreliggande och med en biplacenta på andra sidan öppningen. Detta ska vidare kollas på specialist mödravården med utökat ultraljud med placentraplacering samt täta kontroller av livmoderhalsen. Jag är mycket ledsen. Jag gråter mängder och önskar inget annat än att skruva tiden några veckor framåt med god utgång. Prover har följts ur infektionssynpunkt men avskrivits som anledning. Man tror på sjukhuset att sammandragningarna är stressrelaterat och är nu beordrad vila. Inget bära, mest ligga. Jag går in i v 19 idag och vi kan inget än att vänta och se vad som händer. Inväntar ultraljudet som på spec.mvc förhoppningsvis ger oss lite mer svar.

Just nu ligger jag i soffan hemma. Kollar film för att skingra tankarna. Kom gärna med sköna filmtips och peppande hejarrop.

/Emelie   

För tre år sedan skrev jag hur jag känner det idag. Ingenting har förändrats även fast allt har förändrats. Gråter samma orostårar, ler samma kärlek om inte än mer, kräks på samma sätt och hoppas som aldrig förr. Men Alfons är här vilket förändrar en del och stunder av välmående lämnas åt honom och att andas snarare än åt orosmoln och ängslan.  Det är då jag samlar energi åt resten av tiden.

Vi vill inget hellre än att tre ska bli fyra och jag klappar lilla gullklimpen ömsint och ber om ett starkt envist liv, precis som din bror. Som vi sa till Alfons säger vi till dig; picka och slå, banka på – för allt du är värd. Och det är mycket.

Alfons började på ny förskola runt årsskiftet och han trivdes utan tvivel samma sekund som han satte sin fot där och har så gjort sedan dess. All vånda och ledsamhet inför Alfons klara missnöje på förra förskolan är ett minne blott och vi är så tacksamma för hur bytet förlöpte. Kan hända Alfons förstod och hade ”lärt” sig konceptet förskola, kan hända vi hade ”lärt” oss eller så är det en fråga om skillnader förskolor emellan. För visst finns det skillnader och idag trivs han och det är det enda som betyder något.

Klockan är tre på natten och Alfons vaknar för en välling. Ger den redan färdigskakade vällingen till honom samtidigt som jag byter blöjan. Efter det måste jag kissa. När jag vaknar mitt i natten slutar det alltid med en längre tids vakenhet. Jag kräks i en timma och på det försöker jag få i mig lite kräm och mjölk. Därnäst är jag kallsvettig, tar en piggelin och går och lägger mig. När jag sedan vaknar två timmar senare börjar allt om. Runt klockan tio är jag i skaplig form och jag tar en mindre morgonpromenad med mammas hund Rosie. Under dagen är jag ute en gång till. Resten av dagen ser jag till att få i mig mat. Mitt uppdrag under dagen är att må så bra som möjligt. Vissa saker är påverkbara andra mindre påverkbara. Jag har helt enkelt bättre dagar, sämre dagar och vidriga dagar. De sistnämnda dagarna hämtar jag inte Alfons på förskolan, dessa dagar äter jag glass och Ginger Ale hela dagen. Dessa dagar är något färre idag och jag hoppas det så får förbli.

Alfons börjar lära sig gången på dagarna. Förvånas inte över att mamma ibland inte sitter med vid middagsbordet. Han förvånas inte över den vita avlånga påsen bredvid soffan eller när mamma står med huvudet i toaletten. Han säger ofta att han också mår illa och utan förvarning går han till toan, lyfter på locket och låtsas kräkas. Han är ofta mycket hjälpsam och lika ofta, när det som minst passar väldigt trotsig och envis. Jag vet inte hur mycket han funderar men jag berättar ofta för honom att det inte är farligt då mamma mår illa. En gång försökte det vuxna i mig förklara för honom hur han hade legat i min mage varpå Alfons förklarade på sitt sätt att jag hade legat i hans lår. Då bestämde jag mig för att sluta förklara saker och mest tro på att han anpassar sig till situationen och att allt kommer gå bra.

Det sistnämnda är inte alltid lätt. Jag tvivlar ofta och mycket och ängslas över framtiden. Jag är fullt medveten över mitt tillkortakommande och det osunda i mitt sätt att tänka och sakna tillit. Jag är medveten och försöker utmana och tänka om. Men jag tänker mycket. Ofta för mycket. Vill kunna kontrollera det mesta som sker och har ibland svårt att acceptera läget och saknar ofta tron på hur det mesta löser sig - till det bästa.

Jag har ont. Det sliter, drar, moler och hugger. Smärtor svåra att ignorera. Konsekvenser av gamla sammanväxningar sägs det. Och foglossningen, väl känd för mig sedan tidigare har nu gjort entré. Och som grädden på moset får jag en del sammandragningar jag besväras av.

Visst låter allt Väldigt positivt? Men jag mår bättre än jag gjort och jag ser en positiv utveckling. Snart kanske jag kan ta del av livet därute och slippa soffa och toa. Ny mediciner får mig behålla betydligt mer mat och möten med sjukgymnast ger mig mindre besvär från foglossning. Jag gör vad jag kan och håller tummarna för ett fantastiskt slut på den förhållandevis korta tiden.