För exakt tre år sedan skrev jag följande "...jag har under ett par veckor känt mig splittrad i fokusering och mitt känsloliv har levt om. Har förlorat en självsäkerhet, ett självförtroende som jag ofta burit högt och starkt. Men jag har känt mig som en tom tonåring utan något vettigt att säga. Som att jag får tunghäfta i mina tankar. Jag ber om klarhet, och ordning i tankar, struktur i livet och ett högt buret huvud. Jag ber om tilllit och tilltro. Jag ber om mer kärlek och mindre glömska. Jag ber och ber och ber. Men jag vill även ge, för jag bär en stark kärlek till Gud. Jag behöver bara en påminnelse. Och Guds lilla blå ger mig löften och vägledning i livets villervalla..."

Sådan kan orden låta idag. Och jag ber tyst... 

Stirrar på datorn efter en sömnlös natt. Liten är förkyld och har svårt att sova. Det finns så mycket att skriva om, men när hjärtat är grumlat har jag svårt att höra orden och sortera dem viktiga tankarna. Tungrott, sankmark, ledsen och ofta irriterad. Känner mig dålig, tar fel beslut och vill ha mer ork för min familj. Idag är det inte lätt. 

Jag vill helst vara bilden av Maria Montazami, accepterat virrig och härligt bekymmersfri. Ett ekonomiskt oberoende på det så har vi bilden av lätthet.

Nu talas det om samlevnadsekonomi på tv. Oromantiskt så det förslår men viktigt för familjens trygghet och vara. Lämnat.

Igår såg vi gröngräset i Hagaparken tillsammans med nyfunna vänner över en picknick med barn. En mycket trevlig dag som mer än gärna görs om. En man och en kvinna hade nyligen blivit vigda och barnen sprang runt i gräset en solig höstdag. Vackert.

Idag ska bli en bra dag. Det får vi ordna trots det inställda parklekshänget och gråmulna vädret.

Har just ingenting att skriva. Känner mig tom idag. Det husar en stress inuti mig som berättar att jag ska njuta och känna kvalitét i allt jag gör och tar för mig. Under helgen ökar den stressen och varje minut blir osunt viktig. Njutandet hinns inte med för att jag jagar tid och räds för att förlora tid med min son. Det är så mycket jag vill hinna med och göra. Och i detta så går just kvalitéten jag jagar förlorad och plötligt är det måndag.

Jag trivs mycket på jobbet och det går framåt för mig. I slutet av september åker vi på en kort konferensresa till Istanbul, tre nätter blir jag borta. Borta från min son. Glöm mig inte då hjärtat mitt.

Ovan uttryckta känslor känns överflödiga en dag som denna. Och istället för att uttrycka dem borde jag istället njuta lite mer av mitt vackra liv.

Den vansinniga människa som löpt amok i Norge gör mig ofantligt ledsen, tyvärr också rädd inför den framtid vi möter. Jag vill ge min son en nyanserad bild av verkligheten och rusta honom med empati och civilkurage. Önskar honom ett långt liv med sjuhelsike mycket kärlek. Där spelar alla vuxna en stor roll i hans liv. Alla vi som finns för honom kan bidra med den nyanserade världsbilden, sunda värderingar och massa, massa kärlek.  

Nu ska jag lägga mig, snusa lite Affe och sova gott,ett tag innan han snart vaknar för lite välling.

"Så tidigt?" lyder de två förvånade orden vanlig på folks läppar
då mamman väljer att gå tillbaka till jobbet i vad som ses som förtid. Lämna
barnet i faderns trygga omsorg är inte gott väl i omgivningens ögon. Så känner
jag, och modern känner skuldkänsla. Att gå åter i jobb efter att varit hemma
med sitt barn innebär alltid, tror jag, tvivel, sorg och saknad. Samhället gör
det inte lätt för familjen att själva göra fria val. Utan skuld. Det här passar
oss, tror jag. Jag tvivlar varje morgon då jag pussar min son hejdå för några
timmar och går till jobbet. Och gläds när han är åter i min famn. Men han mår
bra, han lider inte en sekund av att vara hemma med sin far. Den som lider mest
är nog jag.

Samtidigt så trivs jag mycket bra på mitt jobb. Mitt nya jobb till
råga på allt. Jag jobbar på kungsholmsdoktorn, trevliga kollegor och tilllika
arbetsuppgifter. Till en början tvivlade jag varje dag på min förmåga, min
kunskap och huruvida jag var en tillgång. Idag känns det betydligt mycket
bättre. Min chef skapar mig en tillsvidaretjänst och jag stannar kvar. Jag
börjar känna mig varm i kläderna och snart har en månad förflutit. Om
ytterligare en månad kommer det kännas än bättre. Hoppas jag.

Vid årsskiftet är det planerat så att jag går åter på mammaledighet fram
tills dess att Alfons börjar på förskola. Det finns en tanke, ännu ej planerad
för, att jag vid årsskiftet fortsätter jobba om än bara två dagar i veckan. Mer
om det senare.

Alfons mår bra. Han är en fantastisk liten pojke. Glad, bestämd, envis, intresserad, intelligent och charmig som få. Vi har verkligen blivit välsignade med den människan. Han har fått två tänder, och han kryper baklänges. Han skrattar ofta och ler så det smittar. Nu ligger han och sover djupt och gott. Att lukta på
Alfons när han stilla ligger och sover kan närmast förklaras med det bästa av
rus.

Imorgon är det fredag och veckorna går ganska fort. Arbetstiderna är sköna
för den nyblivna småbarnsmamman. När jag kommer hem står allt som oftast
middagen på spisen. Jag gör mat till Alfons. När han har ätit sitter han kvar
vid bordet och så äter Fredrik och jag. Sedan är det nedvarvning i soffan,
välling och bums i säng. Där somnar han med flaskan i munnen. Än sover han
dåligt natten igenom och vi hoppas varje natt att det ska bli bättre. Den dagen
kommer väl så småningom och vi stressas inte över det. Nu säger jag god natt.

Min älskling, idag har du varit ute på stan med pappa, ni har promenerat och
fikat med din faster Sara. Det är väldigt varmt nu och du gillar det inte så
jätte mycket. Men pappa ser till att du får i dag vatten så det går bra ändå.
Nu sover du sött och nu ska vi göra desamma, tills dess du vaknar, första
gången

Som alltid, tiden går allt för snabbt. I påsk var vi över till Palma Mallorca. En vecka med Fredrik och vår Affe. En fin vecka, mycket fin för oss. Flyget över förväntan då förväntan var skrik och gnäll. En rejäl bajsblöja på en trång flygplanstoalett var enda turbulensen och vi landade mjukt med en sovande lillkille i mina armar. Veckan bestod av tidiga mornar, bad, promendader, bad, promenader, shopping och fikande. Vi mådde mycket bra och hemresan hem genomfördes lika lugnt även den. En något gnällig Affe i början men sov sedan genom resan men landade vaket med ett leende på läpparna och charmade som alltid en klunga bäbissuktande kvinnor.

På lördag kommer ett fint litet dop hållas. Ett dop som går i tacksamhetens tecken och där kärleken till Alfons står i centrum. Ömhet, fasthet och lugn ska råda hos oss som har Alfons i vår omvärld. Det blir lite musik och sedan lite mat uppe hos oss, ett stenkast från kapellet. Klockan 12 på lördag i sjöstaden. Det blir fint.

Idag, den tredje maj så snöade det. Känns som att vädret bestämt sig för att gå direkt till vinter utan att passera varken sommar eller  höst. Ogillar. Jag tänker på hur Alfons uppskattade att ligga med rumpan bar i skuggan under de stora "stråhattarna" på stranden. Och jag längtar tillbaka till den enkelheten som blir i avsaknaden av kyla och blötväder. Efter ett BVC besök och matinhandlande bestämde jag mig för att stanna inne resten av dagen.

Sov gott

Ny dator är uthämtad. Min gamla är på skroten och jag har fått utnyttja drulleförsäkringen jag tecknade. Och så är det sonens tremånadersdag idag och det firar vi genom att stanna inne, stanna i pyjamas och se på Musses klubbhus. Sonen har redan fattat tycke för tvn och hur dåligt det än må vara så tycker jag det, än så länge, är rätt bekvämt. En bekvämlighet som får mitt dåliga samvete att växa men även orken och en trött mamma prioriterar ork framför ett rent samvete. Dumma kommentarer undanbedes.

I sommar kommer jag att gå åter i jobb, Fredrik går på pappaledighet och vi kastar därmed om rollerna något. När vi stod på tröskeln till att bli föräldrar trodde jag vi var bättre än tråkig osämja, små tjafs om egentid, vardagssysslor och prioriteringar. Men fullt så bra var vi inte och alla jag pratar med bara skrattar och menar att sånt är livet med det små. Olika liv under samma tak ser på vardagen på olika sätt. Ett steg för att närma sig varandras världar är att berätta om sina behov, om sin vardag och genom att dela på ledigheten som inte alls på något sätt ska ses som en ledighet. 

Min sons strumpor är halkstrumpor och dem är smutsiga i sulan. Han är tre månader nämnde jag det. #skrytsam mor växer i sin sons framsteg

Nu rullar din förkylda pappa dig över tröskeln i hallen. Du ligger i vagnen och då blundar nöjt och suger på din napp. När pappa stannar vagnen för ett slag så tittar du upp storögt och undrar vad som hände. Du är trött. Grattis vår kirub på din tremånadersdag.

Älskar dig/

Mamma

I solsidans mammagrupp jämförs barnens utvecklingsnivåer, deras framgångar, shape and form. Med ödmjukhet och svensk försiktighet görs detta även i verkligheten. Vi träffas och pratar om våra små, det är skönt och bekräftande. Vi stöttar varandra och ger varandra tips och goda råd. Vi känner av varandras trötthet och accepterar gnäll, skrik, amning och blöjbyte på offetliga platser. Det känns skönt att ha min mammagrupp. Men när vi går hem så skäms vi lite, "var han tvungen att skrika fullt så mycket, dem andra barnen var ju snälla och bara satt i sina mammors varma famnar" "kanske tror dem att jag inte vet vad min lille vill ha eller hur han mår", men så tänker vi samtidigt att det visst var tur att han stod upp så länge och visade hur stadig och tidig han är i sin motorik. Det ena förtar det andra och jag känner mig stolt över min son. Sorgligt! Påverkas min stolthet av min sons dagsform och utvecklingsfaser? Ska min son behöva prestera för att jag ska framstå som en bättre mamma? Är jag så sorglilg? Eller är det ett sämhälligt misstag som gjorts då vi ofta och gärna har skuldbelagt föräldrar där barnen är lite sena med att till exempel gå. Orsaker hittas ofta i föräldrarnas hantering av sina barn, "du har säkert burit för mycket" eller så är det något vi som föräldrar gjort som är bra och förståndigt då barnet visar tecken på tidig fysisk och/eller mental utveckling. Detta betyder att fokus ofta hamnar på oss föräldrar, vad vi gör och inte gör, istället för på barnet. Och man påstår att man blir mindre självisk av att få barn.

Jag har ibland dåliga dagar, så har också Alfons och alla andra mindre och större barn. Alfons dåliga dagar skulle alltså få mig som mor att framstå som mindre kompetent i min roll - är jag rädd för. Vilken börda jag lägger på min sons axlar. Hans dagsform ska inte får inverka på min syn på min modersroll, han ska utan inverkan tilllåtas ha dagar som suger. Jag ska lära mig acceptera hans motgångar så som jag accepterar och välkomnar hans framgångar. Just för att det är hans!

Ett barns fysiska utveckling läser jag är visserligen beroende av att barnet är aktivt och på olika sätt använder sin kropp. Men det vi ser som kritiska trösklar, som att krypa, gå och stå, kan inte passeras innan nervsystemet är redo för detta - vilket är genetiskt styrt. Det kan med andra ord inte påskyndas av oss föräldrar.

Och någonstans vet vi ju detta. Likt förbannat sitter vi där och jämför våra barn med andra, vi blir stolta och känner oss lyckade, eller oroliga och känner oss misslyckade, allt beroende på hur jämförelsen utfaller. Om man tänker att detta skulle bero på att vi känner oss bedömda i vår föräldrarroll säger jag - så mycket för den osjälviska förståndiga föräldern med stor ödmjukhet inför sitt barns utveckling.

Älskade Alfons. Idag har vi för första gången promenerat och fikat med vår mammagrupp. Solen har värmt i dag och vi märker att våren är på tröskeln. Du var vaken hela promenaden, låg och kollade på kala trädgrenar och den blåa himlen. När du fick solen i ansiktet knep du hårt ihop ögonen. När vi kom till fiket var du fortfarande vaken, du satt upp i vagnen och tittade intresserat på de andra barnen. Du lät mamma äta i några minuter. Efter det kom den jobbiga tröttheten till dig. Du ville somna med var distraherad i ditt försök vilket gjorde att du var så ledsen. Timmar gick och först senare på kvällen kom du till ro. Bärsjal, bärsele, vaggning, buffning och promenad i vagn hade vi prövat innan den stora utmattningen kom över dig och du somnade lugnt i sin säng. Där sover du nu medans mamma och pappa nöjt hänger framför tvn. Vi pratar om nattningsrutiner och känner oss ganska nöjda i dagsläget att du efter blöjbyte och pyjamas på ändå somnar lugnt i din säng runt 20-21 på kvällen. Under nätterna äter du varannan till var tredje timma, då ligger både du och jag på sidan i sängen och efter du ätit orkar inte mamma lägga tillbaka dig i din säng så du ligger kvar med oss i stora sängen. En metod som vi kallar "ingen metod alls". 

I morgon ska vi träffa Sofia och Eskil för promenad och fika i skrapan. Eskil är ca nio månader äldre än dig, ni har bara träffats en gång. Tänk att det skiljer sig så mycket nu men när ni ska börja i skolan kan ni hamna i samma klass. Ja, konstigt är det. 

Nu är det nattning även för mor och far. 

Älskar dig/

Mamma och pappa

Dagen innan den dag som vi tror/ser som dagen du tillverkades skrev jag följande inlägg:

Mars 2010

"Jag har ett jobb jag utvecklas i, går in i och tror mig på sikt kunna utföra på ett framstående vis. Jag har en sambo jag älskar och som älskar mig. Vi planerar vår framtid men finner lyx i vardagen. Jag bor fint och snart kommer knopparna på träden att förvandla min näsa till en läckande kran. Vännerna har vackra hjärtan och jag ser på framtiden med tillförsikt. Jag tror på oss och allt är nästan för bra för att hugga i sten och tros på. Nästan. Jag längtar fortfarande efter en större familj och även fast livet som DINK´s är njutfullt låter sömnlösa nätter, kräksjuka dagisbarn och små små spädbarns fotavtryck i tiden som det vackraste en kan tänka sig. Men för första gången, jag vågar säga någonsin låter det vackra som det vackraste komplement till den vackraste av familjer och inte som ett plåster på såren, ett förband för sprickor i fasaden eller ett sammansvetsande substitut för något som annars inte fungerar vidare utav sig själft. Det gör vi! Nu! Och vi är lyckans ost som kan säga så."

Och den 28/12 samma år kom du mitt hjärtegryn. Så mina sömnlösa nätter får jag väl rakt äta upp och tänka på kärleken bakom varje vaken sekund.

Nu ligger du och tuttar, du tittar upp och våra ögon möts. Du är vacker. I går skrattade du, mycket. Kameran gick varmt och jag hann föreviga ditt vackra leende.

Älskar dig/

Mamma