Med Alfons på bröstet står världen stilla. Jag är så stolt över min son och när jag tittar dig i ögonen så lär jag känna dig underbara pojke. Varje dag lite mer.

Idag är jag tung. Jag har inte sovit mycket alls. Och jag är förkyld. Min kropp värker och jag ringer min mor som kommer mig till undsättning. Hon tar en promenad och jag kopplar av. Hon steker lite middag och jag blir glad. 

Det ligger mycket dåligt samvete i att känna hur man inte orkar. Som att min bristande ork skulle stå i proportion till den kärlek jag känner till min son. Och visst ligger det skuld i att känna hur lite lyx och flärd skulle göra gott, hur en hårklippning eller ett klädesplagg skulle hjälpa vardagen, hur det skriks efter ensamtid och hur mina dagar hemma är rätt tråkiga om än alldeles alldeles underbara, med Alfons på bröstet. Han som jag är så stolt över. Skulle aldrig vilja vara utan, inte en dag. Inte utan min son. Trots det kom idag tårar. Av trötthet. Vill också äta gott på restaurang med min man. Vill också någon gång känna mig lite fin, utan svarta påsar under ögonen, kräksfläckar över halva mig och det torra håret i en semistrukturerad tofs. 

Men har man längtat som jag längtat, gråtit som jag gråtit, älskat som jag älskat så känns det otacksamt att känna trötthet, leda och när gråten sitter i halsen och orken och tålamodet är långt borta då skäms jag. Mycket. 

Nu kom momma över, steka ordning lite middag och avlösa mig i min trötthet. Alfons far är på Intiman och ser på Henrik Fixeus (?) som läser folks tankar, en sinnescirkus ska det heta. Jag tror och hoppas för honom att det är något bra. 

Nu sover prinsen och livet är stilla. Skönt.

Idag har du haft ont i magen. "Fispipen" har varit framme under natten och under dagen. Du ligger så stilla på skötbordet. Du verkar gilla att ligga där, och kissa på den som står framför dig. När du får ont i magen så skriker du och jag känner mig maktlös. Du har haft svårt att komma till ro idag, endast sovit korta stunder och det tär, det tär på dig och på mig. Men nu, nu så sover du tungt i din babysitter och världen står stilla. Så fin du är.

Älskar dig/

Mamma

Att vara nybliven mamma kan liknas vid att vara nyutexaminerad sjuksköterska. Och det tre p:na som tidigare i min värld stått för Pass, Pengar och P-piller har nu fått en ny innebörd och idag står Planera, Prioritera och Passa på som det tre viktigaste p:na i min vardag. Att kissa i förebyggande syfte är något nytt, att passa på att sova, att prioritera vikten i att göra något Just då till skillnad från att vänta och prioritera något annat. Att planera matköp, att planera morgonrutiner och aldrig göra något i sista sekund. Om det inte handlar om amning, byte av blöja eller klädbyte efter nedkräkning, alltså sådant som helt plötsligt gör att min tidsplanering går om stöpet. Sådant är livet med modershjärtat på utsidan.

Att vara ny sjuksköterska innebär precis som ovan en yrkesvardag som domineras av att prioritera rätt, planera i den mån det går och däremellan passa på. Passa på att äta då det är lugnt, passa på att uträtta toabestyr och se till att alla inblandade överlever. Ganska snart kommer du in i arbetet och kaoset som rådde lägger sig och du börjar känna dig bekväm i din nya roll. Som sjuksköterska, som mamma. Och Precis när du trodde du fått grepp om tillvaron sker något nytt, du stöter på patrull, något du ännu inte mött i din roll och du står återigen på ruta ett. Upplevs det som.

Alfons är förkyld. Han är hes och hostar lite. Men han har ingen feber, han sover ok och han äter ok. Han kissar bra och modershjärtat även om det fått sig en sjuhelsikes törn av Alfons än så länge rätt milda förkylng, mår rätt bra. Nu ska det fortsätta just så. Och från och med nu ska Alfons flyta genom livet kärnfrisk, vara ett lyckligt litet barn och världen ska göra honom väl. Och jag förstår att så inte kommer ske. But one can wish   

Varje morgon går min man upp, långt innan han börjar jobba. Tar vår son på promenad. Jag disponerar därefter den kommande timman som jag vill. Sova står oftast överst på listan. Och underbar är den timman. Jag hoppas och tror att den timman även kan vara viktig för mannen. En timma med Alfons innan han går iväg för ett långt jobbpass. Imorse fick jag därför sova en lång skön timma innan Fredrik åkte iväg för en övernattning och ledarmöte. Så nu står jag ensam med liten sjuk Alfons. Men så har jag ju Momma och vänner som kan rycka ut, eller in vid nödanrop från sjöstaden. Så vi simmar lugnt vidare.

Idag skiner solen Alfons, du är sex veckor gammal och hes. Vi gör inte mycket idag tycker jag, tar en promenad, ser en film och myser i soffan. Igår var vi på café med Kataina, Bernie och Gaston. Du sov hela tiden förutom då du tuttade. Rosie var också med eftersom vi var hundvakt. Rosie vaktar dig så fint och slickar på dina små fötter ibland.

Nu är du märkbart trött och jag hoppas du snart ska somna. Men nyfiken som du är vill du titta på allt och sömnen är inte ens nära just nu.

Älskar dig/

Mamma

Efterkontroll hos mödravården som får ses vara utan anmärkning. Det blir människa av denna kvinna också. Ner 12 kg men garderoben står obrukbar ändå. Brukar mammakläder än och surar åt spegelbilden av mig själv. Men bilden av Alfons bringar större lycka än jag kunnat ana och skuggar min hydda. Nu är han tre veckor gammal och är våran duktiga pojke. Stadig, intresserad och vaken. Kissar mer än gärna ner både mamma och pappa så fort chansen ges, kräks efter amning och uppsattar inte att bli nersprutad av mammas tutte. Han har än inte fått något riktigt sovmönster men har en längre sovperiod mitt på dagen samt från sena kvällen fram till 23-tiden. Sömn är såklart en bristvara men tas igen i små mått om dagen.

Orolig är jag för vår son, förkylningar och kräksjukor, oregelbundet andningsmönster och magknip, snorig näsa eller kletigt öga. Listan kan göras lång och proffesionen står undan för mammarollen och jag står stundom rådvill. Pappa avslöjade hur han legat vaken inatt någon timma för att lyssna till Alfons som ska ha låtit lite förkyld. Sådant är föräldrarskapet, sådan är kärleken till ett barn.

Idag har Alfons badat med sin pappa. Och han njuter av era badstunder. Mindre av att mamma sedan tar upp dig.

Vidare måste jag utbringa ett hurra för nappen. Förde en antinappkampanj tills för ett par dagar sedan då både mamma och pappa gav upp kampen och in åkte nappen och det är vi tacksamma för. Inser också att det nog inte är enda principen vi kommer tvingas att ge upp för. Sådant är föräldrarskapet. 

Nu ligger Alfons på pappas bröst. Sover gott medan pappa pussar hans panna full med kärlek.  

"Dagisplats - en bristvara" så börjar nästa kapitell ut. På återseende.

Johan Alfons föddes den 28 december och nu blir livet aldrig mer desamma. Vi myser och snusar Alfons mest hela dagarna. Känns som det ska.

Från idag är det vår uppgift att forma Alfons till en varm, tolerant, godhjärtad person med lusten att leva livet. Vi vill att du får vara lycklig, finna din väg och våga den gå. Och så mycket mer. Allt och lite till vill vi för dig vårt mirakel.

I morgon tar vi en tur till Skanstull, pappa ska klippa sig och mamma köpa amningslämpliga linnen. Jag känner mig som en mjölkkossa med vattenspridare på spenarna..så sprejar jag ner min omgivning.. Jag glädjer mig över att jag börjat läka fint och det att vi får må så bra.

Vilken välsignelse. Vilken gåva.

Sitter i soffan men vår son liggandes min famn. Han har somnat efter en stunds tuttande och hela mitt hjärta ler till bristningsgränsen när jag tittar ner mot honom. Han är äntligen här.

Den 27 dec klockan 10.00 fick jag regelbundna värkar med sex minuters mellanrum. Hanterbara sådana och jag lunkade på i vanlig takt hemma. När klockan var 12 ringde jag till Fredriks jobb och menade att jag tror det har startat men att han visst kunde jobba på i vanlig takt och att jag uppdaterar vid förändring. Med halvdan förmåga löd han mig och först kl 18 ringde jag åter. Nu var det allt annat än hanterbara och medans jag stod och slog näven i väggen ringde jag upp till förlossning och stönade ut att jag nog ska föda barn nu. På något vis ringde jag taxi och minns att jag skrek att jag skulle till förlossningen på SÖS.

Fredrik mötte upp inne på ett rum på SÖS och en kvart senare med värkar var tredje minut får vi reda på att jag bara är öppen 1,5 cm. Två alvedon och en dexofen, åk hem ta ett bad och kom tillbaka i natt blev budet och som en oerfaren förstagångsföderska gjorde jag/vi som hon sa. Taxi hem och den dryga timman vi hann vara hemma minns jag i ärlighetens namn inte mycket av. Men vet att jag tog ett bad just som hon sa, sedan låg jag naken på govlet och spydde i en hink. Tryckt nedåt var enormt och jag upplevde en näradödensmärta. Skrek nån gång att nu åker vi upp igen, medan Fredrik mest menade att vi bara kommer bli hemskickade. Någonstans på vägen förstod han nog att jag menade rätt mycket allvar och när jag innefrån toan skrek att han skulle ringa en ambulans för nu kommer jag föda så kom han lugnt in och sade att taxin var här och att förlossning är underrättade. In in taxin och med en sammanbiten taxichaufför som körde rally mellan rödlysena och som nog mest ville bli av med sin gastande kund kom vi fram. Jag stönade ut att jag nog ville ångra mig och att vi nog kan skita i det här.. En underbar barnmorska tog över ett tag och fick mig tat fokusera. Uppe i säng och öppen fyra cm. Så på mindre än en timma hade jag öppnat mig från en till fyra cm. Lustgas och en Fredrik som coach tog vi oss en halvtimme fram. Sedan lades en EDA och straxt därpå var jag fullt öppen. Så inom tre timmar gick jag från en till tio cm öppen. EDAn gav mig lite andrum men då han stod så pass långt ned i bäckenet fick jag snabbt känslan av att vilja krysta. Men det var tydligen inte riktigt dags och styrkan i värkarna var inte tillräckligt kraftiga efter det att EDAn lades så oxytocindropp kopplades och därefter tilltog värkarbetet och jag fick snart börja krysta. Det gick framåt och snart säger barnmorskan att han är mörkhårig varpå en snabb tanke från en omtöcknad Emelie kommer - vem har Fredrik varit med nu? Ja, precis så tokigt kan man tänka när lustgas och smärta gjort en hög.

Efter ett tag med krystvärkar viskar någon (fredriks ifyllnad) att hämta läkaren. Hotande fosterasfyxi med navelsträngsomslingring med kompression blev diagnosen och sugklocka anlades och efter lite svaga värkar som gör att hans huvud blir stående halvvägs ute föds han sedan fram på två dragningar. Och han mår bra.

Det är inte lätt att bli mamma. Inte lätt att bli gravid och sedan ska man igenom tio månader av tusen känslor för att sedan föda fram i enorm smärta ett litet barn som du är mamma till. Bara sådär. Jag är mamma, men nu ska jag också bli mamma, lära mig hur jag gör och lära känna min son. Det är minsann inte lätt alla gånger. Allt går bra. Det sprutar mjölk om mig som om jag vore en kanon och sonen mår bra, allt löper fint och vi har det bra.. Men jag är känslosam, jag bär alla känslor utanpå och den nya situationen tar tid att förstå. Längtan har varit enorm och nu behöver jag landa.  

Samma dag som vår älskling föddes, den 28 dec lämnade en fin vän jordelivetmed stor stor saknad. Endast 30 år gamal. En föds och en dör. En vecka innan vår son föddes pratade jag med min vän. Han berättade om föräldrarskap, om pappans roll under förlossning och om tankar och drömmar inför framtiden när det kom till jobb. Jag väljer att inte berätta närmre om vårt samtal men känner att han hjälpte vår son att komma till världen. Två underbara killar bytte plats. Lycka och sorg i en enda röra. När jag fick beskedet på BB grumlades alla känslor men idag vet jag att vi drabbas av livet och dess ödets nyck. Jag hade aldrig hållit min son i famnen om det inte vore för den sorg jag bar på ett tag tillbaka. Vem som bestämmer vem som ska gå och vem som ska stanna är för oss obegripligt att förstå. Men två sanningar ändå.

I morgon är det återbesök för mig hos mammaläkaren som hon kallar sig. Återbesök för vår son på BB-mottagningen skedde i lördags och gulsoten är utbajsad och han har vänt i vikt. Mamma och pappa är stolta så stolta över sin son. Sprickfärdiga såklart.

Nu kan man fundera över om det är igång kan hända. Har börjat öppna mig. Men är i tidig latensfas. Hem för välbehövlig sömn på lite tabl. Låta livmodern slappna av på tabl bricanyl. Och jag har haft en riktigt bra natt. Hur det fortlöper nu är helt upp till vår fina klimp. Drar det ut på tiden eller kommer vi se vår skatt i våra armar inom kort? Nu vilar vi. Och äter Biskvier.

Tackar fina vänner för måndagskvällen. Blommor och god mat. NI är fina ni.

Det har varit en dålig natt. Plågsamt sömnlös. Men musikhjälpen hjälper mer än utsatta barn, vilket otvivelaktikgt är den främsta och viktigaste insatsen, men också jag blir hjälpt. Nour tar mig igenom min natt, tacksamt.

Det är saker jag tänker på under dagen, saker som jag ser som intressant nog att vilja skriva om. Men så tar gravidkoman över och allt i hjärnan är som bortblåst - jag känner mig som blåst helt klart när jag lever i min gravidbubbla. 

Det har sprängts två bomber i stockholm och Sveriges första självmordsbombare är räknad. Det är en svår balansgång som Sverige åker på tänker jag, och jag blir rädd inför framtiden. Oacceptabelt för Sverige säger babyface, men är det någonsin acceptabelt någonstans frågar jag. Men jag förstår vad som sägs.. bevara ett öppet samhälle öppet. 

En ny känsla kom över mig. Den att rädda min familj. Jag känner mig beskyddande för mitt och vårt, barn och familj. Jag känner mina känslor som egoistiska och är inte van med lejonmammaupplevelsen. Jag tyckte helhjärtat att F kunde ta och jobba hemifrån, min mamma att julhandla på sin höjd skanstull-medisområdet. För att inte tala om klimpen...vi bosätter oss i en liten stuga i djupaste skogarna i norrland..men aktar oss för vattnet som kan vara kontaminerat   , ja, vad göra? Skämt åsido så känner jag mig beskyddande i mitt rådande tillstånd och jag låter så kännas. Tänker att det så får vara. Har ju en sund man som stoppar mig innan jag bygger ett bombsäkrat utrymme på altan. Så det ordnar sig nog - för oss och för Sverige.

Nu sitter jag här med TENSen och andas igenom alla förvärkar. Kroppen värker och trött är jag. Och nu blev jag hungrig.

Så precis så blåst är jag att jag inte kunde uppbåda en intressant, intelligent mening utan enkom fortsätter att skriva om det som finns i min bubbla. Hur tråkig är inte jag.

Ta väl hand om er vänner och medmänniskor.