Känner att jag behöver berätta, skriva ner, att idag var en bra hämtning. Lekte kvar på "rastgården" tillsammans med Alfons och dem andra barnen. Vilket uppskattades enormt av Alfons som lekte på just så som han annars gör. Han var min stora lilla son igen. Under tiden förde jag en bra samtal med en av hans "fröknar".

Samlar på mig goda känslor. Men tar samtidigt dem dåliga känslorna på största allvar. Min son ska ha det bra.

Två samtal inkom efter förra inlägget. Två samtal som bekräftade mina känslor enormt. Underbart att räcka ut en hand och få sådant fint gensvar. Tack   

Jag läser mitt föregående inlägg och inser att det inte alltid blir som man tänkt det. Som vi tänkt det. Jag gråter. Jag har lämnat Alfons på sin förskola, det är måndag och tredje veckan är påbörjad. Alfons mår inte bra. Det som var så självklart, det som skulle gå så bra är just precis tvärtom. Min lilla son inskolades under tre dagar, med mig på plats. Sedan skulle jag finnas tillgänglig under ytterligare fem dagar. Om han var alldeles för ledsen skulle dem ringa så kunde jag komma, snabbt. Dem ringde inte. Alfons hade somnat och han hade ätit. Så han fick vara kvar till dess att jag kom för att hämta honom. Men hade han verkligen kunnat acklimatiseras under dessa tre dagar? Idag när tredje veckan påbörjas är han ”mammigare” än någonsin. Han har mardrömmar och vaknar under nätterna. Han gråter när vi närmar oss dagisgården och gråter sig hes hårt fastklamrat runt min hals. Jag pratar glatt, berättar gång på gång att jag kommer tillbaka, pussar hej då och så går jag. Sedan kommer tårarna och ingenting med det här känns positivt.

Så vad gör man. Om två veckor börjar jag åter jobba. Jag ska ta upp med hans ”fröknar” huruvida vi borde förlänga hans inskolning. Jag vet med säkerhet att detta inte kommer tas positivt utan ses som ett bakslag och inte gillas. Det har varit många inskolningar och 8 av 10 barn är runt året gamla, nu börjar gruppen landa och min närvaro kan nog ”röra till det”. OM jag med säkerhet visste att Alfons skulle må bättre av att jag är med på dagarna skulle jag självklart kräva detta. Men hur vet jag vad som är bäst. Hur kan jag veta när han mår för dåligt. Om jag hade en manual för min mammiga, självständiga lilla paradox skulle jag plocka ner månen till honom OM det var det som krävdes för hans välmående. Men jag vet inte. Jag har ingen manual.

Nu ska jag berätta om Alfons. För Alfons är en rätt speciell stor liten människa. Precis så som alla föräldrar säger är just deras barn det mest speciella barn there is. Såklart. Men, säger jag, min son har en vilja, en självständighet och drivkraft som sällan skådats. Tänker jag. Han ”kan själv” och han var kanske en månad gammal när vi först förstod att han inte längre ville vara bebis. Han har aldrig velat vara bebis. Han ville ta nästa steg långt innan han behärskade det första. Han leker gärna med små bebisar, är snäll och vänlig. Eller så är det äldre barn och vuxna som faller honom i smaken. Främst vuxna. Barn i hans egen ålder ter sig främmande för honom och han förlorar konceptet och kanske är det just det som sker på förskolan. Alfons är smart, han funderar mycket, han är väldigt känslig samtidigt som han gärna går sin väg och väljer själv när han vill hålla handen. Han besitter även en stor dos humor och får ofta sin omgivning att skratta. Allt som oftast är han glad, mycket glad och energin i honom är oändlig. Kommunicerar gör han väl men saknar ännu ord att göra sig väl förstådd med. Detta gör honom ofta och mycket frustrerad och denna frustration har han alltid ägt. Saker går inte tillräckligt snabbt och när omgivningen sätter gränser ser han det som begränsningar.

Hur gör vi nu med förskolan? Fortsätter vi på inkört spår? Kanske med risk att förlora själen i min sons personlighet. Eller är det så här det är att börja förskola. Jag eftersöker allas blandade erfarenheter och råd.

Det kan hända, med stor trolighet att vi kommer flytta om ca en månad. Han KAN gå kvar på aktuell förskola, men enklast avståndsmässigt och med hänsyn till närheten av kompisar är att han får byta förskola. Med tanke på hur han mår idag, när blir ett bra tillfälle ett byta förskola på. Finns det ett sådant tillfälle? Min villrådighet är enorm och viljan att Alfons ska få det så bra som möjligt gör mina tankar för svåra.

Idag efter lämning gick jag fullständigt i bitar. På väg hem passerade jag Alfons BVC. Jag gick in och när tårarna rullade snabbt och många satte jag mig ner med en vänlig sköterska, berättade min oro och efter ett bra samtal fortsatte jag vägen hem. Och nu sitter jag här, skriver, gråter inte längre utan finner det mest skönt att få sätta ord på känslor, högt och lågt.

Den enda förhoppningen jag och Fredrik hade när Alfons skulle börja förskolan var att han skulle ha kul och trivas. Den förhoppningen har vi fortfarande, men idag uttrycker jag det som ett krav. Förskolan har sina problem, lokaler som inte är byggda att husa en förskola, en gård mindre än vårt vardagsrum, oinspirerande och begränsande. En av pedagogerna har vid flertalet tillfällen jämfört barnens färdigheter och svårigheter med varandra i samtal med mig. Som förälder blir jag hemskt ledsen och nedslagen, sedan blir jag arg och avigt inställd på hela förskolan. Men jag äger ingenting. Inte än.

Summan av mitt inlägg: Hur vet jag att vi gör rätt?