Den 29 augusti ska världens goaste rackarunge skolas in på Jensens förskola vid Danvikstull. Det är ingen nagelbitare direkt. Jag vet att detta enkom och endast är bra för sonen. Han kommer trivas som fisken och jag tror vi alla kommer mår bra av andra och kanske bättre runtiner. Men, det känns helt plötsligt främmande på ett sätt jag aldrig förut känt det. Att andra människor, för mig helt okända ska ta väl hand om min son större delen av dagen. Dem ska se honom, förstå honom och fostra (lära) honom. Och jag och Fredrik ska snällt gå till våra jobb och förlita oss på att detta görs på ett (för oss) tillfredsställande vis. Det handlar alltså inte om att jag tror att Alfons kommer må dåligt, sakna eller fara illa utan, ärligt nu, om ett kontrollbehov. Alfons har haft barnvakter från vitt och brett och jag har aldrig funderat på ovan skrivna vis. Han är social, oblyg till tusen och kommer må strålande av den utvecklingen som kommer ske. Men fortfarande känns det främmande. Nytt, och det är det ju också. För oss alla.

Jag funderar lite på de barnen som inte går på varken förskola eller dagmamma. Det är ju självklart oftast i främsta ledet en ekonomisk fråga huruvida förskola/dagmamma nyttjas eller inte nyttjas. Men i de fallen där barnen inte går på förskola utan är hemma med ena föräldern - är det inte ren och skär egoism och kontrollbehov det handlar om? Jag tror barnet lär sig mycket om sociala sammanhang om språklig och social identifikation när det vistas på förkolan. Jag tror att det är viktigt att barnet får chansen att fylla på väskan av erfarenheter, utan föräldrarnas konstanta närvaro. Med detta skrivet vågar jag inte ens fundera över och gissa kring eventuella konsekvenser av att vara ett hemmavarande barn. Det har jag inte rätten till anser jag. Jag känner bara att det är mycket viktigt att barnet får den tiden från föräldrarna och växa lite på egen hand.

Nu kommer Alfons gå nästintill heltid och detta innebär att det blir än viktigare hur vi umgås på helgerna och kvällarna. Mycket samtal och närhet, mycket närvaro och mycket lyssna.

Jensens förskola vid Danvikstull är ett utedagis som jag benämner det. Dem är ute mycket och en dag i veckan oavsett årstid sover barnen ute i små tält. Både ser ut och låter onekligen mysigt och hälsosamt.

När allt det nya visar sig gå bra så kommer kontrollbehovet lägga sig en anings, och en ny era starta. Snart skrålar han ikapp på nått hemsk stundentflak och rätt var det är nattar jag mina barnbarn. Nä, kanske skulle hålla rackarungen hemma några år till..

Jag har längtat efter att skriva här ett par veckor nu och kommer aldrig till skott. Hjärnan bubblar över och tankarna förblir oskrivna. Något jag inte gillar. Hoppas på bot och bättring och slår mig sjäv över fingrarna som en skarp påminnelse.

Detta kan vara det sämsta och med oinspirerade inlägg jag någonsin skrivit. Men så är det kanske, ibland måste man bara på´t igen för att få upp glöden, även om man första gången inte tycker det blév så bra eller kul.

På återseende.