Den 29 augusti ska världens goaste rackarunge skolas in på Jensens förskola vid Danvikstull. Det är ingen nagelbitare direkt. Jag vet att detta enkom och endast är bra för sonen. Han kommer trivas som fisken och jag tror vi alla kommer mår bra av andra och kanske bättre runtiner. Men, det känns helt plötsligt främmande på ett sätt jag aldrig förut känt det. Att andra människor, för mig helt okända ska ta väl hand om min son större delen av dagen. Dem ska se honom, förstå honom och fostra (lära) honom. Och jag och Fredrik ska snällt gå till våra jobb och förlita oss på att detta görs på ett (för oss) tillfredsställande vis. Det handlar alltså inte om att jag tror att Alfons kommer må dåligt, sakna eller fara illa utan, ärligt nu, om ett kontrollbehov. Alfons har haft barnvakter från vitt och brett och jag har aldrig funderat på ovan skrivna vis. Han är social, oblyg till tusen och kommer må strålande av den utvecklingen som kommer ske. Men fortfarande känns det främmande. Nytt, och det är det ju också. För oss alla.

Jag funderar lite på de barnen som inte går på varken förskola eller dagmamma. Det är ju självklart oftast i främsta ledet en ekonomisk fråga huruvida förskola/dagmamma nyttjas eller inte nyttjas. Men i de fallen där barnen inte går på förskola utan är hemma med ena föräldern - är det inte ren och skär egoism och kontrollbehov det handlar om? Jag tror barnet lär sig mycket om sociala sammanhang om språklig och social identifikation när det vistas på förkolan. Jag tror att det är viktigt att barnet får chansen att fylla på väskan av erfarenheter, utan föräldrarnas konstanta närvaro. Med detta skrivet vågar jag inte ens fundera över och gissa kring eventuella konsekvenser av att vara ett hemmavarande barn. Det har jag inte rätten till anser jag. Jag känner bara att det är mycket viktigt att barnet får den tiden från föräldrarna och växa lite på egen hand.

Nu kommer Alfons gå nästintill heltid och detta innebär att det blir än viktigare hur vi umgås på helgerna och kvällarna. Mycket samtal och närhet, mycket närvaro och mycket lyssna.

Jensens förskola vid Danvikstull är ett utedagis som jag benämner det. Dem är ute mycket och en dag i veckan oavsett årstid sover barnen ute i små tält. Både ser ut och låter onekligen mysigt och hälsosamt.

När allt det nya visar sig gå bra så kommer kontrollbehovet lägga sig en anings, och en ny era starta. Snart skrålar han ikapp på nått hemsk stundentflak och rätt var det är nattar jag mina barnbarn. Nä, kanske skulle hålla rackarungen hemma några år till..

Jag har längtat efter att skriva här ett par veckor nu och kommer aldrig till skott. Hjärnan bubblar över och tankarna förblir oskrivna. Något jag inte gillar. Hoppas på bot och bättring och slår mig sjäv över fingrarna som en skarp påminnelse.

Detta kan vara det sämsta och med oinspirerade inlägg jag någonsin skrivit. Men så är det kanske, ibland måste man bara på´t igen för att få upp glöden, även om man första gången inte tycker det blév så bra eller kul.

På återseende.

 

emma

7 juni 2012 20:28

Inte alls dåligt..:) Inte ens ringrostig..:p Skönt bli av med ett överskott från hjärnan;)

 

karin - om livet i linoleumheaven

7 juni 2012 20:30

Jag känner igen dina känslor. Speciellt nu när vi fick in Lova på en förskola som kändes felfelelfelfel! Nu köar vi igen, för vi vägrar sätta henne i den förskolan.
Fast som förälder måste man nog våga ställa lite krav.

Och det där med hemmavarande barn. Både jag och min bror började dagis väldigt sent. Eller han började direkt på lekis. TYcker nog att vi är hyffsat välartade ändå, men på den tiden var många mammor hemma och de fixade aktiviteter åt oss. Jag gillade aldrig dagis, lekis eller fritids sen, kanske ett resultat av att jag inte var med från början?

http://www.karinsblogg.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...