Stugköpet som gav oss mersmak. I september förra året blev vi husägare till ett hus i Vallsta, Bollnäs. Ett landställe, en oas, ett lugn. Mitt i den kaosartade graviditeten köpte vi en liten del av en dröm. Nu njuter vi av den men fortsätter drömma. Idag bor vi i en underbar lägenhet med stor inhängnad altan och ett landställe att fly till när stan blir för stor, för trång och när vardagen blir för stressig. Men varje gång vi återvänder till stan förstår vi att vi, inkl barnen, behöver yta, luft och grönska. Vatten, berg och dalar.

Alfons har energi. Enligt mig (mamma) mer än många andra i hans ålder. Han är intensiv i allt han tar för sig, i allt och hela tiden. På intensitetsskalan slår han i taket. Jag och hans pappa ser att han skulle må väl av yta, luft och grönska. Mer än han idag får. Att bo i Stockholm är underbart, tillgången är oändlig och smultronställena många. Jag är uppväxt på Södermalm i Stockholm och vet inte hur jag skulle känna för en eventuell framtida flytt. Men för att veta måste man prova. Eller hur.

Drömmar är bra att ha. Viktiga. Men ibland kanske drömmen kan bli mer än bara en dröm. Bara kanske. Men jag känner mig skeptisk till hur vår dröm tillsammans skulle kunna förverkligas. Tankar för stora att tänka just nu. Sköljs över av en våg av orkeslöshet. Det går inte säger en del av mig medan en annan del av mig skriker fegis! Kör ba kör!

Nu vaknade lillebror Rasmus och jag vet att vi har det bra - just nu, just här. Frågan kvarstår dock. Hur skulle det vara om vi bara vågade?!

Gör mig iordning för hämtning på förskola och parkhäng.