Jag vet idag att jag aldrig kan vara beredd. Är så glad för att jag förstått detta, nu kan jag vila i vetskapen. Men jag ska inte säga att det är utan tankar som jag vaggas in i förståelsen. Jag undrar vad jag kunnat gjort annorlunda. Vem, vad, hur hade eventuellt kunnat påverka utgången. Om ens alls. Oavsett vad vet jag idag att jag aldrig kan vara beredd. Luta sig tillbaka och lugnt skriva vidare.

Idag saknas du smärtsamt inom mig. Mammas ängel.

Du har inte en aning, aning. Det är s logiskt. Bara så.

På altanen, med spikmatta under ryggen ligger jag ute i solen. Jag läser en bok, inte tung så det blir aldrig jobbigt att hålla upp den med handen. Och jag har det bra. Men så står saknaden, sorgen på andra sidan glasrutan. Och då saknaden är min vän, mitt minne och förutsättning så välkomnas den hjärtligt med hela min kropp. Gårkvällen med fosterställning i dina armar och jag låter saknaden visa sitt nödvändiga ansikte. För dig. Och det går bra. Du lämnar inte, du stannar och menar att jag har fel när jag kämpar emot välkomnandet av sorgen efter min ängel. Och så här går det till, mitt liv i en konsert. Där glädjeminnen fäller tårar av sorg. Och hur kan jag be dig förstå när min egen person inte hinner med.

På söndag åker jag till Gävle, och som jag tidigare nämnt för mig själv orsakar förlusten och rädslan viss obstruktivitet i andningen. Det försvårar glädjens framkomlighet och gör att den nödvändiga fokuseringen som de nästkommande två veckorna förutsätter äventyras. Men du sa, jag går ingenstans, jag återfinns bakom hyllorna, datorn och surkålen. Så ta din tid.

Katastroftankar får mig ur spel. Rädd för förluster och påminns vackert varje dag om att vi blir drabbade. Och det är med glädje och stor stor sorg som jag drabbats denna sommar. Som är på väg att rinna ur händerna på mig.

En grisig sjuka gör att vi hostar, frustar, nyser och jämrar ikapp. Och gör att jag får tid med dig. Så välkomnas en grisig sjuka, med röd matta och storslagen musik slår vi båda ut armarna för att säga - Prosit, min kära, prosit!

Jag är inte hel, långt i från. Jag begravde mitt hjärta och mina lungor samtidigt som du försvann ifrån mig min ängel. Men någon behärskade hjärt- och lungräddning väl och mitt hjärta slår åter, tillsammans med några ynka andetag så lever jag. Du vet det nog inte själv, men höjden på ditt tak når molnen och jag får rum, mitt hjärta bankar och jag kan andas.

There are angels on earth. This summer has given me proof on the matter. Friends from a far, friends nearby and angels I don’t even know has given me proof on the fact that there are angels walking around on earth. That helps you along the road without even knowing. Simply beautiful. I can say that I’ve lost and I’ve gained all at ones. So why is it that one has to go through heartache to be able to see the beauty that is there right in front of you? Every minute of every day. One would like to get the gift of both. But it seems that one has to lose out on something dear, to be stricken by loss and sadness to really understand the beauty of words, of hugs and thoughts. I am in awe.    

So to all of you that has contributed in one way or another I am greatly thankful for all the e-mails, phone calls, thoughts and late night beers. You might not be the person I talk to on a day to day basis, however it is the unexpected mails from friends that proven to be angels on earth. So you along with the very close ones, you get me by. This summer I also gained friends in S, I and course you F. So important not to forget that when one door closes, another one opens. And even if it does not seems so at the time, eventually I will take the step over the threshold, and continue on the path I newly left.

Nighty nighty. Mum loves her angel. Mum loves her friends.  

When the summer is about to come to its end, I will have to try to tell you why this summer has  been one of the worst but between and behind also one of the best. The worst because I lost someone very important, someone growing big inside of me, every day every hour. But also the best, and it all comes down to YOU. The ones that made me understand that no man is an island all by themselves; it is YOU that made me see the absolute importance of friends. From afar or close by. It´s YOU that made it possible, and now I am somewhat ready to give back. The longing is still bad, the tears many, but the smiles are growing in numbers and the wound is healing. So from the bottom of my heart, all e-mails, all of your thoughts, best wishes and hugs, thank you all for being angels on earth. / Emie. Mum of an angel.     

Jag skulle till graven och till Bromma zoomarknad som ligger nära Bromma flygplats... när jag kom till kyrkogården var blomaffären stängd, fick tänka om, åka därifrån, ta 509an, men den gick inte dit jag skulle pga bygge så jag fick gott gå. En 35min senare var jag där... köpte vad jag skulle, men fortfarande inga blommor, fick gå annanstans och blev på vägen uppraggad av en 3-försäljare som försökte få med mig på en dejt, hm eller nått efter att vi pratat ett tag... (men sa att jag var apa annanstans) när jag sedan hittat några halvledsna blommor begav jag mig tillbaka till kyrkogården och graven, mötte en busschaufför vars mellannamn var bitterfitta, tappade bussremsan och fick gå, igen. Köpte en sms-biljett på hemvägen, svor lite över dagen, Den varma och svettiga. Men du har satt ett fånigt leende på mina läppar så jag tog de med en klackspark.  

Jag saknar dig min ängel, du fattas mig nått galet. Snart börjar skolan åter, sista terminen och den ses tyvärr inte framemot. Studera kan aldrig bli tråkigt, men möjligheten till att väl kunna fokusera kan finnas mer eller mindre. Och nu tryter den. Den tryter för att jag har stött på den största sorgen och jag är nervös för att åter möta livet på andra sidan. Där fun ´n games bor och jag är kanske inte riktigt är där än. Men också för att för mig, finns de fina här, och inte alls där. Jag är nervös för att mycket står på spel och för att jag måste kunna finna det nödvändiga fokus som uppsatsen förutsätter. Motivationen är inte svår att finna på, men ovanpå det kräver arbetet fokus, dag som natt. Och du är där. Och min ängel är inte här.  

Tidigare idag liknade jag mig med ett ruskigt otåligt barn på julafton. Där det spritter i tålamodsnerven och där jultomten bjuder på ett stilla lugn. Och därför önskar jul året om. Önskar lugn inuti.  

Mamma älskar dig. Mamma saknar dig. Mamma log. Ändå.   

Andra natten har till hälften snart passerat. Jag har feber. Den fulaste u-stickan och med tillhörande fatala symtom är det katastrofalt synd om mig. Nä då, inte alls. Men funderar på en up n´ go för att komma från det eviga spring som infektionen bjuder så frikostligt med. Usch. Vi är tre som jobbar natten och min kollega har fått en släng av svininfluensan eller en kusin till nyss nämnda pestsmitta. Så med andra ord- två av tre har feber. Ljuvliga natt. Jouren skriver ut en omgång Selexid så är jag åter i form inom ett par dagar.

Jag fick ett sms. Nu. Från öra till öra. Tack!

Mamma älskar dig.  

Jag gav en komplimang till en vän häromdagen. Jag menade att jag mådde bra i hans sällskap, att jag var glad när som jag var i hans samvaro. Och att det i given situation/ för omstädigheterna sett var det bästa omdömet/betyget en vän kan få. Tack F, jag är glad.   

Klockan är 02:48 och första natten av två har till hälften passerat. Och ni sover.

Mamma älskar dig.