På altanen, med spikmatta under ryggen ligger jag ute i solen. Jag läser en bok, inte tung så det blir aldrig jobbigt att hålla upp den med handen. Och jag har det bra. Men så står saknaden, sorgen på andra sidan glasrutan. Och då saknaden är min vän, mitt minne och förutsättning så välkomnas den hjärtligt med hela min kropp. Gårkvällen med fosterställning i dina armar och jag låter saknaden visa sitt nödvändiga ansikte. För dig. Och det går bra. Du lämnar inte, du stannar och menar att jag har fel när jag kämpar emot välkomnandet av sorgen efter min ängel. Och så här går det till, mitt liv i en konsert. Där glädjeminnen fäller tårar av sorg. Och hur kan jag be dig förstå när min egen person inte hinner med.

På söndag åker jag till Gävle, och som jag tidigare nämnt för mig själv orsakar förlusten och rädslan viss obstruktivitet i andningen. Det försvårar glädjens framkomlighet och gör att den nödvändiga fokuseringen som de nästkommande två veckorna förutsätter äventyras. Men du sa, jag går ingenstans, jag återfinns bakom hyllorna, datorn och surkålen. Så ta din tid.

Katastroftankar får mig ur spel. Rädd för förluster och påminns vackert varje dag om att vi blir drabbade. Och det är med glädje och stor stor sorg som jag drabbats denna sommar. Som är på väg att rinna ur händerna på mig.

En grisig sjuka gör att vi hostar, frustar, nyser och jämrar ikapp. Och gör att jag får tid med dig. Så välkomnas en grisig sjuka, med röd matta och storslagen musik slår vi båda ut armarna för att säga - Prosit, min kära, prosit!

Jag är inte hel, långt i från. Jag begravde mitt hjärta och mina lungor samtidigt som du försvann ifrån mig min ängel. Men någon behärskade hjärt- och lungräddning väl och mitt hjärta slår åter, tillsammans med några ynka andetag så lever jag. Du vet det nog inte själv, men höjden på ditt tak når molnen och jag får rum, mitt hjärta bankar och jag kan andas.