Jag tog en paus. Jag jobbade, och alldeles för mycket. Jag kände inte utan stövlade på. Slog i väggen, men det tog inte fullt så hårt som jag trodde. Jag har klarat att emellanåt ändå fylla på min sinande ork. Finna glädje i människor jag tycker om ger mig en stark tro på framtiden. Med det sagt saknar den framtid jag aldrig fick. Jag saknar det ljus min ängel spred i mig. Vid varje hjärtslag fyllde du mig med en ofantlig lycka. Du gav mig allt ditt lilla hjärta kunde. Och du kommer för alltid leva kvar i mig, just så länge livet ger mig den tiden.

Men under tiden för nyfunnen olycka, kommer nyfunna och nyvunna bekantskaper. Som dyker upp där man minst anar de. Och på samma sätt som jag drabbades av sorg, går det att förstår att man även kan drabbas av motsatsen. Så som jag gjorde när ditt hjärta först slog inom mig. Jag vet allt för väl att vi lever med risken varje dag att drabbas. Men valet ligger i det senare, hur vi tar oss an det inträffade, oavsett drabbningens natur. Vilken insikt. Vilken tacksamhet. Vilken svårighet.

Tillförsikt är ordet. Tacksamhet är inställningen.

Det var tur att fågeln inte träffade mig då han sket alldeles intill mig - med andra ord börjar jag se glaset som halvfullt. Men det är med möda. Det ska gudarna veta.

God natt min ängel. Mamma saknar dig. God natt även till mina änglar på jorden. Ni ger mig bränsle, varje dag. Och du F, bidrar med ett leende eller fler.  Och det tackar ”man” för. Det tackar jag för.

För hur kan man nånsin va beredd. Då är det bra om de e mjukt när man slår i marken.