Om tre dagar avslutas den sista perioden av tre på raden följande praktikplaceringar. Den sista har varit förlagd på Huddinge sjukhus och en allmänpediatrisk akutvårdsavdelning. Jag trivs med arbetsuppgifterna jag anförtros, men jag vill ändock mena att det är en viss skillnad mellan kollegerna jag tidigare haft här i Gävle på mina praktiker och de jag möter på Huddinge. Om jag lätt kunde sätta fingret på vad den känslan faktiskt kommer ifrån hade jag lätt velat skönja den anledningen men nu kan jag inte det. Det kan handla om en avdelningsmentalitet just här, eller att jag tidigare haft stor tur om jag får säga med placeringar och de människor som passerat min väg. Det kan också handla om en storstadsmentalitet där tids måsta ges för närmanden. Man måste rings först, men måsta boka tid, man måsta komma i tid… och… missförstå mig inte allt för mkt nu, självklart tas detta för givet och är endast hämtat från Lars Winnerbäcks text ”Stockholm”, men det kan hända föreligga en viss skillnad ändå. Inte så att jag nu är missnöjd på ngt vis. Jag trivs och menar att det blir vad man gör det till. Att praktik är mkt upp till min egen förmåga att ställa krav på placeringen och handledaren. Med det sagt är det inte just så enkelt. Jag är utsatt och ensam och ska orka efter snart 15 v vara påpasslig, företagsam och i allt förekomma istället för att förekommas. Jag ska mjölka allt jag kan, lära och bevisa. Jag ska se, läsa av och agera adekvat i varje given situation. Det ska alltså presteras till 110 % under 15 v, slappna inte av för då förlorar du - så är känslan. Och nu hur mkt lärdom och kunskap som än förskaffats så är jag nu väldans trött på att vara ute på praktik. Sätta mig och granska vetenskapliga artiklar känns helt plötsligt oroväckande spännande och tilltalande.

Ikväll är jag åter i Gävle efter fem v i storstaden. Kom hit till byn sent igår kväll. Och det kändes bra, men alla separationer åt vilket håll det än må vara är otrevliga. Nu är det bara två nätter och sedan är det hem till den stora stygga byn som vankas, för ytterligare tre praktikdagar. Därefter en tentapluggvecka i lillbyn igen. Hoppas då på att återse lite vänner för i och med praktik har skolvänner kommit långt ner på prioriteringslistan. Det som är roligt med det är att mina ”ordinarie” vänner skänkts lite tid, en fika här, en myskväll där och lite allmänt snack över telefonen. Tror det har varit lite av en räddning att få ha en utväg som inte handlat om skola varenda evig minut. Även att vi försöker hitta åter till ngt som liknas vid ett förhållande, och jag tror vi gör ett bra jobb.

Nu rinner snoren och jag har varit förkyld vad jag räknar till snart fyra v. Jag blir inte mer piggare av en till fysiken sliten kropp när jag istället behöver all styrka jag  kan i detta nu. Men barna ger mig så mkt härligt att dras med. Räknar en v till av eländet.

I kväll är det grammisgalan och R är nominerad till bästa video. Har röstat och önskar dig all välgång i arbetet så som i det privata. En gång i tiden sa du att du vid din första utmärkelse där du behöver ta emot pris vid en pulpet inför ett hav av människor samt tittare skulle tacka mig för engagemang och lid som jag utstått i våra tidiga år tillsammans. Vinner du får vi väl se. Det har gått fyra år sedan vi bröt upp och idag ser verkligheten lite annorlunda ut. För dig och för mig. Men ännu önskar jag dig all välgång.    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...