Jag lämnade dig, vi lämnade varandra. Efter fem år tog det slut, det som nog redan var slut. Men fem viktiga år, för oss båda. Fem år av mycket sorg och kamp och vi orkade inte längre, ingen är att skyllas på förutom orken, den gav vika. Dock skulle ingen av oss befinna sig där vi är idag om det inte vore för de fem sista åren. Jag gick iväg, levde mitt då orken sinade, åkte iväg, kom tillbaka, blev gravid. Smärtande ensamhet. Knöt vackra vänskalpliga kontakter, nya människor visade sig sina vackra ansikten. Jag förlorade dig, ditt hjärta slutade slå, jag föll ihop. Minälskade ängel du fattas mig än. Varje dag av varje sekund. Så liten till storlek, men så stor i kärlek.   

Jag kom till dig och åt middag och blev kvar. Tiden sedan i somras har förlöpt överväldigande snabbt. För snabbt. Jag känner mig tyngd och gråter ofta. Av trötthet. Trött för mina år rullar utan stopp. Skulle vilja hoppa upp på transibiriska järnvägen, inte kunna kliva av. Bara sitta, inga måsten längre och bara förstå vad som hänt. För det läskliga är att jag inte riktigt kan tro på att du en gång funnits inuti mig. Minns allt jag sagt och minns alla underbara känslor, men även om alla onda känslor av ensamhet, av oro och ovisshet. Rädsla, och den är påtagligt, än. Så verklig, att du aldrig ska få syskon. Rädslan att dra in min älskade Fredrik i tyngden. För jag har varit där, och vill inte in i dimman igen, inte med dig, inte riskera det fina vi har. Göra hål med sorgdagar, hopplöshet och ledsamhet. Hål i kärleken.

På måndag har jag tenta, den sista efter tre år och jag saknar fokus, förmår inte hålla uppe ångan. Jobbsökardagar och julpyssel, praktik, jobb, låt det vara förbi, låt det vara efter, post-22 jan. Och jag kan börja nästa kapitel. Som din. Som min och det som kan bli vårt, vårat.

Nu är det mysigt hemma, idag. Jag ligger i sängen, tända ljus, altanen bär ett snötäcke och Elin Sigvardsson spelas i högtalarna. Glöggen luktar gott. Du har kommit hem från jobbet och det är kväll. Och det är vit kväll.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...