Det är saker jag tänker på under dagen, saker som jag ser som intressant nog att vilja skriva om. Men så tar gravidkoman över och allt i hjärnan är som bortblåst - jag känner mig som blåst helt klart när jag lever i min gravidbubbla. 

Det har sprängts två bomber i stockholm och Sveriges första självmordsbombare är räknad. Det är en svår balansgång som Sverige åker på tänker jag, och jag blir rädd inför framtiden. Oacceptabelt för Sverige säger babyface, men är det någonsin acceptabelt någonstans frågar jag. Men jag förstår vad som sägs.. bevara ett öppet samhälle öppet. 

En ny känsla kom över mig. Den att rädda min familj. Jag känner mig beskyddande för mitt och vårt, barn och familj. Jag känner mina känslor som egoistiska och är inte van med lejonmammaupplevelsen. Jag tyckte helhjärtat att F kunde ta och jobba hemifrån, min mamma att julhandla på sin höjd skanstull-medisområdet. För att inte tala om klimpen...vi bosätter oss i en liten stuga i djupaste skogarna i norrland..men aktar oss för vattnet som kan vara kontaminerat   , ja, vad göra? Skämt åsido så känner jag mig beskyddande i mitt rådande tillstånd och jag låter så kännas. Tänker att det så får vara. Har ju en sund man som stoppar mig innan jag bygger ett bombsäkrat utrymme på altan. Så det ordnar sig nog - för oss och för Sverige.

Nu sitter jag här med TENSen och andas igenom alla förvärkar. Kroppen värker och trött är jag. Och nu blev jag hungrig.

Så precis så blåst är jag att jag inte kunde uppbåda en intressant, intelligent mening utan enkom fortsätter att skriva om det som finns i min bubbla. Hur tråkig är inte jag.

Ta väl hand om er vänner och medmänniskor.