Direktlänk till inlägg 28 juni 2015

Rasmus

Av Emelie - 28 juni 2015 22:24

Rasmus hade varit sjuk ett tag. Började med en vanlig förkylning, en ögoninflammation, ett magvirus och hög feber som höll i sig lite över en vecka. Men han blev inte helt bra. Rasmus har förvisso alltid varit en gosig liten kille som gärna sitter i knät och famnen. Men nu hade han inte mycket energi, alls. Han gnällde mycket och ville allra helst bli buren. Han hade fortfarande lite tempökning och började se blek ut. Först lite vanligt blek som en kan se ut efter en längre tids infektion. Lite blå under ögonen och lite blek, men när läpparna såg grå/vita ut så knöt det sig i min mage. Fredrik, sa jag. -Han ser sjuk ut, liksom på riktigt sjuk. Men när han ändå åt bra, kissade och bajsade och emellanåt lekte på bra så drog vi på det där besöket på vårdcentralen.

Vi bokade trots allt det där besöket som skulle berätta för mig det jag någonstans redan sett. Att Rasmus var sjuk. Inne på labb för ett kapilärt hb. 61 säger sjuksköterskan och jag undrar tyst för mig själv om referensvärdet är desamma som för vuxna. Sjuksköterskan går in till läkaren och kommer tillbaka. Hon berättar för mig att referensvärdet är desamma som för vuxna och plötsligt rycker någon undan mattan jag står på. Det blir nattsvart och jag börjar svära halvtyst hör mig själv. Fan, helvet, jävla skit säger jag. Och jag pussar Rasmus hårt på huvudet och jag drar in hans doft.

Vi får åka upp till Sachsska barnsjukhus och där blir det provtagning och samtal med läkare. Hon tittar på oss under lugg och säger att hon är orolig för Rasmus. Att det kan vara något i blodet. Hon säger inte ordet men jag fattar precis vad hon säger. Cancer. Vi får komma upp till avdelningen och där tas det mer prover.

Klara vår vän är barnvakt till Alfons och sover i vår lägenhet med honom. Fredrik stannar med mig och Rasmus på sjukhuset i väntan på mer provsvar. När alla prover är tagna får Rasmus två påsar blod under natten. Nästa morgon får vi träffa läkaren. Några prover har kommit tillbaka och det stämmer inte helt typiskt med leukemi som dem trodde till en början. Nu fortsätter utredningen och dem pratar om ett virus som skulle kunna orsaka stopp i produktionen av röda blodkroppar i Rasmus benmärg. Där står vi än i dag. Vi är hemma på permission och på måndag ska vi åter för provtagning och mer provsvar. Därefter får vi se om han ska stanna på avdelningen eller om han kan fortsätta utredas polikliniskt.

Jag vet att vi drabbas av otäcka saker. Oskylldiga människor mitt i vardagen drabbas av hemskheter som rubbar hela deras existens. Jag vet att även vi kan drabbas. Ingen skonas. Men när en står där öga mot öga med läkaren som under lugg säger att hon är orolig för ditt barn. Då tror du att det är en mardröm och att det här inte är sant. Det är en så enormt overklig känsla, helt surrealistisk att just vi skulle vara en av dem som drabbas.

Vi vet fortfarande inte vart resan tar oss. Vi vet inte vad som drabbat Rasmus. Hjärnan skenar lätt men jag har bestämt mig att lägga detta i sjukvårdens händer och helt och fullt lite till deras kompetens.

Imorgonbitti ska vi infinna oss på Sachsska igen. Ta del av provsvar och även ta nya prover. Efter det får vi se om vi behöver stanna på sjukhuset eller om vi får åka hem igen. Helgen som passerat har varit okej. Skönt att få tillbringa tiden hemma istället för på sjukhuset. Men vi känner att Rasmus inte mår helt bra. Han känns fortfarande trött och lite hängig från och till. Han leker på men vill gärna ligga på ens axel och har inte den energi som vi är vana att se. Han har även känts varm från och till och vid ett par tillfällen har han tempat lite vagt på 37,5.

Oron ligger i bakhuvudet men vi har ändå lyckats ha en trevlig helg tillsammans där Rasmus hälsa inte fått ta första parkett. Alfons har även han behövt sin plats och bearbeta det som skedde i torsdags.

Nu sover barnnen sött och jag fortsätter kurera min onda hals. Jag tänker inte så mycket på besöket imorgon utan tar det när det kommer imorgon.

Jag hoppas att den här historien blir kort och att vi snart kan sätta punkt. För Rasmus ska snart blir frisk.

Mamma och pappa älskar er <3

Allmänt

Dela

För att kunna leva.

Kommentarer (0)

Av Emelie - 26 september 2017 14:23

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

En bottenlös trötthet, en möjlighet till renoverad...

Kommentarer (0)

Av Emelie - 1 juli 2017 16:09

”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Att göra något tydligare.

Kommentarer (1)

Av Emelie - 18 oktober 2016 15:31

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Vi lever så länge. Vi lever.

Kommentarer (0)

Av Emelie - 18 oktober 2016 15:23

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

Att hitta en syndabock.

Kommentarer (0)

Av Emelie - 10 augusti 2016 10:17

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...

Visa fler inlägg