Jag står på en spark, ena foten på meden och andra på den hårt packade snön. Det har blivit så slätt under mig, snön blänker. Det blir så när tillsäckligt många belastar och sliter på den hårt packade snön. Kanske man ska vara sliten och av mycket belastad för att blänka.

Är på väg hem från jobbet en sen vinterkväll. Jag ser igenom glaset på busskuren. Snöblommor dekorerar glaset. Rimfrost pryder den annars obetydliga busskuren. Nu blir glaset till en panå. När ljuset från gatulycktan lyser bakom slår det i iskristallerna, detaljer blir otydliga men det skymtar något vackert.

Det skymat något vackert.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...