Mellan Gävle och Stockholm sker någonstans en förskjutning i status. Jag går från ett liv som innehåller vardag och de fördelar, bekvämligheter men också de olägenheter som vardagen välkomnat kan bjuda på, till en vardag som är tillspetsad, snärjig och allt annat än bekväm men som också får mig att njuta. Som jag förstått blir det på andras bekostnad samt på bekostnad av egen självrespekt. Jag tror mig förlorat fotfäste och längtar tillbaka till stabilitet och Tron på Sanningen. Inte sällan gråter jag över bristen på Närvaro. Däremellan återfinns ändå tilliten och jag ler i tron på att Du ändå är mig nära. Jag väljer att ta våra känslor som de kommer nu i hopp om rätsida. För jag är så ledsen- tro inget annat.

Kan det vara så att jag är en annars högpresterande ambitiös ung kvinna med stora krav på både mig om mig omgivning som jag agerar och handlar på ren egoism.

Låt mig finns balans.

Låt mig finns lugn.

Låt mig finna tillbaka.

Låt mig vara ett tag.

Jag kommer åter- vill jag lova.