Det går väl lite så där. Funnits på sös i två omgångar. Smärtor i nedre buk och allt är väl inte som det ska tänker jag. Men så säger dem annat och du menar att jag bör lyssna istället för att lyssna på katastroftankarna som upptar allt för stor del av det som borde vara glada dagar. Men kroppen minns och jag förmår inget annat än att rätta mig i ledet, gråta sorgens tårar och ta ut det mörka när det ännu faktiskt är ljust.Och när dina vätskor kommer i rätt ordning och jag är i ordning då sker mirakel och jag borde bara le. Men se, det gör jag inte, jag åker i en otäck kräkframkallande bergådalbana där jag slungas mellan den vackraste stunden i livet och den otvivelaktigt mest ledsamma. Och det tär i uppför och nedförsbackarna. Skavsår i själens rumpa som ger ärr inför nästa åktur. Jag är trött. Jag önskar lätthet och mindre kamp. Jag önksar mig dig. Vi önskar oss dig. Inget hellre än dig R. Inget hellre, nothing more, nothing less then You.