I solsidans mammagrupp jämförs barnens utvecklingsnivåer, deras framgångar, shape and form. Med ödmjukhet och svensk försiktighet görs detta även i verkligheten. Vi träffas och pratar om våra små, det är skönt och bekräftande. Vi stöttar varandra och ger varandra tips och goda råd. Vi känner av varandras trötthet och accepterar gnäll, skrik, amning och blöjbyte på offetliga platser. Det känns skönt att ha min mammagrupp. Men när vi går hem så skäms vi lite, "var han tvungen att skrika fullt så mycket, dem andra barnen var ju snälla och bara satt i sina mammors varma famnar" "kanske tror dem att jag inte vet vad min lille vill ha eller hur han mår", men så tänker vi samtidigt att det visst var tur att han stod upp så länge och visade hur stadig och tidig han är i sin motorik. Det ena förtar det andra och jag känner mig stolt över min son. Sorgligt! Påverkas min stolthet av min sons dagsform och utvecklingsfaser? Ska min son behöva prestera för att jag ska framstå som en bättre mamma? Är jag så sorglilg? Eller är det ett sämhälligt misstag som gjorts då vi ofta och gärna har skuldbelagt föräldrar där barnen är lite sena med att till exempel gå. Orsaker hittas ofta i föräldrarnas hantering av sina barn, "du har säkert burit för mycket" eller så är det något vi som föräldrar gjort som är bra och förståndigt då barnet visar tecken på tidig fysisk och/eller mental utveckling. Detta betyder att fokus ofta hamnar på oss föräldrar, vad vi gör och inte gör, istället för på barnet. Och man påstår att man blir mindre självisk av att få barn.

Jag har ibland dåliga dagar, så har också Alfons och alla andra mindre och större barn. Alfons dåliga dagar skulle alltså få mig som mor att framstå som mindre kompetent i min roll - är jag rädd för. Vilken börda jag lägger på min sons axlar. Hans dagsform ska inte får inverka på min syn på min modersroll, han ska utan inverkan tilllåtas ha dagar som suger. Jag ska lära mig acceptera hans motgångar så som jag accepterar och välkomnar hans framgångar. Just för att det är hans!

Ett barns fysiska utveckling läser jag är visserligen beroende av att barnet är aktivt och på olika sätt använder sin kropp. Men det vi ser som kritiska trösklar, som att krypa, gå och stå, kan inte passeras innan nervsystemet är redo för detta - vilket är genetiskt styrt. Det kan med andra ord inte påskyndas av oss föräldrar.

Och någonstans vet vi ju detta. Likt förbannat sitter vi där och jämför våra barn med andra, vi blir stolta och känner oss lyckade, eller oroliga och känner oss misslyckade, allt beroende på hur jämförelsen utfaller. Om man tänker att detta skulle bero på att vi känner oss bedömda i vår föräldrarroll säger jag - så mycket för den osjälviska förståndiga föräldern med stor ödmjukhet inför sitt barns utveckling.

Älskade Alfons. Idag har vi för första gången promenerat och fikat med vår mammagrupp. Solen har värmt i dag och vi märker att våren är på tröskeln. Du var vaken hela promenaden, låg och kollade på kala trädgrenar och den blåa himlen. När du fick solen i ansiktet knep du hårt ihop ögonen. När vi kom till fiket var du fortfarande vaken, du satt upp i vagnen och tittade intresserat på de andra barnen. Du lät mamma äta i några minuter. Efter det kom den jobbiga tröttheten till dig. Du ville somna med var distraherad i ditt försök vilket gjorde att du var så ledsen. Timmar gick och först senare på kvällen kom du till ro. Bärsjal, bärsele, vaggning, buffning och promenad i vagn hade vi prövat innan den stora utmattningen kom över dig och du somnade lugnt i sin säng. Där sover du nu medans mamma och pappa nöjt hänger framför tvn. Vi pratar om nattningsrutiner och känner oss ganska nöjda i dagsläget att du efter blöjbyte och pyjamas på ändå somnar lugnt i din säng runt 20-21 på kvällen. Under nätterna äter du varannan till var tredje timma, då ligger både du och jag på sidan i sängen och efter du ätit orkar inte mamma lägga tillbaka dig i din säng så du ligger kvar med oss i stora sängen. En metod som vi kallar "ingen metod alls". 

I morgon ska vi träffa Sofia och Eskil för promenad och fika i skrapan. Eskil är ca nio månader äldre än dig, ni har bara träffats en gång. Tänk att det skiljer sig så mycket nu men när ni ska börja i skolan kan ni hamna i samma klass. Ja, konstigt är det. 

Nu är det nattning även för mor och far. 

Älskar dig/

Mamma och pappa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...