Tiden har förändrats efter det att jag fick mina barn. Den går saktare när jag vill att den ska gå snabbt. Och den går snabbt när jag önskar pausa tiden. Den gör inte som jag önskar för att vardagen ska bli lättare att handskas med.

För ca sex veckor sedan började jag jobba igen efter tio månader hemma med Rasmus. Veckorna har varit minst sagt intensiva. Fungerat helt okej trotts knappa resurser, rutinlöshet (är det ens ett ord) och undermålig ledning. En avdelning i gungning. En avdelning som helt tappat greppet om sina anställda och där känsla av maktlöshet råder. Sjuksköterskorna drar avdelningen framåt i motvind med en elefant på släp. Undersökterskorna gör desamma men i "andra korridorer". Trots att alla sitter i samma båt och önskar ro åt samma håll så talar människorna inte med varandra. Alltså i samma båt under dåliga förhållanden och istället för att prata med varandra så pratar dem om varandra. Den som sedan bestämmer hur båten ska se ut skiter blanka sjutton i att båten är fallfärdig och tar in vatten i en snabbare takt än det går att ösa ur den. Detta samtidigt som att bossen skjuter några extra hål i den for the fun of it.

Jag kan med rak rygg säga att jag på ett föredömligt sätt rott iallafall min båt i land och att mina medpassagerare inte klagat på sjögång - ens en enda gång. Tvärtom önskar dem åka lite mer och längre.

Idag och några dagar framåt är jag ledig. Då är vi i stugan. Sköna dagar.

På måndag börjar jag på Nacka sjukhus och en tjänst förlagd på 70 % natt. Känns riktigt roligt och spännande. Riktigt längtar. Inte nervöst utan bara förväntansfull. Längtar efter rutin och stabilitet. På jobb och hemma.

Om ett par veckor fyller Rasmus ett år. Han är en pojke med ett inre lugn. Han är matglad, pratglad och älskar sin storebror i kubik. Han sover numer bra pp nätterna och hänger med sin far på dagarna. Jag missar stordåd i hemmet som första bajskorven i pottan och första stå-utan-att-hålla-i-sig. Men jag glädjs åt att se bandet mellan far och son växa hela tiden fort och stort.

Nu är det tid för sömn.
Varm kram.

Postar lite nya bilder som dokumentation ur nutiden.

 

MBF

12 november 2014 06:21

Hej E du skriver så bra, om du får lite tid i framtiden... skriv en bok. Kram

 

Oslofru

12 november 2014 19:06

Vilken söt bild på din pojke i vagnen :D

http://www.oslofru.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att kunna leva. Så heter boken jag lyssnar på. En värld jag knappt kände eller känner till. Som en fiktiv värld beskriven av en hjärna full av skruvad fantasi. Jag vet inte hur jag ska reagera på det jag hör. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig...

  ”När det är jobbigt, då är det jobbigt”. Sagt med eftertryck av läkare på BUP i Visby. Den 10 maj 2017 klockan 09:40 skrevs sammanställningen av tidigare utredningsresultat och kompletterande testning. En journalanteckning som innehål...

Ett förtydligande. Jag älskar mer än något att ha tråkigt med mina barn. Att vara nära. Det är aldrig och kommer aldrig att vara tråkigt. ...

Jag blir så ledsen. Så jag skälver på insidan. Mina barn, kloka och snälla ska behöva växa upp bland så mycket ondska. Och dina barn. Bland rädsla. Växa, gå i skolan, jobba, älska, skratta, gråta. Älska någon. Känna kärlek och sorg. Ni vet. Dem ska l...

För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen o...