För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen och blir på väntat sätt tröstad av sin mamma och pappa. Det går någon minut när mamman plötsligt börjar se rött. Hon börjar svära högt och se sig om. Hon letar efter den skyldige som hängt blomlådan så pass lågt att hennes dotter nu har tårar i ögonen. Hon riktar ögonen mot den närmaste affären, svär högt och säger att hon ska gå in till affären och få dem att förstå att dem såklart inte kan hänga blomlådan just där. Att dem gjort sig skyldiga till dotterns tårar. Att affären inte har något att göra med stans utsmyckning kan hon inte komma runt utan fortsätter att leta efter den skyldiga. Hon hördes.

Nu började jag fundera kring detta fenomen. Att inte klara av att hantera sina egna känslor utan att leta efter en syndabock. Att det känns bättre att anklaga sin omgivning för fel och brister istället för att själv försöka hantera situationen. Missförstå mig inte. Självklart ska vi inte sitta tysta när vi möter orättvisor eller dumma människor. Men att vi vänder oss till andra för att hitta den skyldige till vår starka känsla istället för att lära oss hantera det som känns finner jag mycket märkligt.

Varför visar vi våra barn hur rädslan för starka känslor kan avhjälpas genom att finna syndabockar?

Nu kom familjelivet emellan. Funderar vidare så möts vi här igen.

Tystnaden som närmast kan beskrivas som ett vakuum. Den riktiga tystnaden som inte går att nå i en storstad, ens i utkanten. Det bruset som du inte hör men som hjärnan registrerar och som i värsta fall kan vara med och försämra vår hälsa. Det brus som du inte vet att du hör förrän det är borta. Varje ljud du hör är isolerat i sig själv självt. Framträder skarpt ur tystnaden. Så som en väl komponerad bild där blickfånget framträder skarpt från den suddiga bakgrunden. Så tyst att tystnaden nästan blir ett ljud i sig självt, i kontrast till ljud man nyss hört eller förväntar sig höra. Öronbedövande tystnad.

I vår familj är ljudvolymen påtaglig. Så som i många andra barnfamiljer. Vi stångas med ljudet som om det vore en extra person i vår familj. Den är med i bilen, vid matbordet, vid läggning och i all övrig vaken tid du kan tänka dig. Som att ljudet kommer in och tar över vår förmåga att tänka klart, tänka alls. Därför har jag funderat på det här med tystnad. Hur viktig den är för att egentligen höra alls. När vår förmåga att höra drunknar i frånvaron av tystnad. Ju mer ljud desto mindre hör jag. Hör jag inåt och hör jag utåt. Därför är den riktiga tystnaden är förutsättning för både det inre och det yttre ljudet att ta plats.

I kontrast till vår familjs hejdundrande ljudvolym bor vi på en plats som ger oss den riktiga tystnaden. Subject isolation. Där ljudet är subjektet och tystanden är med och isolerar varje litet ljud. Inget drunknar. Allt får rum.

Alfons är väldigt känslig för ljud vilket kan uppfattas som jordens ironi eftersom han står för merparten av det i vår familj. Det är nästintill konstant och hela tiden vilket i sig självt är omöjligt eftersom inget kan bli mer än konstant. Och just därför beskriver det konstanta rätt fint. Hörlurarna funkar bra för honom för att stänga ute lite av ljudet. Så att han kan med större lätthet och fokus kan se en film eller spela spel. Då skapar han lite tystnad för att isolera ljudet han vill höra.

Alfons är vår språkpolis och registrerar varje svärord som kommer i hans väg. När vi går i en affär eller ute på stan så kan han plötsligt säga ”Nån sare” följt av många utropstecken. Han har inte den förmågan att stänga av onödigt ljud. För honom drunknar inte ljudet vid avsaknaden av tystnaden. Han hör fortfarande. Han registrerar och hör och han blir hemskt trött. Därför behöver han bo på en plats som den här tänker jag. Som erbjuder minskat ljud från stadens buller och brus. Som möjliggör för återhämtning.

Men det finns gånger som han har förmågan att stänga av allt runt omkring honom. När han gör något han riktigt brinner för, nästintill alltid försjunken i en skärm så vilar han från ljud. I skärmen får han ro. Där andra kan skapa stress finner han återhämtning. Om detta kompletteras med hörlurar så är han snart åter med fulladdat batteri.

Ljud är ett intressant fenomen har jag tänkt på. Hur låter det där du är just nu? Hur mycket låter samma plats med samma ljud om du är extra trött en dag? Tänk dig att alltid vara så trött att din hjärna inte orkar att höra tystnaden. Det är vad som sker med hjärnan när du är vad vi i daglig mun kallar utbränd. Min son är ljudkänslig, han har svårt att registrera tystnaden.

Jag är så glad att vi bor med vår extra familjemedlem ljudet. Och jag är så glad att vi som närmast granne har den riktiga tystnaden in på bara knuten. Vårt liv i kontraster. Jag är så lycklig över att lära mig så mycket nytt. Att komma ännu närmre och fälla omkull fördomarnas träd.

Det tog 4,5 år innan jag fick den bekräftelsen. Han är ett livligt barn, idérik och äventyrlig. Skådespelartypen och en enorm charmör. Det är min son. Men min son är också fylld av en inre stress svår att komma åt. Han är känslig för krav och han har få gråzoner. Sedan dagen han föddes. Jag minns när vi satt i soffan på Hammarby Allé. En kväll innan läggning och vår son stannade kvar i mina armar, och somnade så gosigt hos mig. Jag vet att jag tittade på dig och vi uppmärksammade det som just skett som en sak att minnas. Stanna upp i och glädjas över. Min son hade feber.

Och på den vägen är det.

God natt mina vänner.