För några dagar iaktog jag ett spännande männskligt fenomen. En familj var på väg ner för backen innanför österport. Dotter går i egna tankar när hon plötsligt gick in i en hängande blomlåda och slår således i huvudet i den. Hon blir såklart ledsen och blir på väntat sätt tröstad av sin mamma och pappa. Det går någon minut när mamman plötsligt börjar se rött. Hon börjar svära högt och se sig om. Hon letar efter den skyldige som hängt blomlådan så pass lågt att hennes dotter nu har tårar i ögonen. Hon riktar ögonen mot den närmaste affären, svär högt och säger att hon ska gå in till affären och få dem att förstå att dem såklart inte kan hänga blomlådan just där. Att dem gjort sig skyldiga till dotterns tårar. Att affären inte har något att göra med stans utsmyckning kan hon inte komma runt utan fortsätter att leta efter den skyldiga. Hon hördes.

Nu började jag fundera kring detta fenomen. Att inte klara av att hantera sina egna känslor utan att leta efter en syndabock. Att det känns bättre att anklaga sin omgivning för fel och brister istället för att själv försöka hantera situationen. Missförstå mig inte. Självklart ska vi inte sitta tysta när vi möter orättvisor eller dumma människor. Men att vi vänder oss till andra för att hitta den skyldige till vår starka känsla istället för att lära oss hantera det som känns finner jag mycket märkligt.

Varför visar vi våra barn hur rädslan för starka känslor kan avhjälpas genom att finna syndabockar?

Nu kom familjelivet emellan. Funderar vidare så möts vi här igen.