Dagar på akuten döpte jag inlägget till. Min dagbok. Det var tufft, inte mer än vanligt när jag arbetar kanske men ändå, tufft. Går en dag på ortopedisk mark och längtar efter en dag med frakturer, höfter, händer, fingrar och en och annan axel. Visst sätts något stygn och visst en omläggning eller två efter sårskador. Men det är skelettfrakturer som dominerar och hjärtan, tromboser, influsenor, intoxer och övrigt får stå tillbaka. Så kommer det in en sårskada, en självförvållad sårskada. Ett snitt i underarmen som förövrigt ser ut som en brännskadad arm full av läkta ärr. Patienten har gjort det förut och jag upplever denne obehagligt oberörd av situationen. Bedöva psykisk smärta med fysisk är ingen nytt men jag vet inte hur jag ska hantera hennes leende som hon bär på under tiden stygnen läggs, ett efter ett och hon smsar med sin mobil. Jag ser mötet som en utmaning, men jag vet inte hur jag i min roll, medmänniska eller sjuksköterksa gör desamma, ska hantera, inte sårskadan, inte det faktum att hon skurit sig utan det faktum att hon ler. Leendet sätter mig ur spel. Vi pratar mycket om att stanna i en annans sorg, hur gråt, sorg och ledsamhet inte är farligt. Jag pratar ofta om min sorg, om ångest och jag förstår. Men när en människa med handling visar en sak för att sedan uppvisa något för denna handling helt främmande blir det svårt och obehagligt. Nu är hennes ångest borta, allt är bra igen för min patient. Eller? Så menar hon.

Jag går på ett larm på medicin. Tar en paus från höfter, axlar och sårskador. En heroinöverdos. Inte inyox, intoxikerar sig gör hon dagligen. Ung kvinna, människor mår dåligt. Efter arbetsdagen går jag till friskis och svettis och tränar. Låter svetten ta med sig min ångest. Jag förstår henne. Nu mår jag bättre. Men jag får inga ärr.

Det är svårt det där med proffesionalism. Innebär det alltid samma handlingsmönster, riktlinjer som teori men snart därefter ställer situationen dig inför ett leende. Vad gör vi då.

På återseende.