Sjuksköterskans professionalism

Jag har funderingar som rör min framtida roll som teamets ledare. Att hantera ledarerollen med en väl fungerande kommunikation till vårdlagets alla medlemmar innebär eller kräver att jag socialiserats in i min yrkesroll, landat i min identitet, vet mina begränsningar och sitter på kunskap som är både allmän och specifik. Jag är rädd vill jag säga, för att mitt yrke kräver en kunskapsbredd som fås genom utbildning men som knyts ihop genom erfarenhet och innan dess ska jag hålla andan och hoppas på att inte genomskådas i min känsla av otillräcklighet.

Detta är professionalism när jag hanterar min roll som omvårdnadsansvarig och parerar, kommunicerar och delegerar till min omgivnings tillfredsställelse. När jag i mötet har kunskap nog, empati och en självkännedom nog för att undvika övertramp, fördomar och frångå den förförståelse jag skulle kunna ha i en given situation, då är jag professionell. Under den sista perioden av utbildningen, nyligen avslutad tvåveckors period på akuten, återstår nu sju veckor på ortopeden. Jag ska reflektera vilt kring min yrkesidentitet och hur jag blir professionell. Jag ska för att inte drabbas av panik på ett djupare plan förstå de olika kunskapsnivåerna vi genomgår under vår verksamma tid som sjuksköterska. För mig kommer detta att bli en personlig utveckling så väl som en yrkesmässig då jag ogillar att vara nybörjare. Jag har en förkärlek till att avbryta sådant som får mig att vara i underläge och nu tvingas jag in i en roll som novis. Jag inser mina begränsningar och har en självkännedom som hjälper mig, men jag vet hur mitt självförtroende men även min självkänsla får sig en törn. Jag gör inget sken av detta och står ödmjuk inför ny kunskap då jag törstar efter den, den ger mig styrka och spänning och jag ser mig som lärling genom hela livet. Men i rollen som nybliven sjuksköterska eller som snart nyexad kommer jag vara där nere, bland dem som inte vet. Min känsla här inne säger jag och pekar på bröstet mitt. Här inne känns det osäkert och olustigt. Där ute säger jag och menar på golvet är jag ödmjuk, inför mina kollegors kunskap men även min egen. Och jag förstår hur vi lär av varandra och jag är inte blyg i mina erfarenheter. Men jag måste lära hur mitt värde mätt i mig själv inte vägs i min kunskap. Vi har alla varit barn i början och nu ska jag lära hur det är att krypa och lära andra hur man kryper bäst så får dem ge tips i hur man ställer sig upp och på den vägen är det.

Nu ska jag sova.