Jag saknar mitt jobb. Jag saknar min roll, identitet och mitt yrkesmässiga halvdana självförtroende. Jag är havande, går hemma och väntar, när jag går vankar jag som en anka. Jag fikar med vänner i hemmets lugna vrå, och den enda fysiska aktivitet jag utövar är i en varmvattensbassäng tillsammans med ett gäng andra vankande ankor. Mitt liv ser annorlunda ut idag. När jag slutade skolan stod världen öppen och jag mådde så oförskämt bra. Jag hade träffat kärleken och jobbet var lärorikt. Rätt var det är så blev vi gravida och helt plötsligt stod jag inför min livs dröm. Just då när livet var som bäst, blev det ännu bättre. Men min kropp fick slita hårt i denna graviditet och jag blev snabbt sjukskriven. Tänkte att efter vecka 12 är jag åter i form och arbete. Veckorna gick och jag låg i fosterställning över hinken, foglossningen slet mig itu och arbetet fick vänta. Ännu fler veckor flöt oss märkbart förbi och idag med sju veckor kvar till det att drömmen landar i våra armar saknar jag arbete, produktivitet och min yrkesmässiga drift. 

Men så tänker jag, aldrig har jag väl varit så produktiv och skapande som under denna tid. Min kropp har hållit kvar, kämpat på och skapat ett liv, ETT LIV. Som är en produkt av kärleken mellan oss. Och så känner jag mig genast helt bekväm med situationen och lämnar oro inför framtiden bakom mig för snart håller vi drömmen i våra armar och arbetet får vänta på mig. För jag ska bli mamma. Hade vi tänkt.