Idag kom inte dagsljuset fram bakom allt det gråa. Men med lite tända ljus och skönsjungande blomster livar jag upp dagen och skurar lite lätt i badrum och tycker att dagarna ändå är rätt vackra. Lite snoriga, lite tunga, lite långa. Men ändå rätt vackra.

Jag tänker lite på huruvida jag kommer sakna den här magen och klimpens fömåga att utföra konstnärliga trick med kroppen, klimpens styrka och smidighet som känns hårt och knotigt inuti mig. När vårt barn är ute och alla månader av knuff, buff och puff plötsligt ekar tyst och tomt inuti mig.  Hur kommer jag då uppleva vakumet inuti när vårt barn ligger på mitt bröst. Jag är beredd på all världens olika känslor som kommer ta tag i mig och skölja över mig som en våg. Det har varit en tuff graviditet det här, och hur många tårar som än har gråtits kan jag tro att även med klimpens vackra fingrar runt mitt så kommer jag sakna magen och dina hårda knuffar dagarna i ända. Samtidigt längtar min kropp efter avlösning. Att befrias från smärta och illa fungerande dagar. Med 40 dagar kvar tills dess du är beräknad att komma ut till oss skapar vi ett välkomnande bo för dig att landa i. Vi pratar mycket om dig hemma, om vem du är och vem du är lik. Vi pratar också mycket med dig och låter dig veta precis hur mycket vi längtar efter dig. Och du svarar, kommunicerar tillbaka högt och lågt och vi njuter av dig var dag.

Idag är det söndag och om en vecka är det första advent. Idag har Fredrik och jag ordnat till lite ute på altan och Yoda har gått en sväng över golvet. Ätit och hittills haft en hälsoskön söndag. Resten av dagen under filt med tända ljus, nära mina kära, Fredrik och Klimpen