Nu vågar jag inte. Vill att det som är vårt idag ska bevaras som vårt. Vågar inte dela med mig. Men jag vill säga att jag är så lycklig, som aldrig förr. Men som grumlas i en aldrig så upplevd rädsla och oro som nu. Jag vågar knappt, men ser hur jag snuvar mig själv på lycka och glädje då oron tar över.

Hur balanserar jag sunt?

Jag såg dig vinka. Lämnde över och sa det är okej att vara glad nu. Du är ju lycklig sa hon. Och dagen därpå....